måndag 12 december 2011

Konst på Nylands


Alla barnen har i tur och ordning gjort ett besök på Nylands Nation. Därför var det även Emils, drygt tre veckor, tid att besöka klubben i nationshuset på Kaserngatan förra veckan. Jag fick nämligen äran att vara med om att organisera en konstkväll på Nylands Nation, mitt kära andliga hem vid Helsingfors universitet. Och då menar jag hemmet under den VIKTIGA delen av studietiden, dvs. tiden för organisationsaktivitet och nätverkande - viktigare än vad som än i denna dag framhävs vid själva läroinrättning (till all tur fick jag knuffar att delta i studentnationen genom farbror professor Klinge och min egen far, som i tiden var aktiv på TF)! :)

Gamylerna vid Nylands nation, dvs. alumnerna så att säga, är ämnat för alla och envar som känner sig hågade att hålla kontakt till huset och organisationen på äldre dar. Nätverket är inte särdeles organiserat, rundades 1997 av Lotta af Hällström, och träffas unefär en gång i året eller oftare beroende på ifall någon orkar ordna något mer aktivt. I några år har ja löst hållit i de lösa trådarna och organiserat en konstkväll ifjol, då Mico Bränn, presenterade verket Galleria nylandensis (2008) som sammanställde nationens konstsamling. I år fick jag för mig att vi kunde idka litet ost och vin som vanlit, men dessutom höra om våra vänner esoiternas (Eteläsuomalainen osakunta, vår systernation de facto) konstverk - de har ju även nåra gubbar hängande på sina väggar minsann. och det funkar ju väl med litet samarbete i nyländska delegationens anda.

Ett sällskap nylänningar samlade i höstas även in medel för att kunna donera ett verk av en nylänning och nyländsk konstnär till nationen, dvs. av en kvinna ur våra led, Malin Åberg. Vi inledde kvällen därför med att höja en skål för Malin och förtjusa oss över konstverket (se bilden nedan, där Emil och jag ståtar på tröskeln till den s.k. whiskeyhyllan bredvid verkets provisoriska upphängingsplats). Efter ceremonin var det dags att sitta ner och njuta av ost och vin i gott sällskap - ett tjugotal yngre och äldre nylänningar hade dykit upp samt några esoiter - och lyssna till fil.mag., kurator emeritus för ESO Anton Eskolas powerpointpresentation av esoiteernas konst. Mycket vältaligt, studentikost och intressant - fint! Esoiterna märkte dessutom att de egentlien visste ganska litet om sina konstverk och kanske behöver revidera sina kunskaper - väl så! Och om ni inte redan insett det, så bör det alltså tilläggas att kvällen var lyckad och stämningen härlig! :)

tisdag 22 november 2011

Mening


Vår andra son, vårt tredje barn, lille Emil, beslöt att anlända inte helt utan dramatik. Hans mor drabbades nämligen av graviditetsförgiftning - trots att det är mycket ovanligt med tredje barnet, med samme man. Sista veckorna svullnade jag till något avskyvärt och blodtrycket började stiga - för första gången i mitt liv fick jag skyhöga tal, jag som inte varit van med dylikt. Androm till varnagel bör jag dock påpeka, att jag jobbade med än det ena och än det andra å yrkets vägnar till sista stund - jag borde nog ha lyssnat mer på kroppen och tagit det lugnare.

I vecka 39 började värkarna återkomma regelbundet, men de var så svaga att de inte riktigt hade någon effekt. De tröttade dock ut mamma ganska rejält och slutligen togs jag in på Kvinnokliniken i Helsingfors för uppföljning. Eftersom babyn nu var fullgången, i vecka 40, så beslöt man sätta igång förlossningen, men den tog inte fart förrän jag bad dem spräcka hinnorna - det var min erfarenhet som gjorde att jag kunde be dem om detta, och det hade genast effekt. Eftersom jag äntligen nått förlossningssalen fick jag därefter all hjälp jag kunde tänkas behöva och lille Emil kom lyckligt till världen bara efter fyra timmar, på Finlands farsdag, söndagen den 13 november 2011 klockan 18:11, till sin fars glädje.

Detta var min fjärde förlossning (storasyster föddes 2007, storebror år 2008 och ifjol väntade vi en liten pojke, men han var så illa skadad med ryggmärgsbråck att vi avbröt graviditeten i vecka 21) och jag måste än en gång påpeka, att jag förvisso är historiker och fascineras av det förgångna, men verkligen även vill leva mitt eget liv, idag. Särskilt då det gäller barnafödande skulle man inte vilja vara kvinna för mer än femtio år sedan, då ytterst litet i frågan om smärtstillande medel tycks ha funnits till hands. Nog för att inte heller dagens smärtstillande medel gör det alldeles lätt att föda ändå - babyn kan ju inte pumpas full med riktigt vad som helst. Det sägs i Bibeln att det skall ta ont och vara svårt att få ett barn till världen, och så förblir det väl ett tag till... Lyckan över att få en frisk liten människa i sin famn överstiger dock allt det svåra och tunga.

Vi lever våra liv på olika vis, en del välsignas med en fantastisk karriär, andra med familj, en tredje med något annat. Jag älskar mitt yrke, men ännu mer älskar jag min familj - de har givit mig en verklig mening med tillvaron på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt förut.

söndag 9 oktober 2011

Birgittakongress 2011 - dag 3

Dag 3, lördag 8.10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige

Dagen inleddes litet tråkigt för min del, eftersom jag drabbades av yrsel och näsblod innan jag skulle bege mig iväg till kongressen. Det blev en extra stund av vila på hotellet innan jag vågade ta mig iväg för att höra kongressens sista föredrag och också hålla ett själv. Luften av krispigt höstlik, så det var skönt och stämningsfullt i staden – alla stockholmare hade väl inte heller vaknat än, före tio på en lördagmorgon.

När jag hann på plats hade redan två presentationer försiggått, men jag hann lyssna på en tredje, av Veronica O'Mara från Hull, som berättade om “Birgittas liv” i en engelsk kontext. Det handlade alltså om tre texter på middle english och att dessa uppenbarligen varit pop på sin tid. Författarna till dessa s.k. vitor är inte kända, men troligen är de på något sätt förankarade till birgittinerklostret Syon i landet. O'Mara kunde påvisa att Birgitta uppenbarligen inte sågs som ett rent svenskt helgon, utan ingick den engelska kanon av helgon man kände till och läste om, särskilt ett helgon för mödrar och änkor. Synnerligen spännande!

Efter kaffepausen blev det mer om Syon Abbey – nu ett föredrag jag personligen såg mycket fram emot eftersom det handlade om arkeologi: Stuart Forbes från London berättade om gravar som grävts ut i ruinerna av Syon Abbey. Syon grundlades som känt på 1400-talet av Henrik V och upphörde under reformationen. Nunnorna flydde dock utomlands och upprätthöll traditionen och återvände till England, Devon, år 1861 – därav kan man säga att Syon tradition är obruten fastän dess forna klosterbyggnader endast finns kvar under mark.* I de skriftliga källorna hittade man uppgifter om var systrar och bröder begravts i klosterkyrkan från 1485 under några decennier framöver. Arkeologiskt påträffades också så dessa gravar och det verkligt dramatiska skedde, då man kunde identifiera de avlidna, dvs. sammankoppla namn, dödsår och en viss grav. Med andra ord, det var ett exempel på historisk arkeologi då den är som mest berörande!

Följande två föredrag handlade om spännande konsthistoriska utredningar, där forskarna nästan måste agera som privatdetektiver i sina undersökningar. Sissel Plathe från Nationalmuseum i Köpenhamn presenterade restaureringen och undersökningen av en av de äldsta tavlorna på duk i norr, från Maribo. Målningen, som föreställer en dam med vissa attribut som en mantel, en bok, en korg med blommor, huvudduk, har ansetts vara antingen Maria eller Birgitta. Skåpet den finns i är medeltida, med birgittinska symboler på dörrarna. Mycket intressant! Under restaureringen kunde man kosntatera att tavlan troligen är från de första decennierna av 1400-talet, medan dess skåp är från ca 1450. Plathe tror att skåpet kunde ha tillverkats för tavlan för att inviga färdigställandet av klosterkyrkan i Maribos östra kor, men det dock inte säkert.

Nästa föredrag hölls av Elina Räsänen från Helsingfors, som berättade om det så kallade altarbrämet från Vittis. Det var synnerligen spännande att en birgittinsk textil jag stirrat nästan dagligen på i Nationalmuseum i Hfors under nästan ett decennium, nu fick litet mer kött på benen. Räsänen kunde nämligen lätt sabla ner påståendet att brämet som beskriver Marias liv skulle ha gjorts av en viss nunna, Birgitta Anundsdotter. Snarare verkar det som om influensen kom från Vadstena, kanske hela textilien. Upplysande!

Efter mitt eget föredrag hann jag ännu lyssna på en legendarisk forskares pågående forskningsprojekt, nämligen Ruth Rajamaa berättade om källfragment till Pirita hon under de senaste åren lyckats vaska fram. Hon hade även frågat om detaljer kring klostret – t.ex. Om upphittade fynd som indikerar skriftställarverksamhet och böcker - av Jann Tamm, som har grävt där på 1970-och 80-talen osv. Ett källarrum med brända böcker hade faktiskt påträffats, men de förkolnade resterna har inte bevarats. Tyvärr återstår endast fragment av biblioteket som någon gång måste ha funnits där. Birgittareliken påträffades dock är, fick vi höra, faktiskt just nu i Finland för undersökning. Jag antar att detta ingår i prof. Taavitsainens pågående projekt kring reliker – mer om det hör vi väl så småningom. Detsamma gäller även Rajamaas forskning.

Med långa steg lämnade jag de kaffepausande kollegerna och Birgittavännerna och drog mig ut i väntan på taxin. Trött, men lycklig. Ett verkligt lyckat seminarium och otroligt allmänbildande! Jag hoppas arrangörerna lyckas med sitt nästa uppdrag: att fixa oss en fin kongress i England och Syon år 2015 – den kan man bara inte missa i så fall!

*Jag måste lägga in något intressant här: i Amos Andersons arkiv i Hfors hittas många brev till och från dessa engelska nunnorna - detta hörde samman med intresset hos Anderson och Julius Finnberg att återuppliva birgittinerminnet i Nådendal, nå detta har ni ju hört om förr också och det ventileras i min avhandling. Jag hänvisade dock inte till just dessa brev, som resulterade i en del småskrifter som tillhört Anderson (han fick dem sända till sig av nunnorna), men det kunde man kanske “öppna upp” litet mer någongång senare...

fredag 7 oktober 2011

Birgittakongress 2011 - dag 2

Dag 2., fredag 7.10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm

Vackert väder I Stockholm och en ny dag av Birgittakongress ,ämpligt på helgonets festdag. Den entusiastiska skaran forskare samlade klockan 9 på Riksaarkivet för att höra dagens första presentationer, av Nilds Dverstorp från Oslo och Leena Enqvist från Helsingfors. Dverstorp höll ett intressant papper baserat på sin avhandling, och jämförde två manuskript, och dryftade kring en kommersiell produktion av manuskript i Vadstena. Flera fakta indikerar att en sådan idkats där och två manuskript av samma skrivare med olika innehåll (den ena bönbok för systrarna, den andra Arbogalagen, visar att klostret producerat texter för bruk även utanför dess murar. Leena Enqvist presenterade däre mot ett tema ur sin avhandling under arbete. Hon har granskat sociala relationer utgående från idealen i bl.a. Lucidariet för systrarna, och som case hade hon Syon Abbey som dock skiljer sig en del från normen. Hon kunde konstatera att de värsta förseelserna med hårdaste straffen faktiskt till 50 % gällde sociala relationer. Straffen var även sociala: man kunde dömas till tystnad för en tid eller till och med till isolering. Nå, mer av Enqvist får vi garanterat höra i framtiden.

I följande papper presenterade Emilia Zochowska från Odense likheter och olikheter mellan allegorier använda av magister Matthias och Birgitta. De använde ofta liknande bilder för själen, synden etc. Men fortfarande är det svårt att avgöra vem av dem som blev influerad av den andra. Båda var influerade av Bibeln, men Matthias naturligtvis mer påläst med kyrkofäderna etc.

Efter en kort kaffepaus fortsatte förmiddagen med två presentationer, av Mia Åkestam från Stockholm och Angela Kappeler från Marbourg. Båda presentationerna gällde konsthistoria och Åkestam inledde med att presentera bilder inspierade av Birgittas syn på åtrå, som kan både vara syndig åtrå och den goda längtan till Gud. Mycket intressanta detaljer och tänkvärda helheter ventilerades. Kappeler presenterade därefter ett sidospår I sin forskning, om möjliga birgittinska motiv I en graduale och ett altarskåp i Tyskland. Det var ny information för många, inklusive undertecknad, att cisterciensernunnorna och premonstratensernunnorna använde krona i sin ordendräkt i norra Tyskland på 1300-talet! Jag har alltid trott det var en typisk birgittinsk detalj i klädedräkten - det kunde vara möjligt att Birgitta fick intryck av detta bruk i och med sina kontakter till cistercienserorden eller på sin stora pilgrimsfärd genom Europa på 1340-talet... Alltid något nytt, med andra ord, man lär sig på kongress.

I samband med lunchpausen bjöds vi på litet extraordinärt program. Riksarkivets personla hade plockat fram några legendariska birgittinska guldkorn för oss att titta på in situ, bl.a. Magnus Erikssons donationsbrev för ett kloster och en gravkyrka från år 1346, Diarium Vadztensene etc. I vitrinen låg också Nådendals fundationsbrev från 1438 och ståtade. Superfint - dessa manuskrpit man läst om så många gånger nu alldeles under ens ögon, ja, nu har man alltså också sett dem på riktigt.

Efter lunchen fortsatte sessionerna med två föredrag om forskningen kring medeltida fragment. Ville Walta från Helsingfors presenterade dsin pågående forksning kring fragment från Nådendal och Anna Wolodarski från Kungliga b iblioteket diskuterade Vadstenafragment. På KB och i Nationalbiblioteket i Hfors finns tusentals fragmetn från tusentals manuskript som det kommer att ta år och år att undersöka. Fragmenten har bevarats som pärmar till fogderäkenskaper, vilket är ett sätt att utreda deras ursprungliga proveniens. Ett annat sätt är att granska innehållet och ett tredje att jämföra stilar. Utmanande, man får respekt för forskning med dylika arbetsdryga projekt.

Eftermiddagens andra session inleddes av professorn i konsthistoria Kersti Markus, som presentera grundandet av Pirita kloster utanför Tallinn. Under senare år aar synen på klostrets tillblivelse reviderats och måste nu relateras till större skeenden både inom Kalmarunionen, Tyska orden och politiska aktörer i staden Tallinn. Den enorma kyrkan, som numera står som ruin, har följaktligen också tydliga influenser av den tyska ordens bygge och av liknande byggnader i Tallinn, t.ex. det stora gilleshuset och dominikanernas kyrka. Mycket intressant! Tallins elit anammade också tydlig birgittinerna. Det andra föredraget hölls av Sören Kaspersen från Danmark och behandlade fortsättningsvis konshistoria, nu den så kallade Vadstenaskolan som dekorerat diverse kyrkor med motiv om skapelsen, tydligt inspirerade av Augustinus. Motiven kopierade uppenbarligen från birgittinska källor och illuminerade manuskrpit visar tydliga paralleller till kyrkornas bilder. Detta trots att man vet att Birgitta/birgittinerna inte gärna framhöll dekoration av kyrkor. Samma stil fortatte dock i 100 år, hela 1400-talet, vilket är remarkabelt. Man valde tydligt en viss retorik, en viss världsbild, i sitt konstnärliga uttryck.

Dagen skulle ha innehållit ytterligare två intressanta presentationer, men jag måste smita iväg – mina fötter hade svullnat till och jag behövde gå ut och gå i höstkvällens sista ljus. Tillbaka på hotellet kan man återigen pusta ut och återhämta sig efter ännu en mycket givande dag kring teman i dagens Birgittaforskning.

torsdag 6 oktober 2011

Birgittakongress 2011 - dag 1

Torsdag 6 10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige

Efter en gungig natt på norra Östersjön från Helsingfors till Stockholm kom båten lyckligt till Värtahamnen och jag kunde ta mig till Hotel Amaranten, där deltagarna i årets Birgittakongress skulle inkvarteras. Klockan var bara litet över tio på morgonen då allt redan var klappat och klart, så jag beslöt mig för att ta mig till fots längs en höstlig Mälarstrand från Kungsholmen till Riksarkivet – skönt och friskt. Lyxigt hotell, centralt – fint! Det är fantastiskt att få alla konstnader för kongressen till godo – uppenbarligen via den generösa sponsorn, Markus Wallenbergs Stiftelse för Internationellt Vetenskapligt Samarbete. Årets kongress har arrangerats av Birgitttastiftelsen, Centrum för Medeltidsstudier vid Stockholms universitet, Kungl. Vitterhets akademien och Riksarkivet.

Väl framme insåg jag att utbudet av lunchrestauranger i området verkar synnerligen dåligt. Efter några förfrågningar tog jag mig den närliggande DN-skyskrapan, där det fanns ett kargt kafé. Jag är mycket förvånad över att folk gnagade på sina torra, färdigpackade smörgåsar och sallader, sörplade i sina mikrosoppor. Besviken. Inte så värst ekologiskt eller närigsrikt detta lunchcafé. Kanske folk inte äter ordentliga luncher här, som i Finland? Mene ja tiedä. Kongressen 2007 hölls i Historiska museet och där finns en fin restaurang, och f.ö. Finns det gott om fina restauranger på Östermalm överlag, så detta var alltså ett litet bakslag. Föredrag intages bäst på nöjd mage, nämligen.

Snart var det i varje fall dags för den efterlängtade kongressen att köra igång, klokcan 14. Innan dess fanns litet tid att mingla med bekanta kolleger och vänner – kul. Key note för kongressen hölls av professor Stephan Borgehammar från Lund – ett känt namn inom Birgittaforskningen. Borgehammars föredrag handlade om Birgitta som pilgrim genomn livet och han reflekterade på ett tänkvärt sätt över skillnaderna i ett medeltida och modernt sätt att tänka: andligheten var spirituell, men i högsta grad mycket fysisk, manifesterad i helgon, deras platser och reliker. Ofta I samband med dessa platser fick Birgitta sina direkta uppenbarelser av helgonen, “Guds vänner”, som hon fysiskt ville stå i kontakt med.

Eftermiddagens första session inleddes med Unn Falkeids (Oslo) föredrag och Liber Questionum, dvs. Birgittas femte bok. En klassiker, som I detta föredrag sammanbands med litterära samtida så som Dante och kan sålunda också ses som ett politiskt ställningstagande, i likhet med samtida tänkares, mot påvens vistelse i Avignon. Estetiska och politiska aspekter är starkt sammanvävda i en mycket fysisk text, ansåg Falkeid. Det andra föredraget av Corine Schleif (Phoenix) handlade om birgittinernunnan Catharina i klostret Maria Mai, som beställde dyrbara glasfönster till klostergången. Tack vare en intensiv brevväxling får man också en bild av det kontemplativa livet i klostret. Donatorerna fick sina minnen bevarade I de fina målningarna, samtidigt som klostergången blev prydd av scener ur Kristi lidande och Marias plågor. Gången fungerade som kontemplation för nunnorna, som vandrade här i procession och sjöng. Mycket intressant!

En sen kaffepaus rundade av dagen, som avslutades med en andra session med tre föredrag. Volker Scheir (Phoenix), från samma projekt som Schleif, inledde med att diskutera tre bevarade sångmanuskript från nunnornas processioner. De liturgiska funktionerna var uppenbara, men även de estetiska och emotionella aspekterna bör lyftas fram, ansåg han. I både Scheirs och Schleifs föredrag såg jag ofta bekanta vyer – nämligen bilder från klostergången i Pirita – vimla förbi, kanske just därför att den bevarats. Följande papper presenterades av Roger Andersson (Stockholm), som berättade om problem och lösningar för ett nytt projekt – nämligen att redigera de fornsvenska uppenbarelserna. Gustav Klemmings 1800-talsredaktion är föråldrad på många sätt och efter att tiotals år av arbete med den latinska editionen äntligen avslutas, är det dags för forskarna att kavla upp ärmarna med de fornsvenska texterna. Fint att höra – hoppas verkligen att de får digert med medel för detta!

Det sista pappret för ikväll presenterades av Ingela Hedström från Stockholm. Hon ville lyfta fram sin nya forskning kring nunnornas Lucidarium, dvs. En text innehållade råd och anvisningar för hur nunnorna skall arbeta, mässor firas, klostret byggas etc. Den bevarade svenska versionen är uppenbarligen en kopia av en senare på latin, vilket gör också rekonstruktionsförsök ganska svåra. Den svenska urtexten översattes troligen till latin och tyska och behovet var särskilt stort i början av 1400-talet då orden expanderade.

Regnet smattrade på glasfönstret högt ovanför oss och det var glada i hågen, men ganska trötta, vi kunde tacka för en givande första dag för att bege oss mot hotellet. Och strax vankas middag med kollegerna – fint! Tack: hotellet med sin WLAN :)

lördag 17 september 2011

Medeltidsarkeologi i Helsingfors - prof. Andréns kortkurs 14-16.9.2011

Under tre intensiva dagar bjöd CENS (HU), Glossa och Historiska föreningen på en unik kurs i medeltidsarkeologi vid Helsingfors universitet, med en gästande stjärna, professor Andrén från Stockholms universitet. Andrén erhöll Jarl Gallén-priset ifjol och till saken hör att pristagaren håller en kortkurs inom sitt specialfält, i detta fall medeltidsarkeologi, som annars är ett sällsynt tema för föreläsningar i Finland. Andrén doktorerade i medeltidsarkeologi år 1985 i Lund och har verkat som professor där på 2000-talet samt sedan gästande forskare vid ett antal universitet (Cambridge, Sydney, Glasgow...) och är numera professor i arkeologi i Stockholm.

Och de ca 15-20 deltagarana behövde inte bli besvikna - under sex föreläsningar fick vi en mycket mångskiftande bild av vad medeltidsarkeologi (eller historisk arkeologi) innebär samt en inblick i Andréns egen forskning kring runor, religionsarkeologi och urbana miljöer som Lund och Visby. På onsdagen inledde Andrén med att berätta om hela bakgrunden till läroämnet och dess historia, vilket även tangerade i fortsättningen eftersom den romantiska bilden av det förflutna alltjämt spökar i tolkningarna. Under onsdagens andra föreläsning blev vi väl insatta i hur medeltidsarkeologen arbetar - i ständig dialog både med den materiella kulturen och de historiska texterna som källor - ett exempel gavs i hur man kan tolka förhistoriska samhällen och deras kontakt med den gamla asatron. Det viktiga är att kunna se att en kultur aldrig är statisk, utan i sätndig förändring och samverkan med andra kulturer i sin samtid. Runorna är ett uppenbart lån från latinet, men ändå sin egen uppfinning i.o.m. sitt vitt skiljda alfabet och system, och så vidare.

På torsdagen fortsatte Andrén att tala om runorna, och hur dessa måste ses som både material och text, i.o.m. att de återfinns på monument, stenar och objekt. Runorna stod inte oförändrade genom tid, utan det finns många skikt i deras bruk och hur de utformades. Likväl måste man se dem i en kontext av bild, symbol och text, som en dialog. Torsdagens andra föreläsning poängterade också hur viktigt det är att ta hänsyn till kosmologi och världsbild i förståelsen av det förgångna, trots att det är dels levande än idag - då man ser på kyrkor i romansk stil, som det finns gott om i Danmark och Skåne. Byggnaderna och objekten har sina symboliska och praktiska roller, som avspeglas i bruket av kyrkor än idag, och de romanska kyrkorna har både skillnader och likheter till de senare, s.k. gotiska, som man bör beakta då man försöker förstå det hela. Det här kan ju traditionellt härledas till den konsthistoriska branschen, men konsthistoriker bör ju även tänka på andra aspekter också, som kanske en arkeolog kan tillföra i det hela, så att säga, t.ex. den sociala dimensionen - var de levande och döda människorna finns närvarande i rummet etc.

På fredagsmorgonen ämnade Andrén framföra en allmän presentation över den medeltida staden, men tack vare att vår grupp bestod mest av doktorander och forskare, ville han hellre gå rakt på sak och presentera tre fallstudier och sin forskning kring dem - Lund, Visby och Stockholm. Lund presenterades som den ecklesiastiska staden, Visby som den merkantila och Stockholm som den kungliga - och de är naturligtvis även mycket olika till sin ålder, då Lund är äldst, Visby följande och Stockholm grundad först i mitten av 1200-talet. Även forskningen av städerna inleddes enligt samma mönster: Lund tidigast, på 1890-talet, sedan Visby och sist började man undersöka Stockholm, först på 1980-talet i egentlig mening. Tankeväckande, minst sagt.

Den sista föreläsning på fredagen handlade sedan närmare om Andréns egen forskning kring Visby och Gotland, där han särskilt ville lyfta fram de inbördes oroligheter som tidvis funnits mellan stad och landsbygd, dels på grund av Gotlands unika system att ledas av en politisk elit av fria "bönder", i förhållande till Visbys två gillen av gotländska och tyska köpmän. Det var också tänkvärt att inse, att Gotland bebotts av en betydande rysk minoritet, som efterlämnat både materiell kultur och arkitektur. Och det var inte bara krigen på 1300-talets senare del som ledde till att Gotland försvagades, utan även en ökad skrivkunnighet och förändring av handeln på Östersjön överlag kunde ha bidragit - handelsmännen reste mindre, utan sände enbart brev och behövde följaktligen inte längre besöka den forna, blomstrande knutpunkten mitt i havet. Andréns forskning har också bidragit till en mer mångfacetterad bild av den gotländska landsbygden och dess aktörer, vilket var otroligt intressant att höra.

Det var med glädje, men även med ett stänk av vemod vi avtackade professorn med en applåd strax för fyra på fredagseftermiddagen. Deltagarna kunde ha varit fler, men arkeologkollegerna menade, att kursen tyvärr sammanföll med det stora arkeologmötet i Oslo, vilket hadetömt läroämnet på forskare och studenter - synd. Deltagarna i Andréns kurs hade skinande ansikten - uppenbart inspirerade begav vi oss hemåt efter intensiva tre dagar; en resa i medeltidsarkeologin och en värld av frågeställningar som bara väcker ännu fler, fascinerande frågor.

tisdag 13 september 2011

Jupiter med egna ögon


Vi hade återigen möjlighet att en klar kväll bege oss ut och titta på stjärnor med vårt teleskop TAL-1. Denna gång for vi direkt ut till Raseborg och Kudiby, till mommos och mofas landställe, där bakgrundsljuset är mycket svagare.

Vi skördade, badade bastu och grillade som sig bör på landet. Vid niotiden slocknade barnen på terrassen och mörkret föll. En underbart vacker fullmåne kunde igen beundras med teleskop, men vi hade även tur med stjärnhimlen överlag: jag lade genast märke till en klart lysande prick i öster - det måste vara en planet! Och jo, med hjälp av iPhoneapplikationerna Starguide ja pUniverse tog vi reda på att det var Jupiter som steg i öster och vi kunde till och med se ränderna med vårt lilla teleskop - en fantastisk kväll! Icke att förglömma den varma elden vid grillen, tystnaden och skönheten i en tidig vindstilla höstkväll i september när den är som bäst: inte ännu kall, inte ännu fuktig, bara vacker och lugn.

Mera bilder på Mikkos blogg - t.o.m. ränderna på planetens yta är svagt synliga på en av dem!

måndag 29 augusti 2011

"Vi är romare" - professor Klinges 75-årsseminarium

"Verk och inverkan" var temat på professor Matti Klinges 75-årsfestseminarium vid Helsingfors universitet idag. Hela lilla festsalen i huvudbyggnaden var fylld med förväntansfulla kolleger och elever, vänner och andra intresserade - flera hundra personer - då seminariet drog igång på eftermiddagen vid 14-tiden. Professor Henrik Meinander, som numera innehar den lärostol som Klinge verkade vid 1975-2001, inledde seminariet med sin välkomsthälsning och verkade också som dagens ordförande. Seminariet arrangerades av humanistiska fakulteten och alumniföreningen och som primus motor för arrangemangen stod doktor Kristina Ranki. Många eminenta talare var inbjudna och bland festpubliken sågs också kända politiska personer och kulturaktörer så som förre talmannen Paavo Lipponen.

Professor Juha Siltala inledde med att diskutera Klinges historiesyn i frågan om hans syn på Finlands historia som en elitens historia: som exempel nämndes universitetshistoria ur den Tengströmska släktens synvinkel, och hur aktuell denna typ av forskning nu är idag. Siltala betonade Klinges retoriska grepp, där det teoretiska kunnandet bör genomsyra själva narrationen, inte bara finnas som påklistrade teser. Klinges sätt att skriva är inte heller schematiskt - "tillfälligheter och bovar" bör även få sin plats i historien. Dessutom är hans brutalismforskning 40 år före sin tid, t.ex. i boken om lojalismen och rysshatet. Klinges ideal som professor lever parallellt med forskningsintressena: den ideala professorn lever efter ett kall, inte för att kontrollera och kontrolleras. Klinges strikta etikett och hänförelse för seremonier kan vara en källa för löje, men bör uppskattas: Klinge gör variationen mellan rollerna större - "genom niandet kan vi senare bli du med varandra". Hans verksamhet genomsyras framför allt av omsorg om kollegerna och eleverna, menade Siltala, och detta kan vi nog vara ense om - alla vi i festpubliken.

I likhet med Siltala framhävde också professor Risto Alapuro, i nästa föredrag, Klinges syn på den ryska tiden, där han enträget betonat det lojalistiska draget. Alapuro gjorde betraktelser kring Klinge som intellektuell och hans intresse för intellektuella personer i historien. I Frankrike är en intellektuell intresserad av mänskliga rättigheter, föpliktelser etc. och är inte strikt bunden till sin egen vetenskapsgren, utan uttalar sig gärna i offentligheten. Klinges publicerade essäistiska dagböcker är redan dokument över sin tid och ger en god bild av en intellektuell som blandar sig i skeendena. I detta fall är Klinges ideal också en "lojal statsintellektuell", så som han i boken "Den politiske Runeberg" (2004) skriver. Klinges förhållande till forskningsobjekten genomsyras av en strävan efter föreståelse och medkänsla (detta är ju det hermeneutiska idealet, kunde man påpeka!), där objektet ställs i en större kontext, t.ex. den finska historien mot den allmäneuropeiska. Genom Runeberg lyckades Klinge belysa en hel epok, påpekade Alapuro. För Klinge är det finska - det europeiska inte motsatser som i mången fennomansk historiesyn, utan värd en närmare granskning, ur universella principer.

Docenten och utrikesministern Erkki Tuomioja höll härefter en mycket inspirerande utläggning om KLinges provocerande historieskrivning med Kejsartiden som exempel. Klinge har inom historieforksningen vid slutet av 1900-talet fått igång en debatt som brutit den konsensus som dittills rått om synen på Finlands historia, genom att framföra sina egna, välgrundade argument. Tuomioja fokuserade på den debatt som Klinges verk Kejsartiden (1996) väckte - redan namnet var provocerande i förhållande till tidigare forskning. Polemiken blev en form av dubbelexponering av en liknande debatt, som först tidigare i Finlands historia, gällande synen på Finland under 1800-talet: nation eller stat, bättre eller sämre under ryskt styre än svenskt. Tuomioja kunde synbart rörd konstatera, att Klinge har förändraqt vår historiesyn: "Om Matti Klinge inte skulle finnas, vore det skäl att snabbt uppfinna honom".

Efter en kort kaffepaus fortsatte seminariet med docenten Liisa Suvikumpus föredrag "Romani sumus", som tog avstamp i Klinge verk med samma tema som utkom för tjugo år sedan. Citatet är välkänt och har sammanbundits med en europeisk kulturidentitet som symboliserar ett universellt bildningsarv och dess kontinuitet, framför allt genom universiteten. Kärleken till alma mater, till forskningen och studenterna har varit viktig för Klinge, vars studieresor i Europa älskats av flera generationer kolleger och elever. Genom resandet blir man en del av kulturarvet och får uppleva historiska insikter, framhöll Suvikumpu. Hos Klinge förenas rationalitet och känsla, så att hans egna erfarenheter och allmänbildning bidragit till en förståelse av det förgångna, få förunnad: att växa till en kosmopolit.

Professor Jens E. Olesen från Greifswalds universitet, där Klinge utnämnts till hedersdoktor, gästade seminariet med ett föredrag på danska om Östersjöregionen och Klinges bidrag till dess forskning. Tidigare forskning fokuserade ofta på kusterna, då Klinge har kunnat se djupare och mer analytiskt på Mare Baltikums region - gestaltad som medelhavet hos Ferdinand Braudel. I boken från 1994, som översatte till otaliga språk, lyfte Klinge fram många aspekter, som ofta glömts bort inom senare forskning. Temat om Östersjövärldens europeisering var en enormt viktig del av den debatt som pågick, då de nordliga länderna politiskt höll på att ansluta sig till EU i ett postsovjetiskt klimat. De nationella regionerna sedda ur ett internationellt perspektiv har verkat som en inspiration för många forskare, konstaterade Olesen varmt.

Det ymniga programmet avslutades med en musikalisk stund, arrangerad av professor Eero Tarasti, själv vid pianot. En Romans i A-dur av Reynaldo Hahn framfördes efter en kort presentation. Hahn var Marcel Prousts nära vän, fastän antiwagnerian. I Hahns produktion ingår operetter, operor och kammarmusik, fick vi även veta. En stämningsfull avslutning på ett mycket lyckat seminarium.

Men vad skulle ett festseminarium vara utan sin huvudperson - allra sist var scenen professor Klinges. Han framförde följaktligen sitt varma tack och ville särskilt betona de olika språken som använts - finska, svenska, danska - och musikens. Mångfald är viktigt, menade han, som bekände sig som "histfillare" snarare än humanist ( - innan "humanistiska fakulteten" fick sitt nuvarande namn, kallades den "Historiskt-filologiska sektionen", och den studerade alltså Klinge själv vid i tiden, i en anda där historia och filologi var lika starkt sammanlänkade redan i namnet som också i andan). Klinge kunde slutligen konstatera, glad över vår stora skara och de fantastiska talarna, att närvaro är viktig - fuibus! Vi var här, tillsammans, vi upplevde också detta.

Många, långa, produktiva år önskas farbror professorn! Han leve, hurra!

Se även presentationen av Klinge och hans verk på svenska på Söderströms sidor.

lördag 27 augusti 2011

Nytt om livet på fyren

Igår disputerade etnologen, magister Harri Nyman, om livet på fyrarna i den yttre skärgården i Finland på 1800- och 1900-talet. Ett åttiotal åhörare hade samlats i det fina auditoriet i Helsingfors universitets Arppeanum vid Senatstorget för att höra lärd diskussion - och man behövde inte bli besviken. Som custos verkade professor Lotte Tarkka och som utomordentlig opponent docent Katriina Siivonen från Åbo universitet.

Sin lectio inledde Nyman med referenser till hur fyrarna numera är kulturhistoriska monument och scener för turism: de är museimiljöer sedan automatiseringen på 1990-talet. 1987 försvann det sista fyrvaktaryrket och fyrarna förvandlades till skyddsobjekt inom kulturarvsförvaltningen. Då började även ett romantiskt svärmeri kring fyrarna, för att bygga upp deras image. 1998 deltog Nyman själv i inventeringen av fyrarna och inledde sin forskning kring ämnet - sin djupdykning i minnena, sade han. Det som påverkat hans etnologiska forskning mest är den hermeneutiska forskningen kring minnesdata, då förståelsen av objekten och informanterna spelar en stor roll tillsammans med minnenas bundenhet i tid och rum. Ett narrativt grepp är även viktig i en dylik studie, som lämpar sig väl till att behandla historiemedvetenheten, där naven är berättelsen. Intervjuerna gjordes därför på plats, på fyrarna. 1800-talsmaterialet samlades ur arkiv. Tyvärr ingick de fina bilderna inte i disputationen eller doktorsavhandlingen, men finns att se i en tidigare publikation om ämnet av Nyman.

Opponenten - trots att hon är finländare! - fokuserade sina frågor på teori och metod, vilket var ytterst välkommet. Nyman fick på detta sätt en möjlighet att visa sin breda kunskap. Till en början diskuterades rubriksättningen i korthet och den tidsmässiga avgränsningen: fokus i studien låg på de samhällen av tjänstemän med familjer som bildades på fyröarna vid 1800-talets mitt och levde där i nöd och lust fram till första halvan av 1900-talet. Fenomenet hörde ihop med förändringar inom sjöfarten och inom civilsamhället, vars tjänstemannakultur med uniformer och byggnader uppstod. Automationen var sedan slutpunkten, tillsammans med det faktum att tjänstemännen började jobba en vecka och ha en vecka ledigt, varför familjerna inte längre följde med dem ut till ön. Livet på den stundom isolerade ön under tjänstemannaepoken var en kombination av tjänst och natur.

I själva boken på över 400 sidor, är bakgrundskapitlen hela tre till antalet och först kapitlen 4-6 (s. 143-428) är huvudkapitel. Opponenten framhöll dock att en del av den teoretiska diskussionen och frågeställningen återkommer i de senare kapitlen istället för att koncentreras till början, men Nyman gav en mycket uttömmande reflektion över hur själva skriv- och forskningsprocessen ofta omöjliggör en statisk frågeställning ur ett hermeneutiskt perspektiv. Jag håller med: i något skede börjar avhandlingen "skriva sig själv", vilket även är synligt i det slutliga resultatet. Nyman kunde leende konstatera, att frågeställningen i själva verket var mycket kompakt uttryckt i presentationstexten på boken bakpärm, vilket publiken även gillande instämde i. Nyman hänvisade också till humanistens svårighet att uttrycka "en enda point" i sitt arbete - t.ex. journalisten som intervjuade honom i en kort newsflash om den förestående disputationen förra veckan ville uttryckligen att han skulle presentera avhandlingens viktigaste poäng. Vilket inte bara - går. Detta känner jag väl igen - mina naturvetenskapligt sinnade vänner har blivit mycket förundrade över att inte heller min avhandling hade en entydigt formulerad fråga, och ett tydligt svar...

Opponenten kunde konstatera att Nymans verk trots smärre kritik har många, många förtjänster: hans egen inventering och digra intervjumaterial av fyrarna och informanterna gjorde stort intryck. Kombinationen av, och likaså det mångsidiga och noggranna bruket av, källmaterialet (även arkivmaterialet) var mycket god. En del av den intressanta socialpsykologiska analysen kunde dock ha lyfts upp från fotnoterna, tyckte hon. Valet av en hermeneutisk linje var även mycket lyckad, eftersom den lämpar sig väl för etnologisk forskning där inlevelsen i informantens "värld" är avgörande för forskarens tolkningsförsök.

Nymans bok ger dessutom helt ny information om skärgårdens samhällen i förhållande till det nuvarande läget inom byforskningen i Finland. Nyman hade utelämnat en jämförelse till skärgårdens fiskarsamhällen, men man kan konstatera att fyrvaktarna och lotserna i detta fall hade många yttre symboler som skiljde dem markant från fiskarna - sin ställning som tjänstemän med uniform, planerad byggnad etc. etc. Men kanske detta föranleder vidare forskning av Nyman? Förhoppningsvis. Skål!

---

Under flera dagars tid inför denna annalkande disputation, har jag tänkt på mina egna fyrbesök: Söderskär för att bånga fåglar med Naturvetarklubben på 1990-talet, och Bengtskär dit brollöpsresan gick 2008. En gång misslyckades landstigningen på Söderskär totalt eftersom vädret var ytterst blåsigt. Realitet för fyrar, kunde man konstatera. På Bengtskär log solen i flera dagar - ett annat extremt väder som tycks känneteckna fyrlivet. Den profilbild jag använder mest på FB är tagen av min nya make just på Bengtskär, där jag njöt av solskenet på klippan med en bok i handen och en baby (sedermera Johannes) i magen.

söndag 14 augusti 2011

Månen och jag



Igår beslöt vi oss att åka ut till Mikkos arbetsplats för att ta oss en titt på fullmånen, och se i fall vi skulle ha haft turen att se några av stjärnfallen i Perseus stjärnbild (dessa såg vi dock inte, men det var troligen litet för mycket bakgrundsljus i Otnäs). Månen tittade dock fram bakom molnen och var alldeles fantastisk. Här ovan presenterar jag därför nu den första bild jag någonsin plåtat av månen genom stjärnkikaren (TAL, okular 25 mm, kamera Canon EOS, objektiv 35-80 mm). Jag tror jag hade nybörjartur, för den blev ganska bra! Vilken glädje att förena min kärlek till fotograferingen med detta :)

Barnen somnade lämpligt på åkturen från Haga till Otnäs och vi lyfte in dem i sängarna på Mikkos arbetsplats, där de låg lyckligt ovetande om hur kul deras föräldrar hade ute på parkeringsplatsen. Här några bildbevis: "assitant astronomer" Eva och "chief astronomer" Mikko, som drack te/vin och åt smörgåsar och hade det übermysigt! :)




Jag har alltid älskat stjärnhimlen, men inte känt mig värdig att börja syssla med astronomi som hobby. Som barn lärde min far mig de viktigaste och vackraste stjärnbilderna - min favorit är förresten Orion: bältet är så otroligt lätt att hitta och då hittar man även resten. Det var inte så mycket bakgrundsljus i Borgå stad på 1980-talet, så det räckte med att stiga upp på närmaste bergsklack i den lilla skogsdungen nära vårt hus en vinternatt och kolla på himlen. Ibland var det så klart att man såg även de mindre stjärnorna, vilket framkallade en tredimensionell effekt. För en sekund sög det till i magen, då man såg uppåt och kände att hela universum finns där, ovanför våra axlar - det är bara tyngdkraften som hindrar en att flyta ut mot dem. :)

Halleys komet var en händelse: pappa och jag klättrade upp på vårt tak och kollade på den med vanlig kikare. Hale-Bopp år 1997 kollade jag inte på desto noggrannare - den syntes ju hur länge som helst med blotta ögat, också dagstid. Den medför dock smärre rysningar - jag kan inte låta bli att tänka på galna sekter som gör självmord...

Min man Mikko har varit medlem i Ursa länge, och fick mig också att ta steget. När vi hade en extra slant i fickan köpte vi därför ett piano åt mig och en stjärnkikare (en enkel, men fin rysk TAL att börja med) åt Mikko. Men jag fick också titta, och sedan dess bara längtar jag till de mörka höstkvällarna och önskar mig klart väder.

torsdag 4 augusti 2011

Forskningsresor i moderskapet: antologi om och för forskarmammor

En vän och kollega rekommenderade boken Tutkimusmatkoja äitiyteen (red. A. Keski-Rahkonen et al, Duodecim 2010), som jag redan ifjol hade tänkt skaffa mig, så jag beslöt slutligen att läsa den denna sommar. Bokpärmen verkar redan väl visa vad de flesta essäer i antologin handlar om: en barnvagn står nedanför universitetets trappa, en trappa som är ännu längre än den verkliga trappan till unis joniska kolonner är (och alla vet att man inte så där bara tar sig upp för trappor med barnvagnar minsann). En annan metafor ofta använd är ju glastaket, men denna visar bättre vilken ouppnåelig ekvation forskarbanan och moderskapet ofta utgör. Bokens syfte är mycket klart: “Vi vill, att förhållandena för kommande generationer av forskarkvinnor är sådana att äkta val är möjliga – vare sig det innebär att skaffa barn eller att vara medvetet barnlös”, skriver redaktörerna (s. 8, min översättning). Det fina med antologin är att forskarna representerar olika vetenskaper, vilket gör att de ofta ser på fenomenet forskning och moderskap ur sina respektive vetenskapliga perspektiv vid sidan om sina personliga – det är mcyket givande för läsaren.

När jag insåg att jag skulle få barn före avhandlingen var närapå färdig, ägnade jag först inte en tanke åt att jag måste se över min identitet som forskare, inte bara som individ. Mammarollen tycktes nästan mer läggas på mig utifrån och frågor kring min forskarstatus kom ofta från andra än från mig själv till en början. Så stigmatiserande verkar mödraskapet inom en yrkesprofil, som ännu bär starka drag av den medeltida lärda klostervärlden, där idealet är den introverta forskande (manliga) munken (redaktörernas inledning, s. 7; Itäkare s. 16 m.fl.). Forskaryrket är ett kall och får därför mytiska drag, t.ex. att det kan göras gratis, som en uppoffring. Om detta klosterideals reminens skrivs också i några av texterna. På något konstigt sätt tycker jag att alla skribenter verkar känna sig som undatag från någon gudagiven norm. Och ändå – här är en bok fylld med forskande mammor. I flera generationer, dessutom.

När jag tar mig en funderare på mitt eget nätverk inser jag mycket snabbt att de flesta kvinnliga forskare jag känner också är mammor. Då är man ju inget undatag längre, utan man borde ju vara normen. Och ändå verkar det motigt, decennium efter decennium. Aristoteles och hans anhängare applåderar: kvinnan ses fortfarande som undantaget från mannens “människa”, även här. Trots att de flesta skribenterna i boken konstaterar att moderskapaet snarare gör en mognare som forskare, än verkar som ett hinder (t.ex. s. 9; Isola s. 59) – och det håller jag sannerligen med om. För den mytiska bilden på forskning håller inte sträck – det är inte ensamt, det är kollektivt: man pratar med kolleger, tar sig en kaffe, deltar i konferenser och det skrivs även ut i detta verk (t.ex. Mäntymäki, s. 29).

Berättelserna är trösterika, vare sig de dryper av bitterhet eller av glädje över överlevnad. För ibland verkar det hela gå ut på ett otroligt hårt kämpande, som i värsta djungeln. Kanske det inte bara beskriver forskarmammans värld, utan avspeglar vårt arbetsliv överlag just nu (fortfarande har jag inte lyckats läsa Sihvolas Työelämän huononemisesta, men det borde man alltså dedfinitivt göra, för frågar man runt verkar det lika j*vligt i bransch som bransch!). En forskarmoders bana verkar dock aldrig ha varit enkel. I de essäer som behandlar två, eller till och med tre, generationers forskarmammor kommer det väl fram hur lika förhållandena är, vare sig det handlar om 60-talet, 80-talet eller 00-talet. Här och där nämns diverse organ som har haft som agenda att främja jämlikhet inom det akademiska, men deras verkan verkar ganska lam om man får tro författarna och berättelserna i denna bok.

Många texter är mycket deprimerande läsning, men andra inger hopp. De flesta skribenterna uppger sig vara fullständigt ekonomiskt beroende av sina partners för att klara ekvationen som deltidsmammor, deltidsforskare, och visst – det håller jag med om. Men jag klamrar mig hellre fast vid dem som uppmanar mig till att älska mitt forskningsämne, älska mina barn – att vara en människa som trivs med sitt liv och lever det till fullo, just nu, många osäkerhetsmoment till trots: “Då jag märker att studenterna inspireras och lär sig på en kurs jag handlett eller då mitt skrivarbete glider framåt efter en lång svår period, eller då min dotter slänger sig om min hals då hon kommer från dagis – då vet jag att jag trots allt har valt det goda livet. Ett tungt och gott”, skriver Susanna Itäkare (s.22) min övers.). I likhet med de flesta av skribenterna har jag också forskat mig igenom mina graviditeter och vid sidan av skötseln av hem och barn. Tack vare våra mjukismän har hela bördan av hemmet inte heller vilat på oss. Det finns alltså mycket positivt att känna igen sig i. Här vill jag nu citera några goda visdomar jag noterade i essäerna. Många har fått hjälp av partnern, föräldrar, vänner – alla bidrar till att stöda forskarmamman i hennes svårigheter (t.ex. Mäntymäki, s. 29), och det skriver jag under. Banden människor emellan blev bara starkare. Många av skribenterna har jobbat hemifrån (t.ex. Eväsoja, s. 40 m.fl.)– jag borde definitivt fått veta detta redan tidigare, eftersom jag trodde jag har varit ett undantag, fastän det varit fullständigt “normalt” att inte jag heller haft ett särskilt arbetsrum. Avsaknaden av fastslagna tidtabeller är tvärtom en god sak, konstaterade många av skribenterna, och det håller jag definitivt med om.

En del har till och med vågat lägga in sina mammaledigheter i sin cv (Vuola, s. 40)! Själv fick jag förundrade blickar bara för att jag lagt in man och barnens födelseår i punkten “civilstånd”, men nu överväger jag faktiskt inte längre att avlägsna dem därifrån, vilket jag gjort nu och då. Anna Rotkirch skriver att normen för att se en kvinna som antingen hemmafru eller karriärist inte är nordisk, utan snarare amerikansk. I Norden är inte antalet barn bundet till social status et.c etc. Hon tycker att man I Finland talar för litet om de goda sidorna med att vara förälder (s.91-92). Många andra önskar även att en tudelning av det hela bör avta (t.ex. Honkasalo, s. 137). “Graviditet, födsel och moderskap verkar inte passa in i den modell av rationellt tänkande, som samhället ostrar oss till. Jag tror därför att många speciellt teoretiskt inriktade kvinnor upplever moderskapet som en svår tid, till och med som en kaotiskt brytning i personligheten”, och därör vore det viktigare med en mer holistisk männiaskobild, skriver t.ex. Annamari Huovinen (s. 193). Det håller jag deinitivt med om och det börjar med oss själva: “Vi mammor kan skapa en förändring genom våra egna liv”, skriver Jonna Tuppurainen (s. 195).

Med andra ord: det var sannerligen en tankeväckande bok, som har ett syfte – den bör läsas av alla kvinnor (med eller utan barn) som arbetar inom en forskningsbransch, eller så att säga, lever ett forskarliv. För lika krävande som för mödrarna i boken, har det kännts för mig att vara både forskare och mor – man måste vara båda helhjärtat, samtidigt. Men det är möjligt, man måste vara optimist, för att citera Eija Tuominen: “Jag vet att jag som mamma och forskare inte behöver vara perfekt – det räcker att jag är tillräckligt bra” (s. 37). “Jag är forskare till min livsstil. Forskning, underingar och en forskande blick är mitt sätt att se på samhällelliga ting och fenomen. Det är att man plockar en sak här och en sak där, och sammanfogar bitarna”, skriver Anna-Maria Isola (s. 64).

Och det börjar med att man själv föregår med gott exempel och håller andan uppe, låter sig inte nedslås och (obs!) slår inte heller ner på andra. Senast för en vecka sedan var jag med om en situation, där en kvinna kritiserade en annan kvinnas val inför en kvinna, som gjort samma val. Och kritiken uttalades vänd mot en man, dock så högt att den uppenbarligen var ämnad för alla närvarande. Föregående minut hade hon kritiserat den alltför mansdominerade forskarvärlden... I en annan situation köade jag för en buffé och hade tagit bestick och tallrik, påväg att följa efter föregående dam och ta för mig, då en ung kvinna plötsligt dök rakt in framför mig, råffade åt sig bestick och tallrik, och med orörd min började ta för sig. Jag blev ganska ställd, men måste bara konstatera att detta är dagens värld: snälla barn väntar och blir utan. Och mammor är minst lika stygga mot andra mammor - alltid fyllda med kritik, och känner ingen skam över att verkligen få det ur mun, skriver åtminstone Elina Berghäll (s. 152). Och ändå, jag vill inte vara sådan, jag vill vara snäll och visa hänsyn både då det gäller ord och beteende. Åtminstone sträva efter det, för det är svårt och kräver förvisso ansträngningar.

Snälla systrar, kan vi inte sluta tala om att vi bör få det bättre och börja agera i vardagen istället: man måste visa nåd mot både sig själv och sina systrar, annars blir det bara “kärringsnack” av allting. Lyckligtvis har jag många goda förebilder, dem vill jag följa. Uppmuntra, och världen uppmuntrar oss! The world is what we make of it.

Museibesök i Stockholm

Onsdag 3.8.2011
Stockholm

Idag steg jag upp till en vacker och het dag i Sveriges huvudstad. Dagen kunde mycket väl ha inneburit arkivbesök, men RAÄ håller stängt ännu en sommarvecka, så dagen fick bli närmast rekreation och läsning för forskarmamman, vilket i och för sig gör extremt gott.


Jag började därför med en bok och kaffe i Östermalms gamla fina saluhall (se ovan). Jag kunde ta bussen 76 från hotellet i hamnen direkt till Nybrogatan jag gått upp för så många gånger förr, till Östermalms torg. Saluhallen har även en härlig restaurang i övre våningen, Örtagården, som serverar vegetariskt och som jag rekventerat ofta, dock inte idag. En fläkt av Helsingfors hade kaféet etersom det var frågan om “Robert's coffee” som även tycks ha öppnat här.

Klockan 12 öppnade Stockholms medeltidsmuseum, så jag skyndade dit via metro (eller tunnelbana, som det kallas här) till Gamla stan. Museet är beläget under Norrbro vid Riksdagshuset nära kungliga slottet, och dess historia är sammanknutet med det Riksdagen. Under försök till att utvidga Riksdagshuset fann man nämligen medeltida lämningar och beslöt att freda dem och grunda ett museum här. Enorma utgrävningar gjordes på 1970- och 1980-talen fick jag lära mig av en dvd i början av utställningen. Därför finns också tre fasta fornlämningar inom själva museets väggar, däribland en 55 m lång bit av stadsmuren daterad till 1500-talet (se bilden nedan). Utställningen hade uppdaterats sedan jag senast var här – det var flera år sedan – och inleddes exempelvis med en 3-D-visning av en rekonstruktion av staden på 1500-talet. Utställningen hade även prytts av trevliga vaxdockor här och där som definitivt levandegjorde den ytterligare. I sommarens visstidsutställning, “800 kilo ben”, trodde jag inte först mina ögon när texterna var på finska, svenska och engelska! Vid en närmare granskning kom det dock fram att utställningen var en samproduktion med Aboa Vetus, vilket gladde mig stort.


Överlag är medeltidsmuseet ett museum värt att besöka både för liten och stor, och det har mycket att erbjuda. Böckerna är även extremt billiga i förhållande till våra höga bokpriser i Finland, så det lönar sig att plocka på sig både nya verk och klassiker. Denna gång inhandlade jag – äntligen – Göran Dahlbäcks kända verk om det medeltida Stockholm, ursprungligen utgiven 1987, men ofta hänvisad till ännu ibland idag – för bara 85 SEK!

Efter museibesöket var jag redan hungrig så jag tog mig med ett par bussar via Linnégatan till Historiska museet vid Narvavägen, nära Skansen. Museet är en berömt (grundat under Andra världskriget för att presentera den nationella historien!), men har en inträdesavgift, vilket är synd i förhållande till många andra museer (t.ex. Medeltidsmuseet) som är gratis. Om man tidigare sett utställningen drar man sig för att betala för den pånytt, trots att den presenterar många fina fynd och “klassiker”. På innegården presenterades vikingarna för barn i form av minitaryrer av vikingaskepp etc., lade jag märke till. Typisk kassamagnet sommartid, antar jag. Min avsikt var dock att inta en god lunch i museets restaurang, där jag ätit gott så många gånger förr. Denna gång var det ändå en besvikelse: pastan var nästan rå snarare än al dente och såsen smakade galla, litet mera salt kunde även ha gjort susen. Nå, man kan inte alltid lyckas. Huvudsaken var att fylla magen inför avfärden med buss 76 mot hotellet och terminalen, där båten redan väntade på en återvändande forskarmamma. Busstrafiken får 10+ av mig denna gång, det är dock säkert.

Arkivresa till Uppsala


Tisdag 2.8.2011
Uppsala

Igår reste jag från Helsingfors till Stockholm med båt för att göra en snabbtitt i ett arkiv vid Uppsala universitetsbibliotek. Samtidigt skulle jag få några dagar forskningsledigt från familjen, så ett par böcker hängde även med i bagaget.

Idag gick resan med tåg mot Uppsala, där jag besökte Carolina rediviva (se bilden ovan) och Sven Stolpes arkiv för en miniartikel, vars material består av några brev som jag stötte på då jag gjorde min doktorsavhandling. Ämnet behöver dock litet mer bakgrundsfakta än vad jag först trodde, men det måste jag bygga mer på igen tillbaka i Helsingfors. Detta är dock vad jag mest älskar med detta yrke: att få fördjupa sig i något, någons berättelse, någons kvarlämnade tankar, se vad det länkar till mer allmänt, eller helt kuriöst. Men en fornforskare bör även vara lika intressad av nuet. Förutom arkivet var det nämligen även människor jag ville möta.

I Uppsala stämde jag träff med Åsa Larsson, vars blogg jag hittade vårvintern 2010, och hon har även följt mina tweets och min blogg tillbaka. Det var fint att få möta en webbkontakt face to face och inte bara face book så att säga och det var kul att inse hur mycket man kan diskutera på bara en flyktig fika (vi gick alltså på kaffe, som vi säger i Finland) i bibliotekskafét: om humaniora i Sverige och Finland, om kvinnan som forskare, om musei-, arkeologi- och universitetsarbete etc. Vi kunde konstatera att webben är viktig för oss: en chans att etablera nya kontakter utan en medlande part så att säga, utan direkt. Via twitter kan man ju exempelvis följa just de man vill – jag följer t.ex. arkeologer eller museer etc. runtom i världen och kan följaktligen bara se positiva sidor i sociala medier, åtm. för tillfället. :)


Det vare roligt att röra sig i en bekant stad som Uppsala igen. Här har jag gjort många fina arkivfynd, här har jag varit på inspirerande nations- och forskningsresor flere gånger förr. Mellan domkyrkan och biblioteket ligger dekanhuset (Uppsala universitet) där jag faktiskt hållit ett föredrag år 2003, om Birgittaforskningen, för Kyrkohistoriska föreningen (se ovan). Innan jag reste hem igen, måste jag natruligtvis och ta mig en sväng till domkyrkan och de bekanta kapellen. Särskilt det kapell, där en Birgittarelik finns och gravstenen för Birgittas far Birger (se den mörka bilden nedan). I samma kapell finns också kung Eriks reliker, som betytt allt för denna plats. I ett annnat kapell fanns dock minnen över moderna välgörare i form av en utställning över Dag Hammarskölds liv. Det har gått 50 år sedan hasn död i år. Något att begrunda. Utanför kyrkan, vid absidet står flera runstenar på rad och vittnar om platsen betydelse och ålder. I bakgrunden finns nyare byggnader, av vilken en är viktig för mig, dvs. Värmlands nation, där jag haft kul så mången gång (tegelbyggnaden längst t.h. på bilden nederst).




Tillbaka i Stockholm träffade jag en gammal skolkompis, som gör karriär i staden. Vi gick ut och äta på Södermalm, som verkar vara en livfull trendstadsdel i likhet med Berghäll hemma i Helsingfors. Jag råkade också ha tur med bussen som gick tillbaka till hotellet i Värtahamnen – den linjen råkade precis passera Söder, så snart var dagen all och forskarmamman tillbaka i hamnen igen.

fredag 29 juli 2011

Kuriöst i Mellansverige del II - Omberg

24.7.2011
Vadstena-Ljungby

Vår speciella sommarresa till Sverige fortsatte genom Östergötland ner mot Småland, för att hälsa på släktingar. Klassiska platser nära Vadstena är naturligtvis Omberg och för den medeltidsintresserade, speciellt klosterruinen i Alvastra (se bilden ovan). Cistercienserna slog sig ner här år 1143 och vid den mäktiga anläggningen har även Heliga Birgitta vistats i sina dagar, nyss hemkommen från sin pilgrimsfärd till Santiago de Compostela. Hennes man Ulf insjuknade på återresan genom Frankrike, men klarade sig hem. Han vistades därefter till sin död i Alvastra kloster och blev begraven i klosterkyrkan. Hans gravsten har dock plockats bort och finns numera i Historiska museet i Stockholm. Men han finns kanske kvar någonstans i marken under klosterkyrkans ruin, som är välrestaurerad och utförligt undersökt. En rekonstruktion av klostret i sin glans finns vid ruinen – praktiskt i betong, som gör den hållbar (se bilden nedan).


Efter litet spring på ruinen tog vi oss vidare ner mot E4:an och Jönköping. Landskapet man passerar vid Vättern är paradisiskt – Mikko kom att tänka på Schweitz, med höga kullar och djupa dalar och skimrande vatten. Jag kommer alltid att tänka på hur falsk skönhet de är, som kan dölja också fara: John Bauer med familj hamnade i sjönöd på sin korta båtresa över till Visingsö, båten kapsejsade och så även den lilla familjen med den. Vättern är djup, inte att undra på att man byggt ett fäste mycket tidigt på Visingsös spets.

Inte så långt senare var vi framme i Ljungby, vår destination. Vädret var svalt och litet omväxlande, vilket lämpade sig väl för oss “klimatflyktingar” från den tropiska värmen i Finland.

torsdag 28 juli 2011

Kuriöst i Mellansverige del III - Ljungby

25.7.2011 (Aposteln Jakobs dag!)
Ljungby

I Ljungby finns mycket att se, eftersom orten inte ligger i ljunghedsområdet, utan den bördiga småländska bygden, som varit bebodd i tusentals år. Efter frukosten begav vi oss ut i det härliga sommarvädret (litet moln, litet sol, några droppar regn emellanåt) och började med att besöka Kånna högar (se bilden ovan), som är ett av Smålands största höggravfält och varit i bruk åtminstone under bronsåldern (ett röse) samt senare ca 400-1000 e.Kr. under järnåldern. En exotisk syn för finländare, som är vana med jordblandade låga stenrösen från samma tid (höggravfält i Finland kan främst ses på Åland). Platsen handlade även om historiebruk. På en av domarringarnas stenar fanns sentida runor ristade: “Amstihl föd 1799 sirat 1822”. Torde syfta på A. M. Stihl, som på så vis ville legitimera sin närvaro på platsen I ruinromantisk anda (se bilden nedan). För övrigt älskade barnen att springa på området och vi gjorde även ett välkommet kantarellfynd.


Ljungby centrum bjuder även på hällristning och runsten, men vi styrde kosan mot ett annat berömt ställe i närheten, dvs. till Älmhult, som väl numera mest är känt för att ha byggt den första IKEA fabriken och affären. Kamprad är född i närheten, i Agunnaryd. Enligt legenden erbjöd han fabriken och affären till Ljungby, men politikerna hade tackat nej. Ett brakande stolpskott, bör man väl konstatera. Men vi for inte till IKEA, utan till Carl von Linnés barndomshem i Råshult (se bilden nedan). Stugan var liten, men ståndsmässigt inredd för medlemmar av prästeståndet, med målade och kalkade väggar och tak, en stor sal med två bord (se följande bild), skrivkammare och kök.



Trädgården runtom presenterade gamla nyttoväxter och i ett härligt kafé fick vi ekologisk grönsaksoppa och gratäng till lunch. Barnen älskade en liten grön lekplats med miniberså och husdjur snidade i trä – Johannes älskade att “mata kon” med en liten hink och man kunde “rida på grisen”. Det behövs inte mycket för att roa små människor – de orkade längre här än på någon av MacDonald's konstgjorda lekplatser med plastrutschbana. Ett störande element är att tåget dundrar förbi precis bakom den anrika stugan. Hur är det möjligt att det tillåtits? Även på var sin sida om Kånna gravfält skymtade två stora industrianläggningar. Inklämt kulturarv, kunde man krasst kosntatera. Och ändå består det längre än någonsin tågbanor och moderna hus, som ju lätt jämnas med marken bara efter några år ifall de får förfalla. Ödets ironi, kanske.


Innan vi åkte tillbaka till vårt kvarter, besökte vi ännu en lummig bokskog (se ovan). Här börjar alltså Mellaneuropa så att säga. I det gröna ljuset är den bruna mattan av undervegetation idealisk för ritt, bara som exempel. Jag fick geanst Robin Hood-associationer. En fin dag med andra ord, och med många möjligheter för barn att springa och leka – utan att direkt åka till något för vuxna så odrägligt “barnland”.


På kvällen tog vi en promenad till närbutiken och passerade Elverket och ån, som går genom Ljungby. Vid denna fors har man vadat över redan för tusentals år sedan, läser vi på en skylt intill bron. En första bro byggdes här 1870, men den vi går på nu är av litet senare datum. Elverket byggdes här redan 1895, men nuvarande byggnad (se bilden ovan) är från år 1910. Numera ger vattenverket endast några procent av den el som staden behöver, men vackert så. Kuriöst.

26.7.2011
Ljungby - Stockholm

Dags att resa hem igen efter flera uppfriskande dagar. Särskilt då det gäller vädret, som var somrigt, men svalt (ibland sol, ibland moln, litet regn, litet blåst) - inte tropiskt som i Helsingfors numera, utan litet som somrarna på 80-talet. Klimatflyktingarna begav sig alltså ut på E4:an igen.


Denna gång, påväg norrut, rastade vi i legendariska Brahehus i Gränna. Per Brahe d.y. (så viktig även för oss finländare) lät bygga detta residens på 1600-talet och hans brorson tog över år 1680. Slottet drogs dock in till kronan och brann ner till en ruin invid Vättern. Vyn från slottet ner mot sjön är hisnande. Det är förståeligt att platsen sedermera också var "offer" för ruinromantik på 1800-talet. För tillfället pågår här restaureringsarbeten - det är vardag för borgruiner överallt. Efter en bit mat var vår nästa anhalt Stockiholm och vår roliga resa i Sverige i år redan all.

Kuriöst i Mellansverige del I - gäst hos SSB

Vadstena 23.7.2011

Idag har SSB firat heliga Birgittas dödsdag, eller himmelska födelsedag, med pompa och ståt. Programmet började redan klockan 7 i morse med matutin och klockan halv nio med högmässa. Barnen orkade inte vara med så länge, men för en god stund kunde Helena koncentrera sig på ljusen, musiken och prakten under mässan. Därefter följde frukost och sedan blev det snart dags för sext klockan tolv. Mikko och barnen tog sig med besked en tripp till Kolmården på ca 1,5h körväg mot Stockholm på E4:an, medan mamma efter sexten höll ett föredrag utgående från sin avhandling om historiebruk i Nådendal. Det var otroligt festligt att få hålla föredrag från prediksstolen i självaste Vadstena klosterkyrka för ett hundratal personer varmt engagerade för SSB.


Under en paus på förmiddagen tog jag tillfället i akt och besökte Vadstena klostermuseum, vars öppnande jag var med om 1.6.2003, då jag dock inte hann besöka själva utställning på grund av det stora jubileets ymniga program och digra besökarskara. Jag hade dock besökt utställningen mitt uppe i sitt bygge med professor Matti Klinge, under ledning av ambassadör Lars Bergquist, år 2002 då vi besökte Vadstena för att planera jubileet. Nu var det fint att äntligen få se slutresultatet, så många år efteråt. Men utställningen var verkligen imponerande, belägen I det gamla Bjälbopalatset, med less is more utställning om både klostret förr och birgittinerna idag. I bottenvåningen fanns en gammal ugn synlig, kanske från 1200-talet (se bilden ovan). Mycket fina vaxdockor levandegjorde interörerna i systrarnas celler i andra våningen, och rummen beskrev mycket väl pilgrimsresornas betydelse, liksom livet i klostret med t.ex. bryggeriverksamhet. Som souvenir införskaffade jag mig en kopia av ett medeltida spilgrimsmärke från Vadstena, med heliga Birgitta (se bilden, där även museernas broschyrer och SSB:s programblad finns i bakgrunden).


Efter föredraget begav jag mig ut på stan och till det lilla stadsmuseet (se bilden nedan), som upprätthålles av frivilliga krafter, museiföreningen som grundades 1934. I den lilla gården bredvid rådhustorget presenterades stadens historia i tre små våningar: i källaren fanns en introduktion, i mellersta våningen presenterades borgarlivet på 1800-talet med ett fint dockhus och ett pampigt möblemang från Holmska gården (donatorn Holms hus har sedermera rivits, men även utanför på gården står en kvarleva av hans egendom: ett fint litet lusthus med en kulört flaggstång), och i övervåningen presenterades stadens historia på 1500-talet i en nyöppnad utställning från 2010. Via några borgare kunde man förstå stadens liv genom skomakarens, guldmedens, kvinnans, slottsbyggarens: imponerande kompakt!


Snart var det dags för högtidsmiddag och jag hade som gäst äran att få sitta i honnören, och vara bordsdam åt ambassadör Fredrik Vahlquist. Han är för tillfället Sveriges ambassadör i Kroatien, men som Birgittiavän har han även verkat som sändebud vid den Heliga Stolen i Rom. Som känt är har ju Vatikanen sitt eget sändebud, naturligtvis, eftersom staten existerat sedan 1929. Det har varit Vahlquists, som tidigare var minister vid ambassaden i Helsingfors, förtjänst att jag fått kontakt med SSB i tiden och att utgivningen av avhandlingen blev möjlig.


Efter den fina middagen firades andra vesper och därpåföljande högtidsgudstjänst med en vacker, skimrande ekumenisk procession. Birgittinernunnorna deltog nämligen även längst bak i kvinnotåget (se bilden) bakom Kristi/Marias fana. Det var fint att uppleva klosterkyrkan med levande ljus, och kvällssolens strålar silade vackert in löver altaret då vespern började (se bilden nedan). Jag vart för trött för att kunna delta till slutet, men nöjde mig med detta – alla intryck var härliga att ta med sig hem denna kväll.

måndag 25 juli 2011

Sverige - inte så avdankat del II


22.7.2011
Stockholm – Vadstena

Vi steg i land i tropiskt väder i Stockholm och tog genast kurs mot E4:an söderut. Första kisspausen höll vi vid legendariska Kungens kurva, på en McD. Enligt tradition hör namnet ihop med kung Gustav V, en bilresa och hans chaufför, men sanningshalten i berättelsen är tvivelaktig. En riktig “invented tradition” jag deltagit i flere gånger är dock att man på Borgå Naturvetarklubbens resor genom Sverige vid ankomsten brukar slänga ur ett armbandsur från bussens vädringsfönster i kurvan. Historien lär komma från att detta hänt någon i klubben för många, många år sedan (klubben hann uppnå en respektabel ålder av 40 år ifjol).

Vägen fortsatte söderut på E4 och vi passerade en efter annan historiskt betydande ort, t.ex. Nyköping, vars rastplats till och med dekoreras av en stor nyckel (ansluter till faserna i maktkampen mellan kung Birger Magnusson och hans bröder hertigarna Valdemar och Erik i början av 1300-talet). Utanför Norrköping höll vi nästa fastfoodspaus och barnen fick leka litet i rastplatsens rutchbana, vilket var uppskattat. Snart anlände vi till Linköping, biskopsstaden under vilket även det forna birgittinerklostret i Vadstena var underställd. Linköpings domkyrkas torn syntes ända till motorvägen. På kyrkans norra vägg finns en kopia av en medeltida birgittastaty av trä (den s.k porträttlika) i Vadstena. Statyn är i metall och avtäcktes ceremoniellt år 1921 – samma år man i Nådendal avtäckte Jöns Buddes minnessten.

Från Linköping är det inte långt till Vadstena, numera en mycket liten ort i hjärtat av Östergötland och den medeltida Folkkungaklanens forna områden – bl.a. “urhemmet” Bjälbo ligger på vägen och kungapalatset i Vadstena, som sedermera blev ett kloster, är ju en av de äldsta profana byggnaderna i Sverige (och har alltså tillhört klanen – Magnus Eriksson donerade gården till en klosterstiftelse år 1346, sedermera blev det birgittinernas). Den vindlande vägen går över den bördiga Östgötaslätten, som numera pryds av vindmöllor – vår tids monument, förhoppningsvis monument över vår strävan att bevara vår planet.

Framme i Vadstena såg vi kyrkan så fort vi kunde – Mikko och barnen hade aldrig varit här förr. Birgittas skrin med relikerna stod framme till vänster sett från altaret och kunde beses med egna ögon (se bilden nedan). Vi blev sedan mycket varmt mottagna av medlemmarna av SSB, men var redan för trötta för att delta i något av kvällens program, tyvärr. Det skulle ha varit fint att få se intagningen av nya medlemmar till orden i kyrkan på kvällen, men då sov vi redan djupt. Vi inkvarterades nämligen i Folkhögskolans gästhus ett stenkast från kyrkan och lade oss nästan genast till sängs. Bara ett nattligt åskväder väckte oss för en stund, i övrigt njöt vi bara över att vara framme i Birgittas stad.

Sverige - inte så avdankat del I


21.7.2011

Helsingfors – Stockholm: på Silja Serenade

Start från Hfors kl. 17, varefter vi besökte lekplatsen på båten. Barnen hade inte velat gå och äta men med milt tvång lyckades vi få dem till restaurangen. Där råkade vi på nationsbekanta – vanligtvis brukar vi träffa vänner eller bekanta på våra resor! Helena är redan så stor att ätandet gick ganska lugnt, fastän inte mycket slank ner. Johannes är dock i värsta trotsåldern och protesterade i högan sky, lyckligtvis först på slutet av middagen. I närheten fanns videovisning för barn, vilket räddade en del. Det bästa var nog att vi hade biljetter till badavdelningen – där trivdes barnen som fiskar. Helena var naturligtvis god på att plaska och åka rutchbana, men mot våra förväntningar var Johannes också duktig och vågade åka vattenkana: succé.

Tillbaka i hytten kunde vi se på tv, läsa och leka litet innan läggdags. Solnedgången över havet var underbar, ljus, neonrosa. Som på kitschiga målningar föreställande tropiska hav. Det strålande ljuset gjorde att Helena var ganska pigg, men sist och slutligen vakade vi inte längre än normalt.

På morgonen intogs frukosten i Muminvärlden på båten. Snusmumriken, Mumin, My och Muminmamman hälsade på barnen och delade ut “tatueringar”. Det lämpade sig väl, eftersom jag är inne på tredje läsningen av Janssons “Farlig midsommar” för dem. Barnen lekte i lämpligt stora bollhav, karuseller och klätterställningar – dessa på däck 6 var bättre än de på däck 7 (kanske dessa var för yngre barn). Det blev inte så mycket frukost, men mamma fick sig en bit mat och isi sin kaffe, i bakgrunden gled Stockholms härliga skärgård förbi. Helena älskade att sitta och titta på havet mest av allt och båtar hon kunde se där – där gubbar kunde falla i och bli uppätna av hajar, påstod hon. Mot våra förväntningar var båtturen lyckad och relativt lugn. Kanske vi är mer erfarna att resa med barnen – kanske barnen har blivit äldre...

fredag 15 juli 2011

Kultur i Nådendal?



Igår besökte vi Nådendal, eftersom staden ordnade "Birgittas natt", som en konstens natt. Vi tog tillfället i akt och besökte också Mumindalen - för första gången - med barnen, som aldrig tidigare varit på ett nöjesfält överhuvudtaget. Vägen till Mumindalens ö går via Nunnebacken, som man kan välja att korsa eller gå runt längs hamnen. Man passerar även här en del minnen vid Nunnebackens fot, så som minnesmärket av kejsar Alexander III:s besök (se bilden). Här kan man sitta en stund vid fontänen om man tycker, och se på folk och fä vid kajen eller i restaurangkvarteren i trä. I bakgrunden hägrar presidentens sommarresidens Gullranda på andra sidan vattnet, säkert en delorsak till Nådendals nationella status.

En brygga leder ut mot Muminland och efter en relativt dyr inträdesavgift kan man ta del av vad världen innehåller. För 2+ och 3+-åringarna var trängseln ganska tung och det enda som verkar ha gjort intryck var klassikern Muminhuset självt - det var stort och rymligt och hade roliga skrymslen, lönndörrar och tittlådor. De övriga husen runt om verkade små och tråkiga eller svårtillgängliga. Vi fortsatte mot stranden och Muminpappans båt, där det fanns en kul aktivitet för barnen: en liten vattenbalja där man kunde låta små träbåtar guppa omkring. Enkelt, men desto roligare. Det kafé vi besökte var fullständigt undermåligt: äckliga pommes frittes, litet utbud på varor, en stackars stressad ung försäljare.

Väl tillbaka igen i gamla staden satte vi oss på första bästa kaféterass, som lyckligtvis var inhängnad: en lugn stund för föräldrar och kul för barnen att leka litet i ett lekslott och gunga med gunhästar. "Pippi"-tanten underhöll med glad musik. 10+! Varför fanns inget dylikt, simpelt, i Muminvärlden? Åmtinstone var det i så fall inte lätt att hitta det...



Efter en god våffla begav vi oss genom gamla stan till Rådhusplatsen, där programmet för "Birgittas natt" skulle börja. Den klassiske nådendalske trumslagarpojken talade så långt ifrån mikrofonen att man knappt kunde uppfatta vad som sades. Publiken var klen: ett femtiotal pensionärer - Nådendals kulturelit? - var bänkade, men turisterna satt tydligen hellre kvar vid hamnterasserna. Jag hann snabbt se Hiilola borgarhem (se bilden ovan), som är inköptes av Nådendals museiförening år 1920 efter dess grundande, för att bli museum. Huset var fint och utställningen presenterade även de mytiska "strumpstickerierna" som sedan 1700-talet förknippats med staden och som ansetts ha kontakt till klostrets nunnehantverk. Tyvärr stängde museet jämnt 18 som det brukar, då konstens natt började. Va?! I Helsingfors har museerna öppet under kvällen, för att få in besökare som vandrar förbi. Och programmet var trots allt på torget direkt utanför museet - nej, detta var nog ganska underligt. Jag hann alltså inte titta in i det andra stadsmuseet på torgets andra hörn, eftersom museipersonalen slagit fast dörrarna. Nå, på planen arrangerades program med spelmän och såklart - Heliga Birgitta själv - som berättade om sitt liv och citerade Salme Raatmes dikter om sig (se bilden nedan). I stadsbilden rörde sig även några yngre utklädda nunnor, för att natten skulle få stämning. Jag hade dock väntat mig litet mera och framför allt litet mer publik. Nå, resurserna för Nådendals natt är säkert betydligt mindre än större städers, och detta år var dessutom kyrkan under reparation, vilket gjorde att stadens historiska sevärdhet nr. 1 inte fanns med i bilden denna gång. Bättre lycka nästa år. I alla fall fanns det konst på programmet: bildkonst, musik och dikter. Och historia. På ett sätt är det också charmigt att evenemanget är relativt litet och inte verkar locka en massa "fyllerister" till parkerna som i t.ex. Helsingfors.


Tyvärr kunde vi inte stanna resten av kvällen och ta del av eventuellt program och inte heller se/höra vespern och höjdpunkten "Birgittatåget" kl. 23, vad det nu än kunde röra sig om. Men traditionen att fira Birgitta i juli är alltså återuppväckt på 2000-talet i samband med jubileet 2003, och kan ses som en fortsättning på det historiebruk som Amos Anderson och Julius Finnberg ville etablera med sina "historiskt-musikaliska vesprar" i kyrkan på 1920-talet (kolla min avhandling för mer om detta), men de skulle uttryckligen firas på helgonets dödsdag 23.7. Nuvarande tradition är troligen mer beroende av marknadskrafter än exakta datum, men vackert så - i Nådendal tycks Birgitta alltid vara "in" fastän hon kanske redan glömts på andra håll sedan jubileet år 2003.