torsdag 30 december 2010

Tacksamhet och fyrverkerier

När ett år passerat igen är det dags för reflektioner, det sker för envar. Jag minns när jag var 11-12 och visste att jag inte var liten längre, men inte heller stor, och satt och reflekterade i mitt flickrum framför min pigtittare fylld med smycken, pennor och annat flickkrams. Satt och skrev i min dagbok, omsorgsfullt. Jag var lycklig, funderade på vad framtiden skulle innebära, såg fram emot att få se litet fyrverkeri tillsammans med pappa på kvällen (fick inte gå ensam ut på gården och titta, men fick vaka till midnatt, så pass stor var jag redan).

Jag har alltid älskat fyrverkerierna mest - det riktigt suger i magen att se dem spraka till, oerhört vackra, och sedan försvinna i nästa sekund. Ett vanitas-motiv, verkligen... Också en liten gnista lyser i mörkret.

I dessa dagar har det varit diskussion i pressen om farliga fyrverkerier - som vanligt. Idag i HBl fanns en insändare över hur onödigt det är att skjuta upp fyrk i luften, de borde delas ut åt de fattiga istället. På allvar?! Istället tycker jag man borde framhäva fyrverkerierna som det enda, fina och rätta sättet att använda krut på! Oerhört vackert, festligt och - puff - ingen får ont, ifall det skjutes korrekt. Om någon galning börjar experimentera och skjuta som en tok, det kan väl inte 99 % av oss andra ta ansvar för. Och hur är det med vapenexporten? Det var visst en liten notis i bladet häromveckan, men den diskussionen tar aldrig liksom fyr (urk). Nej, ta till och med det allra sista av bröd och skådespel (nyårsfyrverkieriet) som erbjuds vanligt folk här i Finland, och förbjud det. På allvar? Är det snart dags för revolution? Kanske det - åtminstone blir det riksdagsval i vår...

För vår lilla familj fanns det både granna fyrverkerier och små gnistor i sorgsna, mörka stunder år 2010, men allt var lika värt att uppleva. Tacksamhet är vad jag känner. Och om framtiden vet vi ju ingenting, från och med 010111 är allting igen lika nytt, att få ta i bruk den nya, helt jungfrueliga kalendern, skinande och ren, fylld med hopp. 2011 bli ett lika spännande år som alla hittills.

onsdag 22 december 2010

Julstädning

Sedan flytten 2009 har jag inte haft tid att gå igenom mina mappar och högar med papper ordentligt. Nu inför jul, utan stress av avhandlingen som blev klar, beslöt jag gå igenom allt. Jag gjorde sentimentala fynd från gångna år: olika papper och anteckningar från Birgittajubileets 2003 tider, gamla gratulationsbrev för stipendier, som gjorde att det stack till i hjärtat (månne jag får några sådana mer i framtiden nu när jag "bara" är historiker, inte längre doktorand vid ett universitet?), gamla vykort av vänner som gått hädan, foton jag glömt lägga i album etc. etc. Lösa papper som jag arkiverat i mappar under termen "blandat". Hittade även fina saker: vår ämnesförening Historicus' tidningar i nästan komplett serie från 90-talet till början av 2000-talet, nationstidningen Terra Nova i dito serie, några resedagböcker från lärostolens historia resor under 90-talet, med bevarade inträdesbiljetter, kartor etc. Men det gav även en glädjekick - vad kul det varit, studierna och studielivet!

Varför är jag inte längre lika organiserad som jag tycks ha varit ännu för mindre än tio år sedan, och sparat fina saker? Jag är i varje fall glad att jag numera lyckas spara ens en del: en kopia av inbjudan till min disputationsfest, menyer etc. från Mikkos promotion i våras - ja, till och med hans lagerkrans har lyckats undgå barnens nyfikna fingrar. Några glada minnen kan väl dessa små ting väcka efter några år, hoppas jag.

För det är uppenbart att man behöver minnen, men tyvärr är det väl de mest osannolika som är de viktigaste, åtm. gällande en "vanlig" person som den avdankade akademikern. Först senare verkar man se vilka som var verkligt viktiga i förhållande till de andra. Man måste sålla och med god tur sållar man ut de "rätta", men det måste göras helt på basis av känslor, någon logik tycks det nämligen inte finnas. Lättast är väl ifall någon annan kan göra det, så som är fallet i de flesta bevarade arkiv jag påträffat, t.ex. Amos Andersons, som sållats efter ens död. Jag antar att han gav några direktiv för ungefär vad han ville bevara, troligen sållade han redan under sin livstid, men förvånansvärt mycket fanns dock kvar, till och med kvitton från diverse evenemang etc., som i ett större sammanhang har varit informativa.

Julstädning kan med andra ord bli en hel vetenskap om hur arkiv bildas och vilka minnen som bevaras. God jul kära ni!

måndag 13 december 2010

Barnvänligt i Stockholm

Hur kan man spendera en rolig dag med barnen i Stockholm utan att genast rusa till Junibacken? Barn kan trivas även på andra museer, nämligen.

Under vårt senaste besök, förra veckan, tog vi med bilen, vilket gjorde snabba transporter i en översnöad stad. Vi oroade oss för parkeringsläget, men det gick ganska bra att hitta p-platser nära museerna på en tisdag. Vi började med öst-asiatiska och den fina utställningen om terrakottaarmén. Utställningen är i bombskyddet under museet (ett fint ställe från 1940, förresten!) fram till 16.1 - rekommenderas varmt. Barnen på 2 och 3 tyckte det var spännande att gå in i "grottan" och se de fina föremålen. De var tillräckligt fascinerade för att även låta sina föräldrar ta en litet noggrannare titt.

Nästa mål var Nationalmuseum. Tyvärr var det så långa köer både till biljettkassan och till restaurangen att barnens intresse och tålamod tog slut. Jag gav våra oanvända biljettkort till ett par italienska turister som blev både glada och överraskade. Nästa stopp blev alltså MacD., fastän jag inte gillar snabbmat, speciellt inte för barnen. mätta och nöjda kunde vi dock bege oss vidare och vår anhalt blev Livrustkammaren, som har gjort ett stort intryck på mig själv som fyraåring vill jag minnas. Och så gick det även för barnen: vagnskällaren med ljudeffekterna var definitivt sevärd även med små barn.

Eftersom vi ännu hade gott om tid, begav vi oss till Nordiska museet och Lekstugan. utställningen är fenomenal och har utgjort en inspirationskälla för Verkstaden Vintti i Finlands nationalmuseum, där jag själv arbetat. Johannes älskade att sköta korna och sopa, Helena skötte hönor och samlade ägg. Vilken lycka! Dessutom var det roligt att rusa runt som en galning i den fina centralhallen från 1907. Föräldrarna hann till och med gå turvis på en kaffe - ensam, för en gångs skull.

Med andra ord var det en lyckad dag och jag rekommenderar varmt att besöka museer också med mindre barn, utan att behöva ta kurs mot Junibacken direkt.

lördag 23 oktober 2010

Fin liten utställning om tidig tryckteknik

På Päivälehtimuseet öppnades i veckan en liten utställning om Daniel Mandelplan, verksam i slutet av 1600- och början av 1700-talet som boktryckare i Finland. En fin liten bok delas ut gratis på utställningen - skriven av en av forskarna inom ämnet, Anna Perälä.

Utställningen är tekniskt byggd för att ambulera och mycket klokt utskriven på pannåer - vem som helst kunde ju göra dylika utställningar nu genom att låta trycka sådana på närmaste fotofirma: fint! Pannåerna är lätta, och enkla att hänga upp och framförallt, böjs inte av fukt eller värme som papp- eller tygdukarna man använde för utställningar förr. Ytan är matt och tacksam att lysa upp.

Fastän det sagts att Mandelplan inte var så skicklig i att utforma sina gestalter är de vackra i mina ögon. Det finns något "modernt" i Mandelplans gestalter som tekniskt sett är träsnitt - jag började associera till Picassos kubistiska människoansikten. Utställningen är mycket visuell och leker med kontrasterna mörkt-ljust: det tryckta mot sin bakgrund.

Päivälehtimuseet förtjänar sannerligen uppmärksamhet, eftersom det är grundat av en stiftelse som talar för öppenhet: detta förverkligas på museet genom gratis inträde och gratis tilläggsmaterial. Ännu hinner den Muminfrälsta också ta sig en titt på den fantasieggande jubileumsutställningen om mumingestalterna (65 år), som är öppen till slutet av månaden. Rekommenderas!

måndag 4 oktober 2010

Estlandssvenskt på marknad och bruk av historia

Strömmingsmarknaden har intagit Salutorget i Helsingfors än en gång. Ett måste för en vän av fisk och svartbröd. Det var mycket kul att se vännen och kollegan Aapo på en av båtarna. Med hjälp av stipendier från olika fonder har han med vänner gjort en fin flytande posterutställning om estlandssvenskarna, bra! Förvisso andades detta ett visst bruk av historia, att presentera ämnet på Strömmingsmarknaden, men why not! Det var fint att se att Aibolandsbåten väckte intresse. Estlandssvenskarnas vara el. ej borde granskas närmare som identitetsskapande 'living history', slog det mig. Kanske det även beror på att jag just idag börjat läsa Jerome de Groots 'Consuming History. Historians and heritage in contemporary popular culture (Routledge 2009). Medan jag tuggar 'åländskt svartbröd' jag inte kunde inhandla på svenska av handlaren...

måndag 20 september 2010

Fint om Ötzi och hans tid!

Härom veckan var familjen och besökte utställningen i Esbo stadsmuseum om Ötzi och hans tid. Och man behövde inte gå hem otillfredställd: det fanns både ett och annat intressant att lära sig!

Det kändes först konstigt att inte Ötzi själv var närvarande, men snart hittade jag en skärm med en direktkontakt till var han bevaras iskall i Syd-Tyrolen - utmärkt! Tack vare goda rekonstruktioner av hans klädedräkt med uttömmande förklaringar samt många välskrivna, men tillräckligt kort, texter som presenterade vem han kunde ha varit på basis av hans lekamen, var detta ett mycket fint sätt att få en glimt av hur livet på stenåldern var i Europa! Min lilla 3-åriga dotter fascinerades redan av de fina möjligheterna att titta litet noggrannare på olika fyndgrupper genom mikroskåp: löss och makrofossil. Via en skärm ovanför mikroskåpet kunde även mamma se vad som var under lupp - strålande! Man får inte ha för snäva aktiviteter i en utställning, så att köer uppstår - detta var en fin kompromiss: man kan se samma sak på en skärm som genom luppen.

Bara på ett ställe tyckte sig kontrasten mellan ljus och mörker för svår för oss - en trappavsats till rekonstruktionerna av kläderna längst bak gjorde att vi nästan snubblade. Men personalen har säkert redan åtgärdat detta i skrivande stund - ett självlysande klisterband kunde antagligen lösa problemet vid avsatsen. I övrigt var detta alltså en utställning man kan rulla in en barnvagn i, eller en rullstol, alltså.

Vid sidan av Ötzis livsöde presenterades skickligt hur livet tedde sig i Esbo vid samma tid han vandrade i Alperna. En stor mängd fynd har under de senaste två decennierna gjorts vid arkeologiska utgrävningar, så material fanns att tillgå. Speciellt tyckte jag om det sätt som presenterade de i allmänhet ganska tråkiga avslagen: det var fyndigt att lägga upp dem på en ljuspanel, så att ljuset fint kunde sippra genom dem - plötsligt verkar de mycket mer intressanta än om de bara radats fram i en vitrin!

Utställningen tedde sig allmänt rymlig och rolig - lämpad även för guideningar med större grupper, uppenbart. Det är bara att gratulera Esbo för en fin utställning - än en gång! :)

tisdag 7 september 2010

Betydelsen av popularisering


Jag har fått den stora äran att vara med om att grunda en ny förening i Finland: Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) ry. Som styrelsemedlem får jag aktivt vara med om att verka för almännyttiga ändamål som har med popularisering av vetenskapen att göra, särskilt i muntliga framställningar.

Vår första, historiska föreläsningskväll är även bokad: ti 5.10.2010 berättar dos. Jari Sedergren om dokumentärfilsmregissörer med kultstatus (på finska) kl. 18 i sal 12 (Helsingfors universitet, F33). Sedergren verkar som forskare vid Nationella audiovisuella arkivet och jag ser mycket fram emot hans föredrag där även filmklipp kommer att ingå. Förelsäningen är som sig bör avgiftsfri och öppen för allmänheten.

Man måste börja någonstans. Betydelsen av popularisering är ibland underskattad bland forskare, men jag vill inte göra samma misstag. Jag är idealist - jag vill leva i ett öppet samhälle där alla har tillgång till kunskap och jag vill vara med om att dela med mig. Det lämpar sig väl att tänka på detta nu när universitetets läseår 2010-2011 öppnat (igår). Kanske det är mitt sista som doktorand? Vi får väl se :)

måndag 6 september 2010

Disputation om minne och ritual på brandgravfält

Anna Wessman disputerade i arkeologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet i lördags, 4.9.2010. Som custos verkade professor Mika Lavento och som opponent nyligen utnämnda professorn Howard Williams från Storbritannien. Det bör nämnas att Williams besökte Finland för första gången i samband med detta, han är känd för sin forskning i rituell arkeologi.

Wessmans avhandling behandlar synvinklar på minne och ritual främst på brangravfält från järnåldern (ca 550-1150 AD). Avhandlingen består av fem artiklar samt ett sammandrag - numera ett allt vanligare från naturvetenskaperna lånat sätt att skriva avhandling på inom finländsk arkeologi. Men det försämrar inte kvaliteten, tvärtom är den ju "dubbelt" garanterad eftersom artiklarna genomgått hård såll i.o.m. referee-systemet. Avhandlingen utgavs som e-thesis men även som skrift nr 18 i Finska fornminnesföreningens serie Iskos.

Williams behandlade Wessmans avhandling under drygt tre timmar, men han var mycket grundlig. I tio punkter diskuterades avhandlingen och sällan hör man lika lärt samtal om läget inom finländsk arkeologi! Diskussionen tog avstamp i frågorna kring teori via föremål till kontext, som sist och slutligen var det mest remarkabla med avhandlingen. Exempelvis diskuterades gravfälten i sitt landskap och det kunde konstateras att man kanske inte borde kalla dem "gravfält" utan snarare "aktivitetsområden", eftersom där pågått mycket mer rituell och till och med vardaglig etc. verksamhet än på våra nutida gravgårdar! Alltför ofta har influerats forskarna av sin egen tid i tolkningarna, kunde det påpekas, i synen på gravfält som avskiljda, stilla och passiva platser i det forntida samhället. Moderna synvinklar som romantiserat forntiden har haft stort åverkan: ofta har gravfälten setts som avspeglingar av "barbari" eller primitivt leverne.

Diskussionen mellan Williams och Wessman var mycket givande. Gravfälten finns inte alltid på moränryggar, fastän det ofta framhävts tidigare. Det är möjligt att vi inte påträffat alla gravfält ännu, eftersom forskningen varit mycket begränsad - detta kan ge fel bild. Dessutom verkar det som om vi i vår uppfattning av gravritualer och gravskick under järnåldern har en alltför simpel uppfattning av omfattningen av olika typer av regionala och lokala likheter - och olikheter. Gravarna som legat i en sjö i Levänluhta (artikel V i Wessmans bok) är ett uppenbart exempel på att olika gravskick förekommer under denna tid. Detta borde definitivt utredas i högra grad. Problemet är att områden inte hittills grävts ut. Wessmans visioner är att kunna gräva ut ett gravfält med omkringliggande områden i landskapet så att en mer heltäckande bild av vilka verksamhetsområdet och vilka typer av aktivitet som pågick i ett område under järnåldern. Det finns många platser i Sydvästra Finland eller Österbotten som kunde lämpa sig för detta, så vi får önska att hon lyckas bilda ett projekt kring detta - det skulle vara ytterst viktigt!

Willams visade exempel på vad som gjorts gällande anglosaxarnas England i frågan om landskapsanalys och analys av ritualer vid gravfält så finländsk arkeologi kommer i detta fall långt efter. Vi får önska att Wessmans avhandling skulle vända trenden i Finland från att fokusera sig på föremål till att våga tolka större helheter i landskapet. Williams kunde avslutningsvis konstatera att Wessman nu har gjort ett digert arbete att utreda vilka nya frågor som borde ställas inom finländsk järnåldersarkeologi! Samtidigt kunde Wessman delta i att skapa en ny agenda i hur vi ser på kulturarvet, tyckte han. Jag instämmer!

Något som berörde mig djupt vid disputationen var att Williams både inledde och avslutade behandlingen genom att konstatera att vi måste påminna oss om att en doktorand investerat ofantligt i en avhandling: tid, pengar, en alternativ karriär, sig själv, känslor och hennes/hans familj likaledes! Ibland när vi mött kritik av kalla experter eller handledare under tidigare år har vi stött varandra, Anna och jag, för det verkar som om folk inte skulle vilja se hur mycket som offrats för att arbeta för en avhandling. Fastän de själva en gång satsat minst lika mycket... Det har fått oss att gå vidare och välja nya strategier istället, men jag hoppas hellre att jag aldrig blir så hård att jag skulle glömma hur svårt det var, ifall jag någongång fick chansen att hjälpa en yngre kollega!

måndag 30 augusti 2010

Var var du när kyrkan brann?

Finlands nationalmuseum har en mycket intressant utställning, som pågår ännu i ett par veckor. Utställningen presenterar dels restaureringen av Tyrvää kyrka (numera Sastmola), dels verk av de två konstnärer (pietetsfulla, grafiska Osmo Rauhala och känslosamma, expressiva Kuutti Lavonen) som fick i uppgift att skapa ny konst för kyrkans sakrala utrymmen.

Frågor vår generation kunde ställa är: var var du när WTC tornen kollapsade 11.9.2001? Minns du hur det kändes, minns du hur det gick till? Finns de andra dramatiska händelser i vår samtid som påverkade oss då de hände? För min del minns jag precis hur det kändes att få höra att min konfirmationskyrka, Borgå domkyrka, brunnit i maj 2006. Jag var påväg hem från en biologisk exkursion med Naturvetarklubben i Borgå till Kalmuckien i Ryssland, när jag fick ett sms av en vän - "bli inte chockad nu, men..." Just så. Det är något förtvivlat hemskt att mer eller mindre medvetet bränna byggnader som kyrkor, som både är sakrala rum och fornminnen i samma gestalt. Deras symbolvärde har varit, och är, enormt - de berör oss djupt.

Jag minns även dramatiken när jag fick höra att Tyrvää kyrka brunnit 21.9.1997. Jag var även då påväg hem från en exkursion, denna gång en arkeologisk resa till Åland med ämnesföreningen Fibula ry. Vi hade levt i vår lilla bubbla i en gemenskap, knutit band och delat fina upplevelser, när vi steg ombord på båten och till vår förfäran såg de hemska rubrikerna på gula pressens första sidor. Diskussionen i gruppen rörde sig ganska långt kring händelserna under resten av kvällen.

Den medeltida stenkyrkan i Sastmola stod länge som ett mycket sorgligt skelett, med sitt inre av trä fullständigt förtärt av elden. Det är ett fantastiskt resultat av ett enormt projekt, att vi nu kan få se hur stor mödan att restaurera kyrkan var, att putsa upp den från allt sot, bygga om interiören... Att nu få se den fantastiskt vacker, prydd med ny sakral konst - med teman som är eviga, som handlar om evigheten - är fenomenalt. Det är en viss idé i att inte restaurera den som den var, som ett historiskt minnesmärke, utan att behandla den som en levande kyrkobyggnad, som fått ny konst istället för den som försvann. På det viset har kyrkan behandlats så som man alltid behandlat kyrkors sakrala rum: nytt får stå sida vid sida med gammalt - inte så, som 1800-talsforskarna och medeltidsvurmarna ville ha dem: som döda utställningar av en viss epok, tysta, tomma såväl som på föremål...

Jag anser att man behandlat kyrkan med pietet, som tillfaller ett heligt rum och att det är mycket bättre än om den bara behandlades som ett fornminne. Följande projekt för mig blir definitivt att resa till själva kyrkan och se resultatet in situ.

söndag 29 augusti 2010

Kvinnornas Helsingfors

Idag är/var det sista dagen sommarutställningen L. Onerva på Statens konstmuseum, Ateneum, var öppen för allmänheten. Som kurator för utställningen verkade begåvade feministen och konsthistorikern, doktor Anna Kortelainen, som är en mycket produktiv författare av vetenskapliga och populärvetenskapliga verk om konst och kvinnor.

Jag besökte utställningen under en ledig stund under senaste veckan och jag blev heller inte besviken på denna utställning! Det var dags för författaren och krönikören L. Onerva att få en utställning, som samtidigt tangerade hennes tid - sedd som genom Onervas lins. Utställningen verkade först litet som blandgodis - grann och litet av det ena och det andra, även sådant man inte förstår sig på eller gillar - men efter en stund öppnade sig helheten medan man vandrade vidare. På slutändan kände jag mig mycket upplyst och berörd av Onervas liv och kvinnornas liv för hundra år sedan vid universitet, i kulturlivet, i vår huvudstad. Vitsord: berömlig, definitivt!

Läste nyligen i HBL att Anna Biström och Maria Vainio-Kurtakko med flera skall ge ut en antologi om kvinnornas Helsingfors genom Schildts förlag: det ser jag fram emot. Min vän och kollega Elisa Garritzen skall även snart doktorera med en avhandling som behandlar historikernas debatter för hundra år sedan och däribland forskaren Liisi Karttunen (Karttunen var en nära vän till Onerva, vilket även fick litet uppmärksamhet på utställningen). Det kan med andra ord bli intressant med fortsättning på detta tema.

fredag 27 augusti 2010

Historicus 50-årsmatrikel

Historicus r.f., ämnesföreningen för historiestuderanden vid Helsingfors universitet, laddar upp inför sitt 50-årsjubileum år 2012 med en ny historik. Doktor Derek Fewster och undertecknad är medlemmar i redaktionsrådet jämte yngre, ännu aktiva medlemmar, och måste även dra vårt strå till stacken. Jag beslöt mig för att för bokens matrikel försöka vaska fram så många gamla studiekamrater som möjligt, även sådana som bytt huvudämne från Historia (svenskspråkig inriktning) senare eller varit biämnesstuderanden. En gång historicussare - alltid historicussare, nämligen! :)

Med andra ord, om någon av er som inte ännu anmält era uppgifter till vår matrikel läser detta, och vill vara med - vänlig fyll i blanketten på föreningens webbsida!

Och om någon har någon anekdot från studietiden att dela med sig av eller vill skriva något till boken i fråga, ombedes man ta kontakt med redaktionen! Deras kontaktuppgifter finns även på webbsidan. Länge leve föreningen!

måndag 23 augusti 2010

Hösten är här med nya planer - härligt!

Min kollega och jag har sedan i våras närt idéer om någon form av seminarium kring "arkeologipedagogik", som vi kallat det, på nationell och - kanske - internationell nivå. Det vill säga, för att dryfta hur arkeologin kan möta publik i alla åldrar via institutioner som universitet, föreningar eller museer och vad som var part kunde vinna på det hela - i frågan om insikter och upplevelser (ej business... åtminstone rent och skärt).

I någon mån har det lååångsamt blivit aktuellt i Finland med nätmaterial för skolbarn och unga, museipedagogik etc. sedan 1990-talet. Men det tycks mig oroväckande, att detta tills vidare frustas åt från forskarhåll (arkeologer och historiker!) och ofta ses som en bisyssla inom museerna! Åtm. vid de institutioner och museer jag haft glädjen att få arbeta under de senaste 15 åren. Verkstäder där barn (och vuxna!) konkret t.ex. har fått gräva eller skapa med händerna tycks ha mottagits med mycket positiv feedback. Och ändå är det de vackra (hmpf) utställningarna med distanta, "estetiska" föremål i vitriner som tycks dra mormor till museet där hon kan känna sig trygg bland gamla ting som samlar damm - och dessa utställningar som mest uppmärksammas i media. Nå, väl mött - jag hoppas dessa ting i någon mån består - men satsningarna på pedagogiken verkar ganska lama. Ergo, något borde göras!

Under årens lopp har jag personligen blivit allt mer intresserad av vilka verktyg webben kan erbjuda för oss alla att nå varann. Min dröm är att en dag stolt kunna producera material för e-learning av kvalitet, som fritt kunde få brukas av envar, bl.a. lärare. Hur fint skulle det inte vara att få ut ett digert material om finländsk (europeisk) medeltid på detta vis, med senaste forskningsrön i populär form, rikligt illustrerat?! Eller något liknande om förhistorien? Javisst, sån't finns, men är det lockande? Och hur är det copywrites? Detta betyder ju inte att böcker inte skall få finnas - de skall ju givetvis stå som grund - och materialet kunde uppmuntra till bruk av olika källor, såväl elektroniska som materiella.

Några glädjande undantag kan väl nämnas. På Glims gårdsmuseum (Esbo stadsmuseum) var det redan mycket viktigt i slutet av 1990-talet med ett ordentligt programutbud för såväl barn- som vuxenbesökare (jag bara VÄGRAR att skriva "kunder"!), och även skolning för mötet med publiken. I våras besökte jag med glädje Ekenäs museum som presenterade resultaten av sin kurs i "kulturmiljöpedagogik" öppet för en bredare allmänhet, så jag hoppas att t.ex museet kunde ställa upp och berätta mer om sitt projekt för alla hågade (se en tidigare blogg av den avdankade akademikern). Enligt statens senaste vision från i våras (se en annan tidigare blogg av den avdankade akademikern) lär det skall bli viktigt att inse att vi lever i en mångkulturell värld där konst och kultur är en del av vårt varande. I hope so.

Nå, i varje fall bör vi "proffs" med andra ord gå med facklan. Min och kollegan Suhonens mål är nu att bygga upp en plan för (och finansiering för, hoppeligen!!) ett seminarium där idéer kring arkeologi och pedagogik i olika form kan ventileras. Seminariet bör förvisso även kunna locka glada amatörer (min erfarenhet är att de har mest ärlig entusiasm och verkligen goda idéer!). Nu får vi hoppas att vi får intresserade parter som lovar ställa upp att tala vid seminariet, så att vi kan fortskrida med planerna. Eller är jag bara en avdankad idealist? Men visioner och planer är fina att ha ifall de kan delas och ifall de en dag kan realiseras, hur snyftigt det än låter :)

Så vad göra? Hittills har jag försökt nå alla kära gamla och nya kolleger inom såväl museer som universitet för att försöka få ihop intresserade parter och skapa någon form av stomme av program och innehåll för seminariet. Nästa steg vore att göra upp en slutlig plan och budget och börja skriva ansökningar om finansiering. Ur vitrinen, till handling! Jag skriver mer senare ifall saker och ting framskrider. Förhoppningsvis! Ta gärna kontakt om ni har idéer där ute!

måndag 16 augusti 2010

Ett par filmer om kvinnliga intellektuella förebilder i historien

Igår höll vi en rejäl filmkväll här hemma. Vi såg först en film om filosofen Hypatia (d. 415 e.Kr. i Alexandria), Agora , och sedan en tysk film om påven Johanna. Mikko tyckte båda filmerna visade hur galen kristendomen är, men all fanatism (även ateismen) är väl det? Jag tyckte nog snarare jag kunde se dem som monument över två historiska kvinnor som verkat som intellektuella i mycket mansdominerade världar. I båda filmerna rann blodet och båda kvinnorna straffades slutligen för sin vilja att kunna tänka och agera etiskt och fritt. Upplyftande? Inte, inget tycks ha förändrats. Men nog kändes det som motiverande med tanke att fundera litet över det hela och på ens eget liv, trots allt.

Om påven Johanna i forskningen och om den medeltida myten kan man läsa t.ex. i Tuomas Heikkiläs artikel i Päivi Setäläs festskrift (Meillä Euroopassa, 2003). Heikkilä ser myten som en spegel för de medeltida männens med makt värsta rädslor eller som en ridikularisering - påven innehade ju en ställning som var (och är) unik, särskild, helig och reserverad enkom för män än idag.

Det som slog mig efter att ha sett filmerna, var att den eviga kampen som kvinnor fört fortfarande förs: att få synas och få välja fritt, att få tillgång till kunskap och att få undervisa. Att få agera i offentligheten. Med erfarenhetens djupa stämma kan jag instämma: det är inte lätt heller idag - vår jämlikhet i samhället är närmast teoretisk. Ifall man kan få barn och ev. vill det, är det bara bäst att dra sig till hemmet och härden och lämna det intellektuella eller det politiska fältet till dem som (frivilligt?) väljer att leva som medeltida munkar, i (teoretiskt) celibat, utan barn. Eller till män, som inte "drabbas" av att vara "tvungna" att föda och ta hand om barnen. Eller att få högst ett barn i stil med politikern Sinnemäki, eller adoption först som 40+ i stil med Lindén. Än idag är det bara att foga sig inför detta: vill en kvinna ha barn kan hon inte agera på det offentliga fältet. Eller går det? Jag hoppas det ännu inte är uteslutet...

Blogg om Hypatia och påven Johanna även här:
http://heritage-key.com/blogs/ann/agora-film-life-philosopher-hypatia-alexandria
http://joann.se/annika/?p=4429

söndag 1 augusti 2010

På Porkala udd



Idag beslöt vi att göra en liten tur till friluftsområdet i vår hemkommun Kyrkslätt: Porkala udd. Vägen dit var välhållen, men kanske lång och krumbuktande - inget för en åksjuk kan jag säga. Som känt är var det s.k. Porkalaområdet ockuperat av Sovjetunionen under efterkrigstiden fram till 1956 - ett stenkast ifrån Helsingfors (s.k. Porkalaparentesen), så klipporna på udden är här och där täckta med ett antal ristningar gjorda av ryska soldater. Men idag tog vi oss en tur inne i skogen, plockade litet blåbär och njöt av sensommarvädret. Området är välhållet, har kokplatser, utedass och vandringsstigar, så man kan ta sig en välbehövlig kaffepaus vid behov.

På området finns även fem bronsåldersrösen (bilden) som vi tog oss en snabbtitt på under vår vandring. Ställvis var det ganska besvärligt att gå för små ben och dessutom Helena beslöt plötsligt att rusa iväg som en vilding - till all tur hann Mikko ifatt henne (bild nr. 2.). Men, hon lugnade sig avsevärt när hon insåg att det inte går att bete sig så här på okänd mark - hon lämnade inte vår sida igen under tillbakavägen. Inalles en fin eftermiddag ute i skog och mark, med en nybångad fornminnesplats och några dl blåbär i bagaget tillpåköpet.

torsdag 29 juli 2010

Pernå revisited




"Brideshead Revisited" är titeln på en fin roman (Waugh) jag läste för några år sedan (och hade sett som fantastisk tv-serie redan som barn). Huvudpersonen besökte en herrgård i England under brinnande krig och drog sig till minnes sin ungdom och möten med människor där, kanske en form av bild av mötet mellan samhällsklasserna som höll på att omformas under mellankrigstiden. Och mycket mer, kom jag att tänka på idag: också hur det kan kännas att besöka en plats och minnas sitt liv. Det hände även den avdankade akademikern idag!

Påväg till min brors landställe i Pernå beslöt jag ta med familjen på en liten odyssé över arkeologiska och historiska projekt jag tagit del av i bygden. På vägen stannade vi vid Pernå medeltida kyrka (1:a bilden) och tog oss en snabbtitt i kyrkan. Jag delgav därmed också Mikko minnet av Agricolajubileet 2007 och många andra exkursioner till den fina platsen. Mikael Agricola (ev. 1510-1547) föddes nämligen i socknen. Inne i kyrkan finns en madonnabild, som - faktiskt enligt doc. Markus Hiekkanen - påträffades vid utgrävningen av kyrkgolvet! Det är nämligen relativt sällsynt att helgonbilder hamnat där och inte förvarats på t.ex. kyrkvinden. Dopfunten torde även vara medeltida fastän den numera är protestantiskt placerad framme vid koret och inte längre västerut i kyrkan. Trots att barnen tyckte det var ganska tråkigt att besöka byggnaden, hoppas jag att Mikko fick en viss bild av det hela. Utanför kyrkan finns ett av Agricolamonumenten (2:a bilden) - detta en kopia rest 1959 av nutida monumentet över "finska skriftspråkets fader" som fordom stått i Viborg, men som försvann under kriget. Numera har jag hört att ett nytt monument i nationell anda rests i Viborg... Vi vet alltså inte hur Agricola sett ut såklart, men ett abstrakt monument kanske inte ansågs så motiverat att resa då det var aktuellt. Men att det är "Pernås store son" undgår visst ingen då man ser monumentet... Om det inte varit en minnesplats för Agricola förr, så är kyrkans omgivning det åtminstone nu.

På hemresan beslöt vi att ta den gamla vägen genom Forsby och Gammelby mot Borgå. Den vägen innebar många minnen för mig, inte minst p.g.a. att min väns landställe ligger i närheten (jag minns många soliga dagar som spenderats där i barndomen och många stämningsfulla kvällar i tonåren :)). Under arkeologistudierna deltog jag i en studiecirkel för historiskt arkeologi och vi beslöt att genomföra ett utgrävningsprojekt. Och processen innebar att vi lärde oss en massa: allt från att planera och söka finansiering till att gräva ut och rapportera. Platsen som valdes för forskningen var Gammelby Tomtåker (se länken och bild nr. 3): det var en åker då och är det även nu - i och för sig är det ju bara 6-7 år sedan vi grävde där. Men att återse platsen gjorde mig glad: av alla minnen av samvaro och kamratskap i gruppen, av allt vi lärde oss och av alla fina iakttagelser vi gjorde. Studiecirkelns handledare doc. Georg Haggrén möjliggjorde slutligen att vi även kunde publicera våra resultat i SKAS (4/2006). Processen var således hel: vi planerade, vi grävde och vi publicerade. Trots sin ringa omfattning, är ett dylikt projekt i all sin enkelhet ändå något man definitivt kan känna sig stolt över, även efter många år.

lördag 17 juli 2010

Frtån cistercienserarkeologi till nytt inom Birgittaforskningen: en sista lyckad dag i Leeds 2010



Onsdagen den 14 julis sessioner inleddes med ett antal intressanta presentationer, av vilka jag valde att gå på en om cistercienserarkeologi sponsorerad av tidskriften Citeaux. Eftersom delar av Nyland tillföll cistercienserna i Padis på 1300-talet, har jag alltid varit intresserad av aspekter kring dem. En av Finlands medeltidsforskande kvinnor på 1900-talet, Gunvor Kerkkonen, skrev sin avhandlings första del om källor till klostrets egendomar i Finland (efter fortsättningskriget: den fick vara en syntes för många, eftersom mycket material hon utforskat i Tallinns arkiv inte var tillgängligt för en långt tid...). Under sessionen i Leeds fick vi höra nya hypoteser om dateringar av olika byggnadsskeden i de olika klostren som anslöt sig till reformorden på 1100-talet första hälft, i förhållande till Bernhard av Clairvauxs influens. Det första skedet i de engelska klostren verkar har byggts mycket snabbt under en kort tid. Alexander Lehouck från Koksijde, har grävt ut och undersökt byggnadsskeden i Ten Duinen (The Dunes, Belgien), vilket ytterligare ökade envars uppfattningar om ordens utbredning. Han kunde konstatera att uppgifterna korrelerade i viss mån med en målning av klosterområdet från ca 1580: grunden var av sten och de övre delarna av byggnaderna var av tegel. Det sista föredraget hölls av English Heritage (det som i Sverige är RAÄ och Finland MV) och behandlad landskapsarkeologi kring klostret Croxden. Det är med andra ord nyttigt numera att försöka få en uppfattning om hela klostrets marker, med alla tillhörande märken i marken, som kan vara mycket upplysande gällande klostrets ekonomi och spatiala utformning i sin tid. Det samma borde väl göras även i Finland och Estland, anser jag: dags för revaluering av gamla platser?

Dagens andra session jag deltog i, och sista för min del för denna gång, behandlade orsaker till pilgrimsfärder och följderna av dem. Den var organiserad av IMC Committee och de hade lyckats mycket väl att kombinera teman, men ändå ha en sammanlänkade tanke i just pilgrimsfärder. Amy Bosworth från Ohio beskrev sina iakttagelser kring pilgrimer i karolingiska källor från 800-talet. I förhållande till senare pilgrimsfärder, som även kunde göra i efterhand för att tacka ett helgon som hjälpt en människa, verkar det som om dessa tidiga pilgrimsfärder till både när och fjärran gjordes i ett direkt syfte att be helgonet om hjälp, t.ex. för att bli botad konkret. Athanasios Tziertzis från Thessaloniki beskrev undergörande ikoner i öst och hur dessa transporterades till kloster under ikonoklassismen. De blev sedan en del av skapandet av klostrets fundationshistoria. men det sista föredraget överträffade mycket av vad jag hört under konferensen: Linda Mikulenkova från Prag/Florens strävar till att komma med nya resultat inom Birgittaforskningen gällande Birgittas vision av Kristi födelse hon fick i det Heliga Landet 1372! Den mängd information Mikulenkova insamlat i både skrift och bild är imponerande! Hon läser flytande svenska och har t.o.m. försökt sig på finska för att få en uppfattning av spridningen av Birgittabilder, och bilder av födelsen inspirerade av Birgitta under slutet av medeltiden! Det har skrivits en del om nativitetsscenens historia och om Birgittabilderna, så det är otroligt spännande att få se att en ung människa vågar ta sig an ett gammalt tema. Jag ser verkligen fram emot att höra mer om hennes forskning, där hon ventilerar detta återkommande forskningsämne.

På eftermiddagen kryllade konferensen av den enda sessionen intressantare än den andra, men jag beslöt att min vana trogen (jag har varit här också 2004 och 2005) ta mig också en titt på landsbygdens fornminnen i Yorkshire, som varit så stort i tiden. denna gång valde jag alltså en exkursion till cisterciensernas Byland Abbey (bilderna: den ena av södra delen, med delar av det ursprungliga tegelgolvet fortf. bevarat; resp. vy mot den monumentala västportalen). Och man blev inte besviken av Stewart Harrisons guidening - han har varit intresserad av klostret sedan tonåren. Ruinerna av kyrkan var minst lika imponerande som Kirkstall (besöktes 2004); kyrkan har varit över 100 m lång! Byland ligger bara några miles från det stora Rivaulx, så det kunde även en finländare notera: här har bott rika och mäktiga, som kunnat bjuda cistercienserna att slå sig ner här. Vi började vandringen vid porthuset (som en medeltida kvinna inte kunde passera), och tog oss även en titt på de fårbestänkta kullar som en gång varit del av en stor dammanläggning som skyddat klosterområdet från de sällsynta, men mycket fatala då de en gång slår till, skyfallen i området. Man kan inte annat än bli imponerad av 1100-talets ingenjörskonst! Jag kunde gå på mer om hur fantastiskt det vitkalkade klostret måste ha lyst i sin omgivning (både fysiskt och andligt), men ni kan tänka er att det var en mäktig anläggning, som idag till största del är synlig endast i sina källarvåningar. Klostret hade som mest nästan 200 munkar och arbetande bröder, som tvättade sig med källvatten som transporterades hit i keramikklädda blyrör, åt i ett magnifikt refektorium, samlades i en enorm kapitelsal med bänkrader i sten som fortfarande kan ses. Abbotarna fick sina sista viloplatser i salens golv - en av gravstenarna återstod faktiskt trots den "arkeologi" området utsattes för under mellankrigstiden. Exkursionen var med andra ord lyckad, fastän vi fick litet regn och åska över oss på slutet.

På torsdagen var det dags att packa ihop och resa hem igen. Men med en hel del anteckningar, nya kontakter och ny litteratur i bagaget! I taxin på väg till tågstationen i Leeds upplevde jag ett sammanträffande: under hela resan har jag läst i allsköns ro (!) Ruth Harris medryckande bok om hur minnesplatsen Lourdes skapades mer eller mindre brutalt på 1860-talet mer eller mi8ndre genom att utnyttja de visioner den fattiga flickan Bernadette fick av en vitklädd jungfru år 1858. Ni kan tro att jag blev frapperad, när taxin körde förbi den lilla tegelkyrkan "Our Lady of Lourdes" i Leeds! Det är bra att veta något om världen, med andra ord, annars är det mycket som kan passera utan att man lägger märke till det - jag hade garanterat inte noterat den lilla kyrkan, ifall jag inte läst den välskrivna boken. Tänk på det (för att citera en gammal studiekamrat fr. år 1994)! :)

onsdag 14 juli 2010

Goda sessioner avslutade med underbar musik!


Gardagens sessioner inleddes klockan nio med tiotals simultana foredrag. Jag valde dock for exotikens skull att lyssna till en session om arkeologisk forskning kring anglo-saxarna. det var mycket upplysande att fa veta de senaste vindarna inom forskningen och litet om forntida bruk av annu aldre monument (doktoranden Vicky Crewe, Sheffield) - nagot liknande som prof. Howard Williams syslat med angaende kulturers minne. Sally Crawford (Oxford) redogjorde for sina teser om bruket av vavstolar inom det anglosaxiska samhallet - det verkar ha varit fragan om en kommunal aktivitet, eftersom vavtyngder inte finns i gravarna, men nog i riklig mangd i husgrunderna, ev. t.o.m. rituellt ditsatta.

I foljande session pa formiddagen var jag sepciellt intresserad av Anna Gottschalls (Birmingham) papper om pilgrimers aktivitet i klosterkyrkor, som exempel Canterbury med flera. De verkar namlingen inte alls ha varit uteslutna att besoka platser inne i sjalva kyrkan, dvs. komma i helgonets narhet! Jag maste borja ta reda pa ifall ngt dylikt konstaterats i Vadstena!

Efter lunch lyssnade jag till irlandarnas senaste forskning kring sina medeltida katedraler och kyrkor i landskapet, och deras senare oden. Jag fick igen en paminnelse om hurdana svarigheter som fanns efter reformationen, med en stor dela av befolkningen (kat.) utestangda ur de gamla helgedomarna, som sa fick forfalla frm till 1800-talet.

Efter middagen var det dags for en otroligt lyckad och fin paneldebatt om medievalism i film! Debatten borde ha fatt mer tid, minst 1,5 h istallet for bara en timme. Debatten var anordnad av medivalismforskaren och doktoranden i Leeds, Paul Sturtevant och deltagarna i panelen var mycket beromda: Louise D'Arcens (Australien), Kelly DeVries (Loyola College, USA) och Robert Woosnam-Savage (Leeds). DeVries och W-Savage har verkat som historisk expertis for ett antal filmer, t.ex. Joan of Arc (Besson) och Robin Hood (Scott). D'Arcens har publicerat mycket om temat medeltid och film. Bland deras favoritfilmer var Robin Hood (Curtis, 1938) och Sjunde inseglet (Bergman) - och det var val inte en enda i publiken som inte gillar dem! De hade mycket goda saker att framfora: Sturtevant ansag att ocksa fantasy-filmer med medeltida tema bor raknas in, och panelen samtyckte. DeVries tyckte att det definitivt ar publiken som avgor om en film anses "medeltida" eller ej. D'Arcens ansag bl.a. att man i analys av filmerna borde jamfora dem i sin tid, eftersom de speglar samtiden. For att hitta det som gor dem "medeltida", borde de jaforas med samtida film om antiken, 1800-talet etc., och det kan jag definitivt samtycka till. Publiken hade aven goda saker att framfora: en forskare fran Porto sade, att det viktigaste ar att en dylik film kan locka personer att studera historia, att bilda ett underlag for att historiestudier forts. Just det! Devries tyckte ocksa att det viktigaste med filmerna ar att de kan inspirera publiken. Egentligen ar 'aktheten' alltsa inte sa viktig - det paminde mig litet om vad jag anser om hur medeltiden sag pa reliker: det ar hur de kan inspirera som betyder ngt!

En mycket intressant dag kunde avslutas med litet skonhet och stillhet. Och begrundan over den vackra lilla sockenkyrkan St. John the babtist i Adel (bilden). Kyrkans portal ar fran 1100-talet och den var verkligen vacker, liten och i mild sandsten. En konsert med medeltida musik fran Toleda fick med andra ord avsluta kvallen. Nar Emma Hornby och Schola cantorum (Bristol) avslutade sin repertoar och publiken brot ut i rungande applader kandes det nastan som att vakna ur en drom. Man kunde lyckligt dra sig tillbaka och invanta en ny dag.

tisdag 13 juli 2010

Lyckad start: International Medieval Congress!


Underbar dag igar! Tva key note lectures inledde Leeds universitets medeltidskongress 2010 med allmanna presentationer runt temat: resande. Patrick Gautier Dalche (Paris) talade om kartografi och Dionisius A. Agius (Exeter) om den medeltida, muslimska synen pa resande i Roda havet och Indiska oceanen. Det andra inlagget var sarskilt upplysande for en nordbo och man kunde inte lata bli att dra vissa paralleller till Ostersjon i sitt stilla sinne.


Den forsta sessionen jag horde pa var anordnad av mina finslandska kolleger: man maste komma anda hit, for att hora det senaste! :) Christian Krotzl, Sini Kangas och Jenni Kuuliala talade om aspekter pa pilgrimer och synen pa barn. Mycket upplysande och spannande forskning pa kommande!

De sessioner som ordnats av Derek Fewster fran Helsingfors, dar aven mitt inlagg ingick, foljde pa eftermiddagen. Och de overtraffade alla forvantningar! Kati Parppei presenterade sin nya forskning om synen pa Valamo och klostrets historia som invented tradition och Leena Valkeapaa presenterade hur den forsta konsthistoriska expeditionen i Finland 1871 maste skapa hur man kunde dokumentera fornarvet. Fewster talade om synen pa fornfinnen som skapad identitet i nationsbyggande syfte, med ett antal talade bilder om hur medeltidsbilden propagerades! Darefter presenterade Visa Immonen tursimens forsta steg i Finland och hur de medeltida borgarna inkorporerades i vad-som-skall-ses i landet. Min egen presentation gallde Sigurd Curmans och Juhani Rinnes syn pa Pirita i Estland under mellankrigstiden.


Pa campus finns tillgang till internet, som ni marker, men tyvarr maste ni alltsa lasa min text utan nordiska bokstaver. I ovrigt ar vadret svalt och skont i jamforelse med den hetta som lar ska paga alltjamnt i Finland. Efter mina besok har pa IMC aren 2004 och 2005 har i sig inget forandrats. Konferensstamningen ar lika harlig nu som da och man moter leende ansikten, lockande bokforsaljare och de gemytliga 60-talsbyggnaderna med att besvara leendet.

lördag 3 juli 2010

Klichetät och tråkig Robin Hood

Ja, då var det dags att gå och se ännu en version av legenden om min favorithjälte, Robin Hood. Killen som kämpade för rättvisan när lagarna inte gjorde det: en aktuell film, utan tvekan! Men, ack, jag måste säga att jag gillade Erroll i sin fjantiga gröna dräkt mer - och filmen med Costner från 1990/1991 tycks skina i jämförelse, trots alla sina klyschor. Om man upprepar typiska medeltidsbilder och gör det roligt, då går det nog att svälja i någon mån. I dessa äldre filmer finns nämligen någon form av humor med i handlingen, hos skådisarna, i realiseringen. Ni kan tänka er att jag blev besviken på Ridley Scott!

Nog för att jag inte dyrkat hans tidigare historiska mastodonter så mycket överlag: Gladiator sina sidor, men hela storyn med en kille som är boss, sjunker ner till slav och gör en ny successtory igen - den är ju som tagen ur synen på vad en "American dream" går ut på! Och Kingdom of Heaven var litet komsi-komsa, med töntiga Bloom, men hade sina sidor även den. Men nu: hur kan en så smarrig historia som Robins göras så fjantig och - rentutsagt tråkig! Blodet rann och huvudena strittade, men just det kanske bidrog till att filmens höjdpunkt aldrig riktigt infann sig. Den var gjord med så rynkad panna att den blev nästan fatalt, oavsikligt komisk.

Och slutscenerna tog priset: det var ju som Lord of the Rings fastän det skulle föreställa historien! Själv började jag nästan vänta på att en Faramir skulle marschera in på scenen, så overkliga var de flesta karaktärer. Men, såklart - det ser ju inte lika ståtligt och dramatiskt ut om en gubbe bara slängs i jorden i en trälåda istället för att bli okristligt bränd på bål. Eld och blod var det med andra ord gott om. Och harnesk - den skulle då Marion också dra på sig som någon form av Rohanprinsessa! Det är ju bra att aluminium är lättare än järn, så att inte Blanchett stupade under tyngden. Och en munk/broder som slåss, ja, han vore ju ingen ordensman längre... Jag blev också störd på att Tuck fortsättningsvis skall gestaltas som en evinnerlig fetknopp som man bara därför skall skratta åt, dessutom. Då var killarna i wiccaversionen, serien Robin - the Hooded Man alltmer komplexa, trots att de alltemellanåt dansade omkring som alver.

När fransmännen anföll var det som någon pervers parodi med träbåtar av landstigningen i Normandie (väl, men äckligt skildrad i t.ex. Saving Private Ryan), fy! Och jag brukar alltså försöka att inte så starkt vara historiker när jag ser film, utan koncentrera mig på själva konstverket... Men det här var ju trefalt värre än Braveheart! Och värst av allt var att Robin var så blodfattig att jag verkligen saknade något av den charm som Russell ingav sin karaktär "Lucky Jack" i Master & Commander.

Fanns det något sevärt då? Det som slog mig när vi kom ut ur biografsalongen var att vi idag lever i ett sådant överflöd! Vad skulle en 1200-talsmänniska lägga märke till och uppskatta hos oss? Bara att odla, fixa allt själv etc. tog ju evinnerlig tid, planering och möda för folk i det preindustriella samhället. Tålamod krävdes även i att förflytta sig från plats till plats. Vi valsar bara in på Stockmanns delikatessavdelning, där hyllorna är proppfulla av varor vi bara behöver smått sträcka oss efter - och högst bli sura på att pilgrimsmusslorna var slut i disken. Sedan stiger vi i bilen och kör 30 km hem på en knapp halvtimme.

fredag 2 juli 2010

Medeltidsmarknad och medeltidsbilden




Mamma fick en ledig dag och tog sig bums till Åbo, där Medeltidsmarknaden ordnades för nästan 15:e gången. Jag fick sällskap av min kära vän, arkeologen Mia Lempiäinen, som alltid lika glatt ställer upp på att visa sin hemstads bästa sidor. Innan marknaden vid domkyrkan öppnade, tog vi oss en sväng i domkyrkan där lagren av olika tid och rum harmoniskt finns sida vid sida. Det är alltid lika fint att ta sig en titt på Salige Hemmings vackra relikskrin i trä och på Carin Månsdotters sista viloplats. Hon får symbolisera ett hopp, men samtidigt en varning för den vanliga kvinnan: man kan nå toppen, men det är blåsigt där.

Marknadsyran tog vid (se bilderna) - på förmiddagen var det ännu ganska lugnt, men på eftermiddagen strömmade folk till i riklig mängd. I år är platsen ännu mer speciell än förr (den som vill bekanta sig med en analys av historeibruket ombedes läsa Anna Mari Niemis licentiatavhandling vid Åbo Akademi från år 2006), eftersom arkeologiska utgrävningar pågår vid restaurang Pinella. Vi tog oss en titt (se nedersta bilden). Hittills har de påträffat medeltida plankgolv (som sänts till analys) och som enskilda fynd en del beslag och knappar i metall, förstod jag. Arkeologerna får agera som djur i bur inför marknadsfolket, eftersom området är avskärmat för allas säkerhet. Grävningarna pågår till slutet av augusti, så den som har vägarna förbi kan säkert stanna till och ta sig en titt under sommaren.

I samband med marknaden anordnas även föreläsningar. Vi hörde en paneldebatt om medeltidsbilden arrangerad av Åbo centrum för forskning av medeltiden och nya tidens början. I panelen satt forskarna Tom Linkinen (expert på genderfrågor), Terhi Kivistö (expert på medeltida beskattning), Meri Vuohu (expert på miljöhistoria) och Marika Räsänen (som forskar kring reliker). Panelen kom med mycket intressanta inlägg och åhörarskaran på drygt 20 personer (synd att det inte var fler!) kom med goda frågor och kommentarer.

Många medeltidsmyter diskuterades, medan ropen från markandsskådespelet utanför skallade. Ofta anser man att medeltiden var en smutsig tid, då folk inte brydde sig om hygien, men Vuohu hade en del att anmärka för att dekonstruera denna schablon. Relikkulten ses i den postprotestantiska norra Europa ofta som konstig, medan man måste förstå att de hedras av en stor del av kristenheten än idag, påpekade i sin tur Räsänen. Linkinen berättade om de många och ofta motstridiga synerna på medeltidens sexualitet - det finns en gnutta fakta i alla dem, men man måste våga se diversiteten. Kivistö ville å sin sida påpeka att skattesystemet på medeltiden utformades på olika sätt i olika regioner och sist och slutligen verkar den inte alls ha varit "hårdade" än idag. Böndernas "dumhet" diskuterades även och man konstaterade att mycket inom jordbruket krävde otroligt invecklad planering, att livet bestod av muntliga traditioner och bruket av minnet var relevant i samhället. Numera tycks vi glömma vad vi skrev/läste på webben igår, senast imorgon...

Överlag tyckte jag debatten kunde ha varit litet mer provokativ och man kunde ha fått höra litet tydligare dekontruktion av olika medievalistiska mytbilder. Till exempel kunde det ha funnits en lista med färdiga teman att diskutera, eller så kunde åhörararna varit litet mer aktiva med att ställa frågor. Men tillfället var ett gott exempe på vad historiker och forskare definitivt borde syssla med i högre grad: möta publiken och våga dekonstruera rådande "sanningar" om det förflutna. Utmärkt!

Trött tackade jag Mia för en fin dag och vankade mot tåget. Jag var trött, men på ett helt annat sätt än till vardags med barnen. Idag var jag fortfarande mamma, men också forskare igen för några timmar.

söndag 6 juni 2010

Bonga kulturhistoria bilburen 1970

På landet inventerade vi bokhyllan och hittade en guidebok utgiven av Esso, en rolig klenod från en svunnen mer kulturell epok. Envar kunde köpa den på bensinmacken och uppleva hemlandet per bil. Jag kollade naturligtvis genast vad som rekommenderades i mitt forskningsobjekt Nådendal och det var ju självfallet den medeltida kyrkan och ruinerna av borgittinerklostret. Först 20 år senare kom muminvärlden in i bilden, något som nu har gjort staden mer folkligt känd än dess historia.

I guideboken upprepas mytenom att man skulle ha hittat barnskelett där. Antagligen hängde denmed pga att myten är spännande. Detta dementerades nämligen redan av forskarna på 1860-talet.

Slott och kyrkor finns såklart även med i guideboken, som således blir en fläkt av en bild av Finlands historia från 40 år tillbaka.



- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 5 juni 2010

På historisk mark i Kudiby, Raseborg




På mina föräldrars landställe i Kubidy i Raseborg (f.d. Karis) finns lämningar från historisk tid, troligen husgrunder (se bilden). Om man ser på Brotherus karta från 1705 (se bilden) ligger marken mammas och pappas 1800-talsria och två små kolonistugor står på, mitt emellan s.k. Väster- och Österåker. Det lär ska vara typiskt att påträffa medeltida husgrunder eller bebyggelselämningar från början av nya tiden på ett dylikt ställe. Det lilla diket som korsar fälten ca hundra meter ifrån oss var troligen en segelbar å i tiden, en å som leder ner söderut mot Raseborgs slott - som ligger bara på någon kilometers avständ härifrån. Det är med andra ord historisk mark och jag är glad at vi inte förorsakat större skada på området än några knutstenar för grunderna till kolonistugorna samt några trädgårdsland här och var.


När jag imorse inspekterade grunderna såg jag spår av regelbundna provborrningar, eller vad det nu kallas på svenska (kairaus på finska. i en av de antagna grunderna. Det är troligen mina vänner och kolleger som forskar i områdets historia som varit här i vår och undersökt tomten - verkligen fint. Redan för flera år sedan blev mina föräldrar mycket lyckliga av att få kopior på de historiska kartorna över området etc. av en arkeologkollega till mig. Numera heter just denna tomt Kudiby Lindbacken, eftersom min far var krigsbarn i Sverige och där fick vistas sommartid på gården Lindbacken. Han har symboliskt planterat en lind bredvid brunnen. Men områdets historia hör närmast ihop med min mamma.

Områdets historia betyder mycket för både mamma och mig: när man spanar mot vyn i sydöst ser man ett hus på andra sidan diket - det tillhör byn Berg. En av mammas släktgrenar härstammar därifrån sedan 1700-talet, så ibland undrar vi tillsammans huruvida någon av våra köttsliga förfäder även till och med bott på just denna plats, stått ankeldjupt i den Västnyländska myllan!

Historiens vingslag hörs tävla med fågelkvittret. Jag tar mig en kaffe, ser ut på det soliga landskapet, min dotter sover bredvid mig. Jag ler.

söndag 30 maj 2010

Vilken fest, vilken bal!



Otroligt vad trötta vi var igår när vi vaknade och visste att vi ännu måste samla krafter inför Filosofiska fakultetens avslutande fest, den stora balen på Gamla Studenthuset. Men, när man vet att något fint är att vänta känns det som om man fick superkrafter. Mikko tryckte än en gång ner magisterskransen på pannan, vi klädde oss i frack och vit klänning och begav oss iväg på cocktails till professor Kolbe. Hon bor i Kronohagen - vetenskapens stadsdel, eftersom där bor tätt med vetenskapsmän än idag och flera av Universitetets institutioner fortsättningsvis är belägna här. Vi fick äran att flanera bland de eminenta hedersdoktorerna och träffa jubelmagister professor Klinge hos Kolbe, innan vi med lätta steg begav oss iväg mot Studenthuset i det strålande sommarvädret.

Balen blev precis vad vi väntade oss: polonäser, magistersfranses, mousserande vin och buffé i glada vänners lag - underbart! Emellanåt drog man sig till något bord och slog sig ner och vilade fötterna en stund innan man fortsatte att flanera eller dansa. Talet till gratisten följde varpå hyllningarna till de i promotionen speciellt uppmärksammade personerna vidtog: övermarskalken doc. Tuomas Heikkilä tackades varmt och bars omkring i salen i hedersstol, varpå följde hde andra speciella deltagarna i festen. Jubelmagister Klinge, som under sin karriär så varmt talat för Finland i Europa, bars upp till toner av Beethovens s.k. Europahymn - det var otroligt underbart och rörande, han leve! Hedersdoktorerna och slutligen vår härligt leende gratista magister Mirja Komulainen bars även hon i hedersstol runt salen - hon fick ackompanjeras lämpligt av vinsången Crambamboli (hon skrev sin pro gradu om akademisk sång på 1930-talet, se bilden)! Vilken stämning!

Vid slaget tolv avtackades promotor Gahmberg som avlägsnade sig genom en spaljé av doktorsvärjor (se den andra bilden) - efterfesten tog vid. Så småningom samlades man utanför huset i det nattliga centrum av Helsingfors, för att tåga tillbaka till Alma mater. Traditionellt tilltalades statyerna på vägen - vi vandrade sedvanligt genom Esplanadparken, för att nå Universitetets trappa klockan 4.13 för att hylla den uppstigande solen. Välkommen nya dag, välkommen framtiden - den är vår!

lördag 29 maj 2010

...till promotion


Fredag 28.5.2010

Den stora stunden infann sig snabbare än väntat. Efter bara några timmars sömn var vi på Universitetet på fredagsmorgonen klockan 9 och ställde upp oss i led inför processionen in i solennitetssalen. Frackklädda herrar och vit- eller svartklädda damer flockades i aulorna och stämningen var tät. När allt var klart satte ritualen igång: vi marscherade in i solennitetssalen - avecer, hedersdoktorer och jubelmagistrar fick sätta sig som publik och doktorerna ställde sig längst fram invid parnassen, medan magistrarna bildade en krets runtom det hela genom att ställa sig i dubbla rader runt salen längst bak. Rektor, kansler och professorerna tågade in festklädda med mantlar och hattar. När alla var redo inledde promotor, professor Carl Gahmberg, sitt hälsningstal - ett mycket inspirerande tal om vikten av utbildning, tvärvetenskapligt samarbete och chans att få förverkliga sina idéer och inspiration till att flitigt arbeta för att förverkliga dem, bland annat. Det är viktigt att studeranden från början kan känna sig delaktiga i UNIVERSITAS, i gemenskapen. Det var även dagens tema i andra tal, och faktiskt ett mycket, mycket viktigt tema! Promotionen är ju just den ritual där tvärvetenskapligheten är mycket framträdande - kanske detta kunde förverkligas allt starkare av oss också i praktiken!

Först kröntes magistrarna med sin segerkrans, varpå doktorerna fick sin hatt och värja: hundraåttio närvarande magistrar och drygt hundra doktorer! Magistrarna och doktorerna spenderade hela akten stående, uthärdande allt inför denna stora ära och känsla av heder och gemenskap! Men visst var man trött, fastän man var lycklig, då man kunde sätta sig ner till festgudstjänst och lyssna på biskop Björn Vikströms kloka ord om betydelsen av att även ha hjärtat med i detta universitas: att trots all konkurens och hårdhet, som ses idag, även orka visa mod och medmänsklighet till sina kolleger. Väl talat - jag hoppas många tog dessa ord till sig!

Efter en paus på några timmar vidtog firandet med middag i Finlandiahuset. Stämningen var solenn, men mycket avslappnad - sorlet och skratten steg från borden i salen, de magnifika talen avslöste varandra! Modiga doktor Tero Halonen talade till Universitetet och framhöll i ganska skarpa ord sina åsikter om förändringarna i vår ekonomi, i förändringarna i vår administration, som kanske inte alltid gynnar medlemmarna av detta universitas: utmärkt, man måste även få vara provokativ, gå med facklan! Och professor Klinge talade i sitt jubelmagisterstal just för att verka aktivt som filosofer: att fakta och vishet hör ihop, men att visheten har ett viktigt element av moral - man måste leva som man lär. Magisterskransens betydelse är stor: vi är segrare, vi är Apollons efterträdare. Klinge är ett levande exempel som vi yngre väl kan hålla som förebild i detta hänseende!

Alltför snabbt ebbade talen ut och sorlet tystnade: det var dags att gå hem och vila. Men festen är inte slut än, detta var kanske högst "the end of the beginning", som promotorn Gahmberg konkluderade i sitt tacktal. Vilken fantastisk kväll!

Från kransbindning...


Torsdag 27.5.2010

Vilket underbart veckoslut: det är filosofiska fakultetens vid Helsingfors universitet 95:e magisters- och doktorspromotion (sedan 1643) - och vi deltar (Mikko som promovend och jag som avec)! Mikko inledde festen med övning av promotionsakten i solennitetssalen på torsdagseftermiddagen, medan jag åkte ut till Kabelfabriken för att binda hans krans (jag är alltså så att säga hans krandsbindare). När jag anlände till kransbindningstillfället väntade jag mig på något sätt se bord med damer som syr och pladdrar, men när jag steg in i rummet var det fullt med frackklädda män! Under två sekunder trodde jag att jag kommit fel, innan jag insåg att detta ju är precis rätt ställe: numera är damerna magisterspromovender och herrarna binder kransen! Några undantag fanns ju förstås.

Det var en fin upplevelse, att äta choklad, dricka mousserande vin, välja lagerblad och ömt sy dem i krans för sin kära. Och verkligen rörande att se hur fru, magister Klinge sydde en krans till sin kära, professor Klinge, för andra gången - hon var hans kransbindare år 1960 och fick nu binda också hans jubelmagisterskrans 50 år senare!

Kransbindandet gick snabbare än jag väntat mig och det var ganska skönt att bege sig ner från det fuktiga växthusliknande utrymmet (jag antar att det var de fuktiga bladen som påverkade atmosfären), för att vänta på promovendernas ankomst. Och snart började festsalen fyllas med doktors- och magisterspromovender ur olika generationer! Förväntan var definitivt det som betecknade stämningen under middagen - förväntan inför morgondagens stora stund med bekransning och hattpåläggning.

torsdag 27 maj 2010

Aktuellt att diskutera "finskheten"

Jag är mycket glad att man börjat dryfta och dekonstruera vår finländska identitet alltmer synligt. Och att jag kan sitta på paradplats där tankarna kretsar: i forskarsamhället, på webben. Min professor Laura Kolbe har nyligen utgivit en fyndig samling essäer om "finskheten" (suomalaisuus, Finnishness). Bokens essäer granskar hur vår finskhet egentligen skapa(t)s och vilka symboler som ingår i vår kollektiva identitet. I en av essäerna skriver hon om skapandet av en minneskultur kring Finlands självständighetsdag 6.12. Hon ådrog sig i minnet hur hon höll en lieux de mémoire-kurs (minnespltaser) för oss studeranden våren 1998 - då knappt någon annan i Finland ännu intresserat sig för denna synvinkel i Finland (fastän den var mycket aktuell i Europa med Pierre Noras verk etc.)! Enbart vår professor Matti Klinge, uppebbarligen influerad av Foucaults tankar, hade skrivit redan decennier tidigare om Finlands symboler etc. som skapade i syfte att bygga nationen. Klinges och Kolbes intresse för forskning i minneskultur har burit frukt - min kollega och vän Tero Halonen redigerade ett verk om Finlands symboler, Aapo Roselius forskar i kulten kring minnet av 1918, jag forskar kring minneskulten kring birgittinerna i Nådendal etc....

Men, Kolbe framför alltså mycket fräscha tankar i sin nya essäsamling: minnen, myter och symboler och dekonstruktionen av dem är mer aktuell än någonsin! Inte minst för att vi finländare verkar helt avtrubbade av alla historiska jubileer som firats under början av 2000-talet: Topelius 1998; kulturstadsåret i Helsingfors 2000; Lönnrot 2002; Runeberg 2004; Finlands kristnande/kyrkans jubileum 2005; Agricola 2007, "märkesåret" av minnet kring 1808-1809 år 2008-2009... Och det är verkligen frågan om politik! Kolne konstaterar att vi tagit steget mot Europa allt kraftigare i vår kollektiva identitet, som skapats just genom allt detta firande: "Eurooppalaisuus näkyy siinä, että Suomessakin yhteisöllisyyttä luodaan nyt sivistysperinteen, historian ja kulttuurisen osaamisen avulla"(s.38: "Det europeiska ses i att man även i Finland nu skapar en bildningstradition genom historia och kulturellt kunnande."). Just via utbildning - och bildning - har finländarna haft möjlighet att bygga sitt land, det är verkligen sant. Vi tog steget till en mer integrerad europeisk identitet genom t.ex. Birgittajubileet 2003, då man även i Finland lyfte fram Birgittas minne stort: ett närmande till det katolska Europa tycks ju uppenbart!

Docenten och medeltidsforskaren Helena Edgren poängterade en gång för mig att medeltiden var vår mest internationella epok förrän EU-inträdet år 1995 och jag måste hålla med om detta, men visst finns det även någonstans inbyggt i Finlands moderna historia också - en strävan mot väst! Via Birgitta kunde detta ses tydligt: helgon och handel förband oss under många sekler, och förbinder oss via historiebruk igen på 2000-talet. På något sätt är detta alltså inte atypiskt! Kolbe konstaterar att numera är interaktion viktigare än någonsin - igen: "Useat rinnakkaiset maalliset ja hengelliset äänet, historiat ja myytit kietoutuvat toisiinsa. Siitä rakentuu suomalaisuus edelleen" (s. 139: "Många parallella världsliga och andliga röster, historier och myter blandas med varandra. Av detta byggs fortfarande finskheten."). Detsamma har jag även konstaterat i min egen forskning: att det funnits urbana och borgerliga forskare och aktörer som haft ett västorienterat historiskt (politiskt) intresse under 1800-talet, 1900-talet etc. - Finland är inte enbart Karelianism, så att säga! Men som Kolbe anser: låt renarna och de andra klichéerna frodas kvar - det är ju OCKSÅ Finland.

fredag 21 maj 2010

Dag 1 efter inlämningen

Igår lämnade jag in manuskriptet för min doktorsavhandling till fakulteten. Jag hade jobbat som en galning med rättelser sedan tisdagskvällen, mer eller mindre klädd p.g.a. den rådande värmeböljan här i Finland. När vi kom till fakultetens kansli fanns det en lapp på dörren som meddelande att kansliet var stängt eftersom det var hobbydag för personalen! Jag bara bröt ihop av trötthet och satte mig i en soffa invid dörren och snyftade, försökte trösta mig med att det ju är en dag imorgon också. Dörren öppnades plötsligt: p.g.a. för mycket jobb hade inte alla kunnat delta i hobbydagen! Jag fick alltså lämna in min avhandling jag hade släpat dit, 405 sidor utskrivna i tre exemplar (i en låda), trots allt, hurra!

Nåväl, igår somnade jag framför tv:n dödstrött och idag har jag stigit upp med en konstig känsla: jag skall fundera på vad jag skrivit under sommaren, förvisso, men jag behöver inte peta i texten på tre-fyra månader! Med andra ord lever jag nu i dag 1 efter inlämningen till förgranskning och texten har förflyttats vidare att granskas och kritiseras av någon annan. Det är inte så märkvärdigt, men visst känns det som om sommaren kan börja nu - ett riktigt sommarlov för första gången på otaliga år!!

onsdag 19 maj 2010

Historikern och monumenten

Idag önskas min lärare prof. Henrik Meinander många hjärtliga gratulationer på sin 50-årsdag. I HBL (19.5.2010) och i HS figurerar han på intervju, men jag vill här lyfta fram hans betydelse som debattör - och att hans historiesyn varit aktuell redan länge. Han sade i HS idag att Finland definierar sig genom sina krig och jag kan definitivt hålla med om detta, tyvärr. Krigen har blivit som monument i vårt land, synliga genom de tusentals böcker som utkommit och utkommer, som lyfter fram hur "folket stred" etc.

Meinander har nu beslutat tala varmt för ett kommemorativt monument i Helsingfors över den svenska tiden i Finlands historia (fram till 1809). Det vore fint i sig att ett sådant projekt verkligen genomfördes - det skulle betona fred och samarbete, men jag skulle hellre se en uppluckring av vår krigsfixerade historieskrivning. Tänk om man kunde skriva mer om svenska tiden, t.ex. medeltiden etc. och verkligen lyfta fram den litteraturen populärt!! Henrika Tandefelt kunde exempelvis skriva många populära verk om den gustavianska tiden i Finland både på finska och svenska och de kunde ställas fram på paradplats i bokhandeln, föreslås som fardagsgåvor etc. Varför sker det inte? Är vi krigsgalna i Finland? Behöver vi ett verkligt nytt krig för att återigen kunna älska freden och således intressera oss för fredligare epoker i vår historia?

fredag 14 maj 2010

Floradagen år 2010


Igår var det dags att inleda den akademiska, filosofiska fakultetens promotion vid Helsingfors universitet år 2010 med firandet av Floradagen i Gumtäckt. Traditionen har pågått vid vårt finländska universitet sedan år 1643 (universitetet grundades 1640 i Åbo och flyttade 1827-28 till Helsingfors).

Själva promotionsdeltagarna, magisters- och doktorspromovender med kransbindare och avecer, inledde dagen med att välja den allmänna kransbindaren - barnet till en eminent, omtyckt och promotionsvänlig professor vid Universitetet. Denna gång gjorde man ett radikalt ställningstagande: man valde underbara professor Ulla-Maija Forsbergs enda son, Ilpo Korhonen - alltså en ung man! Promotionens traditioner fortgår (de fortgick t.o.m. radikala tiderna till trots på 1960- och 1970-talet), men modifikationerna är en del av att kunna anpassa festligheterna till tidsandan!

Kransbindaren med förälder förevisades för folket på Studenthusets trappa - numera är detta Helsingfors absoluta centrum (se bilden). En glad kvinna intill mig tog foton och vände sig om, när hon hörde att vi diskuterade på svenska med några kompisar. Hon frågade, med en svag brytning, vad som pågick. Vi underrättade henne om promotionstraditionen och det unika hon nyss sett (det händer bara med 3-4 års mellanrum och pågår på denna plats bara ca 20 minuter), det som nyss börjat för oss som skall delta. Kvinnan, som berättade att hon hade varit tillbaka i Finland för att fira en klassträff, var överlycklig när hon sade att hon nu kunde åka till flygplatsen och återvända till sitt nya hemland Tyskland och ha något verkligt roligt att berätta för sina vänner.

För oss fortsatte festen med att vi marscherade till spårvagnen som körde oss till Gumtäckt. Medan vi gick förbi ändrade gatumusikanten sin melodi: han började tuta Gaudeamus igitur! Gumtäckt ligger numera som en liten grön oas inklämd mellan motorvägen mot öst och det nya området Arabiastranden - här finns Konstindustriella högskolan och Yrkeshögskolan Arcada och studentbostäder som grannar, vilket dock är tacksamt för denna park, som har så stor betydelse som lieux de mémoire för Universitetet. Studenterna samlas här varje år 13.5 och firar fosterlandet, våren och bildningen, allt sedan 1848 då man här uruppförde vår nationalsång Vårt land. Idag log vårsolen åt oss då vi fick höra lyrikern och sångaren och den forna studeranden M. A. Numminen hålla tal och sjunga den fria viljans lov. Och budskapet var tydligt: molluskforskare behövs! Molluskerna i styret borde inse att man bör forska vad de sysslar med, nämligen. Och Numminen konkretiserade det, som borde vara studenternas och kårens, de bildades roll än idag: att kunna framföra lärda gissningar om världen, att kunna kritisera vid behov...

Senare, efter firandet i Gumtäckt, åt vi lunch på min gamla studentnation, Nylands Nation, i den anrika Vikingasalen och åhörde lysande tal. Med glädje över en lyckad dag och lyckad festlighet, kunde vi vända oss till våra bordsgrannar och säga att vi ses om ett par veckor på promotionen! Promotionen är en hyllning till bildningsvägen, en hyllning till lärdom, leve den!

söndag 9 maj 2010

Webbsidor som monument!

I min forskning har jag kommit fram till att webbsidor, "sites", väl kan fungera som minnesplatser om de har en bestående natur och är "monumentala", skapade för minnet. Detta kan röra t.ex. historiska webbsidor, men likaväl naturligtvis minnet över de avlidna.

I dagens Helsingin sanomat (9.5.2010) har man tagit fasta på dessa minnessidor över avlidna nära och kära - att det blir allt vanligare, t.ex. på Facebook. För en tid sedan lanserades virtuella gravstenar på webben och webbsidan fick tillåtelse att bli permanent (http://www.lepopaikka.fi). Forskaren Anna Haverinen från Åbo konstaterar att webben är en allt viktigare och mer permanent del av livet och ger också möjligheter att behandla döden, som numera är en samhällelig tabu.

Tänka sig att man kunde tända ett virtuellt ljus vid graven! Hedrandet av avlidna har t.o.m. spritt sig till helt virtuella världar - i HS påstås det att minnesstunder anordnas även i virtuella spelvärldar.

Monument reses ständigt, fastän man kunde tänka sig att pengar för det kunde användas till bättre ändamål! Webben är dock så gott som gratis, så kanske all monumentresningskultur så småningom flyttar hit?! T.ex. idag avtäcks Jylhäs monument donerat av Kesko: Väntan, i Helsingfors! Tala om att kvinnan, här den gravida kvinnan, får upprättelse inte enbart som metafor! Å andra sidan har ju Jungfru Maria varit stark i alla tider inom den katolska traditionen om än förminskad inom den protestantiska... (SE http://www.hs.fi/kulttuuri/artikkeli/Odottava+%C3%A4iti+-veistos+t%C3%A4n%C3%A4%C3%A4n+Helsingin+Kaivopuistoon/1135256699915).

lördag 8 maj 2010

En värld utan religion?

En bloggare på Helsingin Sanomats webbsida väckte nyligen livlig diskussion i sin kritik av påvarnas strategier (barnporrhärvan). Nu skriver han att han inte kan se att en sekulariserad värld är alternativet till religioner - och dessutom håller han med Habermas om att att religionerna håller på att göra comeback. Jag håller definitivt med om detta!

Ingemar Lindaräng, som forskat i Birgittabjubileerna under 1800- och 1900-talen, har påpekat att religiositeten är en viktig del av det postmoderna jubileumsfirandet och kanaliseras i ett land där majoriteten är protestantisk till att fira historiska helgon, så som Birgitta (Ingemar Lindaräng, Helgonbruk i moderningseringstider, Linköping 2007). Jag har kommit till samma resultat då det gäller motsvarande firanden av birgittinerminnet i Finland, dvs. i Nådendal. Under det senaste jubileet 2003, var det religiösa inslaget, ett dominerande tema under hela jubileet, vid sidan av feministiska perspektiv och historieintresset. Kanske jag inte kan generalisera att ett nytt intresse för religion och religiositet kan skönjas i vårt sekulariserade västerländska samhälle överlag, men jag måste alltså påpeka att ett dylikt intresse starkt fanns med i Birgittajubileet i Sverige - och också i Finland!

Att ny teknologi, effektivare kommunikationssamhälle etc. skulle öka sekulariseringen i samhället måste ifrågasättas! Jag är inte luddit, men det är intressant att konstatera att människorna ställer frågor av evighetsnatur som starkt motsätter sig myten av framsteg och "utveckling": att vara "utvecklad" är inte samma sak som att vara sekulariserad. Kanske det kunde vara dags för ett erkännande av vårt behov av myter och mystik? Allt fler kan använda webben och dess verktyg - är det dags att börja producera innehåll så att säga?

tisdag 4 maj 2010

Internet är fritt och tanterna klagar, voj voj!

Jag har hört att det är fint att finländare läser mycket. Nu har finländarna aktiverat sig på webben och delar med sig av sina läsupplevelser i sina bloggar. Vad händer? Applåder? Glädjetjut?

Nix. Kulturtanterna i HS (Sirpa Pääkkönen i "Alaviite", HS 4.5.2010) gnäller att det ju inte är professionella konst- eller litteraturkritiker som skriver och sidu, sidu, nej, nej. Usch, det är ju "äckligt" när folk skriver personligt om böcker och vad som helst, huj. Och publicerar det helt fritt på webben i sina bloggar, dessutom!! Nej, vad menar Pääkkönen? Var det bättre förr när bara få och utvalda fick framföra mördande kritik eller hylla sina supkompisars svammelverk. Va?!

Jag trodde det var ett aprilskämt innan jag förstod att det är maj - och att dylika förlegade åsikter faktiskt får sättas på pränt i vår största dagstidning!! Gissa om jag fick fart med mitt bloggande igen!? Hurra för friheten, leve den! Här kan jag få läsa vad folk VERKLIGEN tycker om böcker, filmer och konst. Här kan en avdankad anka även på publicera sina tankar fritt!

söndag 2 maj 2010

Soulmate

På Vappen blev det så otroligt sant för mig - i likhet med alla andra helger som varit under de senaste snart tre åren: jag vill vara hemma med barnen och min soulmate. Jag saknar inte festen i parken, verkligen inte fiilisen av att vandra hem ensam när den sista droppen skumpa sköljts ner. Att ibland vara otroligt ensam, i sällskap. Och nu: jag har aldrig haft så roligt hemma som under de senaste åren. Numera är vi fyra till bordet vid middagsdags, och vad är bättre än det? Inget!

Hela mitt liv har jag känt en enorm ensamhet. Mina föräldrar var från storstan i den småstad vi bodde, så jag passade aldrig in - jag var ju inte släkt med någon! Det skall man vara i en småstad, ha ett nätverk av kusiner och alla möjliga som ställer upp för en, försvarar en, mer eller mindre tvingar sig på. Jag är sladdbarn, så jag hade syskon - men ingen "nytta" av dem, eftersom de var vuxna när jag ännu gick i skola. Det var alltså predestinerat för mig att bli mobboffer: enkelt, hon hade ju ingen som tog henne i försvar! Men jag vägrade huka mig, utan började försvara andra istället som en galen feminin form av en 1980-1990-tals Robin Hood. Men det var ingen skillnad hur lojal man var, hur stark, alltid var man ändå otroligt ensam. Det fortsatte i någon mån under studietiden. Ett par lojala vänner har dock fått mig att orka vidare, visat att det går att bry sig om varann - inte bara alltid så att den ena ger tills sista droppen pressats ur.

Och sen en dag hittade vi varann - soulmates. Och jag uppskattar honom desto mera, eftersom jag ännu kommer ihåg hur olidlig ensamheten är. Jag har inte vant mig ännu, och vill inte heller. Man är ju ingen möbel :)

fredag 23 april 2010

Om att vara optimist

I en diskussion om vad man egentligen tror om gudomlig intervention kom jag på mig sig att ännu vara optimist. Samtalspartnern hade enligt egen utsago upplevt Gud - eller alltså saknat - i en situation enligt följande: han och hans kompis var ute i skogen och lekte som barn, de tappade bort varann och han bad Gud att hitta sin vän på det sätt hans lärare sagt man skulle göra; följa spår etc. Han följde fasanspår i nästan en evighet och gick slutligen hem - och där satt kompisen och gungade i närmaste gunga! Och då tog hans tro slut: det finns ingen Gud. Åtminstone inte den hans lärare sade skulle leda honom rätt. Hm...

I min ungdom var jag med i statskyrkan (som många hatar!) och frikyrkligheten. I frikyrkligheten kunde vem som helst döma en annan som inte gjorde det som "förväntades". Måttet för mig var rågat när jag som 15-åring slutgiltigt valde Mozart över frikyrklighetens gud. Mozart var sidu nääs "frimurare" som ju var "dååligt". Skit skillnad i att Mozart skrev den vackraste själamässa någonsin etc. etc. Kan ni fatta, ni som kritiserar lutherdomen!: den är trygg! Man får sitta i lugn och ro och fundera med Gud, inga tvång att tala i tungor eller annat som måste attribueras i det yttre. Man får i lugn och ro förändras i det inre. Man får bli subjekt, och måste försöka förstå andra subjekt...

En del människor tror att de kan och får bestämma över vad andra tror: en del stackare tror att så är fallet. Under åren vid Uni där människor ömsom förstått vad jag vill tro på, ömsom inte, ömsom t.o.m. hatat det - tror jag ännu. Och det kan inte simplifieras i tecken, ritualer, vad andra tycker... Det liksom bara finns. I en handling, där andra ser ett misslyckande, ser jag ett lyckligt slut: han fann ju sin vän ändå! Ja, det var fel/dumt att i timmar följa fasanspåren, men faktum kvarstår ju i att han FANN sin vän, gungande lyckligt!...

Visst, simpelt. Men det hör ihop hur vi VILL se saker, hur vi vill UPPLEVA det. Vill vi se något som positivt, vill vi se det negativt? Vill vi tro att någon kan säga hur det är och sen bli besvikna när det inte är så? Eller, finns det ännu alternativ? Såklart! En simpel debatt mellan vad vi idag kallar "teknologi = vetenskap" och "filosofi = vetenskap" är nog - där har vi det: någonstans mellan dig och mig ligger det. Har vi ett subjekt där ute eller har vi ej? Mellan oss, i oss? En del tror ej, en del tror kanske. Men i så fall är det definitivt ett SUBJEKT, dvs. inget som någon lärare kan säga sig veta vad det är/vilka spår man skall följa... Att man måste tänka själv, tolka själv, välja sin egen väg! Vad simpelt sagt, och ändå är världslitteraturen fylld av exempel... Och det gör mig till optimist. Eller hur? :)

söndag 18 april 2010

Slow traveling - en ny hit?

Hysteri kring vulkanutbrottet, javisst - detta bevisade ju hur sårbart vårt samhälle verkligen är, och hur bortskämda vi i vår tid är: vi är vana att idka "travelling without moving" (för att citera en av favoritfilmerna, Lynchs Dune). Hem och "tuta" efter en arbetsresa på Kontinenten. Flyga över flera länder och inte riktigt fatta var man är förrän man sovit på saken... och lika absurt att komma hem igen. Kanske det är bra för oss att resa långsammare ibland, få en rejäl uppfattning om detta med avstånd: ganska nyligen var det fortfarande så. Jag tänker bara på hur det var i mina föräldrar ungdom på 1950-talet: då måste man ännu minsann ta tåget till Italien! Och hur coolt vore inte det än idag? Det förefaller dock "långsamt" i relation till att flyga, och det är kanske ännu värre att det är så dyrt...

Så gick det för min man: han skulle hinna väl hem till veckoslutet. Istället fick han en absurd roadtrip genom norra Tyskland, Danmark, Sverige... Och fastän det måste vara stressande att byta hyrbil, köra, sova på hotell, inhandla fräscha kläder... så är jag avundsjuk och följer hans resa med spänning här hemifrån. det gick ju då så, att han fick besöka Maribo i Danmark långt före mig (hoppas jag): här låg ett birgittinkloster på medeltiden och som Birgittaexpert är det verkligen synd att jag inte fick se det. Han tog dock fina bilder, som jag redan fått se online! Så fullt så illa är det inte: el och telefon fungerar ju askmolnet till trots!

Och människors omtanke om varandra. Vilken lättnad det var att höra att min man befann sig i Sverige: mitt "andra hemland", där jag bott mycket som barn och studerat som vuxen. Min bror bor i Småland. Han var inte hemma just nu han heller, men min svägerska tog emot min man (som hon träffat två gånger...) och hans vän och kollega, bjöd dem på mat och en stunds vila! Min man fick se deras hus efter omfattande reparationer - något jag önskat få göra länge. Jag bad honom ta mer bilder. Det har varit meningen att vi skulle resa till dem många gånger, men det har inte blivit av. I en absurd situation sker dock extraordinära saker. Tack Christina!

Statens järnvägar var oroliga över att den snörika vintern skulle ge dem miljonförluster. Nå, de får nu uppleva ett rejält uppsving i tågtrafiken, enligt meteorologer fram till måndag, kanske längre. Outgrundliga äro askmolnens vägar.

söndag 11 april 2010

Stark ström med egna vågor...

...går genom havet, skrev värmlänningen Tegnér. Hans ord finns på en fasad i Helsingfors, varför? Hm... i korthet: då nylänningarna lät bygga sig ett eget hus på 1880-talet var man mitt inne i språkstrider mellan s.k. fennomaner och svekomaner. Nylänningarna hade länge letts av arkeologen, professorn i svenska A. O. Freudenthal, som var extrem svekoman. Hans syn på svenskspråkiga i Finland var att de var "östsvenskar" och hela den "föreställda gemenskapen" på nationen började byggas upp kring den s.k. vikingaromantiken. Detta har undersökts av Michaela Bränn, och man kan läsa mer om detta på nationens webbsida. Vikingaromantiken går mycket starkt att skönja även i det "nya" nationshuset, som fortfarande står som vårt hem på Kaserngatan 40. Naturligt är, med andra ord, att man ville citera eposet Fritjofs saga i detta sammanhang. Värmlänningarna och nylänningarna hade även slutit vänskapsavtal - det första mellan två nationer - år 1875 och bildade alltså småningom ett identitetsutbyte: därav även denna Tegnérdyrkan i Helsingfors! :)

Och allt detta är fortsättningsvis något man bör dryfta i allra högsta grad i vårt mångkulturella samhälle. På årsfestens solenna akt igår talade kurator Nyman om att nationen är och förblir ett svenskt rum i studentlivet - och vi bör bära upp detta med stolthet. Studier i svenska och den nordiska kontakten förefaller alltmer impopulärt i Finland, vilket man som finlandssvensk följer med rysning. Även Sveriges ambassadör i Finland, Johan Molander, som hedrade festen med sin närvaro och höll festtalet (som ännu påminde oss om det nyligen avslutade "märkesåret" av minnet av 1809), påpekade vikten av nordiskt samarbete och rikedomen av språkkunskaper, och den kulturella förståelse som följer. Han berättade att han fick hålla ett tal vid en historiekongress i Fredrikshamn, nyss utnämnd. Kongressens språk var finska och ryska. Molander som varit stationerad i Moskva höll därmed sitt tal - på svenska, som han översatte till ryska! Insikten av följderna att närma sig en finländsk och rysk publik på detta sätt kan spegla det hela: vår historia har under de senaste två seklen varit att föreställa oss vår nationella gemenskap - och här är svenska språket i marginalen tillsammans med det ryska! Och det är ju alldeles galet: vi borde ju vara experter i grannländernas språk och kultur!! Här har vi basen för förståelsen... men insikterna låter väl vänta på sig!?

I sitt festtal dryftade Molander även över ett alternativt skeende i historien: vad hade hänt om Finland blivit kvar som en del av Sverige? På gott och ont... Det var välkommet att höra åsikter om detta, eftersom man som historiker drar sig för att göra dylika spekulationer. Politiskt vore det dock av nytta att göra det med jämna mellanrum! Just nu känns det nämligen ibland som om politiken i Finland har ett minne som inte sträcker sig längre bakåt än 1-2 år, och då fokuserar endast på incidenter som har med politikernas privatliv att skaffa, inte på beslut som varit avgörande för hela landets välfärd...

Stämningen på festen säger mer än tusen ord: ljusen glimmar, röster stimmar, punschglasen immar... För en stund suddas gränserna mellan människorna ut: inom studentnationen är man varken man eller kvinna, svensk eller finne, varken fattig eller rik - vi är alla ett i det akademiska!