söndag 7 februari 2010

Det var ju trevligt att ni hade det trevligt...

...men, ni får oss (troligen inte så många, men i varje fall) som INTE var där att verkligen känna oss som de persona non grata som vi då uppenbarligen är. Och ingen frågar oss heller varför: jag blev t.ex. lurad av SLS år 2003, då jag skulle börja jobba vid ett projekt där, som professor Setälä övertalat mig till. Jag lovades dator och arbetsrum och all hjälp jag kunde tänka mig, men plötsligt minerades all mark jag skulle stiga på. Det finns säkert många andra, som råkat ut för samma öde som vi, men vi tystas ner, stängs ute och bör försvinna.

Det skulle vara skönt att helt och hållet byta språk och identitet ibland, bli en del av det finska Finland istället - en mycket större pool att simma i än den unkna ankdammen. Men, för finskspråkiga är och förblir jag ändå finlandssvensk - redan ens namn gör ju att man ertappas på direkten. Så om man inte lämpar sig i ankdammen, lämpar man sig ingenstans. Men jag kan ju inte sluta andas heller. Så, fastän jag alltid älskat historia över allt annat - det har varit mitt yrkesval sedan jag var 4 år, när blev det ditt förresten, i förrfjol?? (jag har märkt att strebers söker sig till just historia - då de inte vet vad annat de kan hitta på, men vill "bli någon") - är det väl dags att jag så småningom ser mig om efter en annan utbildning. Jag har nämligen börjat längta efter en arbetsplats - vilken som helst - så att jag ens emellanåt kan få ha egna pengar på kontot. Hu, låter jag som en 1800-talskvinna? Så illa är det verkligen. Persona non grata - persona non exista.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar