söndag 27 mars 2011

Kusligt aktuell

Vi såg musikalen Cabaret på Svenska teatern (Alexandersteaterns scen, då huvudbyggnaden är under reparation) igår och den var precis så fin som utlovat. Filmen från 1972 är dramatisk, men musikalversionen år 2011 är inte mindre, med ett ännu mer accentuerat slut. Kusligt aktuellt, då de högersinnade och intoleranta tilltar i antal runtom i Europa, inte minst här.

Otroligt skickliga dansare och sångare, en efter en. Dekoren var fin med de sneda väggarna, trasiga speglarna, dörrarna som såg ut som dödsskallar, och bildade en god inramning åt den dekadenta storyn. De äldre gardet av skådespelare tog dock hem showen; karismatiskt, roligt, sorgligt. Sevärt och tankeväckande - bland åskådarna i foajén påväg ut hörde vi bittra kommentarer om hur det var ett så dystert slut. Hallå?! Cabaret är en klassiker man nog bör känna till, men bättre sent än aldrig. "Musikal" är kanske fel ord, "musikteater" kunde kanske klarare beskriva vad det är frågan om.

måndag 21 mars 2011

Konst, galenskap och svanar

Vi såg Black Swan på bio igår och vi blev båda mycket berörda. Först och främst var filmen fylld av fina bilder och symboler. Svart-vitt är ingalunda slutanvänt och träningsdräkten i grått var en fin detalj, bara som exempel. Den krossade ballerinan i speldosan gjorde intryck. Om man inte tidigare har bekantat sig med dansens hårda värld med bulimi, anorexi, press, konkurens, åldersnojor, så får man en kort lektion i hur hårt det är. För att göra riktigt stor konst behövs ens fulla engagemang, att man fullständigt går upp i vad man gör. Något som ibland saknas idag, så förhoppningsvis är detta en tankeställare men inte direkt gör det avskräckande, fast denna film slutar i tragedi. Men i någon mån måste man ju följa förlagan.

Filmen drog en suggestivt med, obehagligt - också sexscenerna svävade förfärligt på gränsen till skrämmande. Och storyn är ingalunda slutsliten: en skygg vit mot en fräck svart, hur aktuellt som helst. Det schizofrena i det hela, det mentalsjuka: så många konstnärer som svävat mellan sjukdom och genialitet... Just så måste det vara - om man någon gång ens svävat på ytan till galenskap: drömbilderna blandar sig med verkligheten, allt blir dimma, angsten är enorm.

Både min man och jag grät en skvätt vid sluttexterna, filmen var så tung, och fantastisk. Natalie Portman var förtjänt av sin Oscar, verkligen. Rekommenderas alltså varmt, men en varning bör ges: man kan bli djupt berörd.

Har recenserats ett flertal gånger, bl. a. här:
http://www.pastan.nu/film/filmrecension-black-swan-1.1238413
http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2352421/black-swan
http://www.cine.se/filmsida.php?film=black_swan

söndag 20 mars 2011

Främmande fåglar

Läste artikeln i D-delen av Helsingin sanomat 20.3.2011 om Umayya Abu-Hanna, mångsysslare, politiker, redaktör och författare. Hon bodde 30 år i Finland, men lämnade landet åtminstone temporärt - för Holland för en tid sedan. Hon uppger sig ha tröttnat på det allt mer nationalistiska klimatet och på att invandrare - till och med i 3:e generation - inte accepteras. Hon har jobbat med olika frågor kring ett mångkulturellt samhälle, men påstår sig nu ha gett upp å Finlands del. Det var sorgligt att läsa detta. Jag hoppas verkligen hon återkommer till vår kulturella elit, som hon kritiserar som passiv. Men jag förstår henne så väl. Hon blev en "argbigga" med sitt temperament och sitt annorlunda utseende mot alla "stöpselnästa linluggar" (vad träffande, förresten!). Tyvärr kan jag inte länka till artikeln på finska, eftersom den finns på webben i den versionen av tidningen som kräver lösenord eller betalning.

Särskilt mycket tog jag åt mig av artikeln och började begrunda vad jag själv upplevt. Det är omöjligt att som ung "utomstående" göra något inom varken den kulturella eller vetenskapliga eliten, eller åtminstone är det mycket svårt att bli accepterad. "Kom inte och tro att du är något", får man höra som barn inom borgerskapet. Man måste vara barn eller barnbarn till en berömd författare eller forskare för att överlag bli sedd/hörd. Lyckligtvis finns det en exotismnämnare, t.ex. att man är född på landsbygden, som kan hjälpa till ibland, men det kortet förbrukas snabbt. Att tillhöra en minoritet som finlandssvenskarna är ett minus - men lyckligtvis ett plus i fråga om de egna, protektionistiska kretsarna med fonder etc., men hur svårt vore det inte att vara av ryskt ursprung. Det dryftade även Abu-Hanna. Var finns tolernas, möjligheter till att skapa nytt? Abu-Hanna framhåller på många vis hur protektionistiskt Finland blivit på en kort tid, i praktiken, inom arbetslivet... Det är skrämmande, för hon har rätt tycker jag!

Personligen har jag haft svårt sedan barnsben p.g.a. mitt livliga temperament ingen vuxen i världen fått bukt med, och trots otaliga försök att knäcka mitt självförtroende är jag mycket glad när jag är glad och blir jätte arg när jag blir arg. Jag har funderat länge på medicinering, men hur och varför? Tänk om jag ändå är "normal", bara inte "purfinsk", sammanbiten, livsdeprimerad från grunden i frågan om temperament. Är det illa? Javisst, här i Finland - så som Abu-Hanna även framhåller. Då jag bodde i Italien kände jag mig som en kolugn finne bland de skränande, gestikulerande romarna på gatorna där.

Och utseendet, ja. Sedan barnsben har folk talat engelska med mig i butiker, uppträtt rasistiskt i barer - "är du jude, eller rysse eller polack, va?" För inte så många veckor sedan frågade en främmande dam på promenad i Kyrkslätt om barnen jag var ute med var mina: de har linluggar och blå ögon, så rimligtvis kan de inte vara mina, jag som ser ut som en utlänning. Javisst, jag har ryska gener, men det är två generationer tillbaka. Därför kan mina barn se ut egentligen hur som helst genetiskt, ja - det är chockerande att människor glömmer så elementära fakta om genetik man lär sig i grundskolan! Det var skönt att bo i Sverige, där man redan år 2000 kommit längre än här år 2011: alla talar svenska till varann i butiker etc. oavsett hurdan habitus man har. Om någon sedan inte kan, växlar man till annat. När kommer den förändringen att ske också i Finland - jag har väntat länge - eller kanske den aldrig kommer? I Sannfinländarnas Finland får väl bara stöpselnästa linluggar plats. Det mest skrämmande är uttryck jag hört även inom museibranschen i år att "inte behöver vi svenskar hit på seminarium, vi har så mycket kunnande i Finland" och annat, för att undvika all form av ökad kommunikation, ökat utbyte av idéer etc. TROTS eget kunnande. Denna maktfullkomlighet är förfärlig! Men har någon talat om högfärd eller brist på ödmjukhet på länge? De orden finns ju inte ens i vokabulären mer, och snart faller väl toleransen bort den med, i brist på retoriskt umgänge.

Abu-Hannas besvikelse lyser mellan raderna i artikeln. Jag håller med henne, jag är också besviken på mitt hemland, som jag trodde var ett flaggskepp i frågan om tolerans, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Men det var 30 år sedan 80-talet, faktiskt. Och dagstidningarna fylls av modereportage och Strömsömys, istället för att ta ställning - några lama försök gör ingen sommar. Eller snarast sommar för Sannfinländska idéer...

Riksdagsvalen närmar sig, snart får vi veta vad "folket" tycker. Jag hoppas för en gångs skull att valdeltagandet blir aktivt vem folk än röstar på. Men jag är rädd att det blir en seger för protektionismen och intoleransen. Det är demokrati förvisso, och en markör på ett klimat lika isnöat som landskapet denna vinter. Kanske det är bäst att också jag drar fastän mina förfäder (utom en endaste en) var finnar? Sådana som vi hör inte hemma här, glada, aktiva, mörkögda människor. Men, mest av prinicipskäl därför att "annorlunda" inte får plats här, varken då det gäller habitus eller tankar - det sistnämnda det klart värre.

torsdag 17 mars 2011

Med eller Utan?

Alltså, nu måste jag gå till bokhandeln och skaffa antologin Utan - två av författarna presenterades i veckans Kyrkpressen på ett mycket intressant sätt. Och jag kan inte låta bli att kommentera igen.

Det verkar gott att det överlag diskuteras: föräldrarollerna eller en vuxenroll som barnlös. Speciellt gott lät det i intervjun, då det nämndes om den "tävling" som gäller mellan en del föräldrar att skaffa de snärttigaste grejerna, märkeskläder osv. Som humanistmamma har man aldrig haft möjlighet att ens tänka på att delta i dylikt, och dessutom som hemmamamma, har jag inte varit tvungen heller - barnen har umgåtts ganska litet med andra barn och därför även jag med andra föräldrar. Alla föräldrar bör alltså inte ses som materialistmonster, men det var bra att det togs upp - en del kan kanske få sig en tankeställare.

Det som däremot gjorde mig ledsen var kritiken av hemmafruar med skitigt hår som går upp i vikt, inte bryr sig om luckorna i sin cv, inte orkar jobba. Right. På kvällen när min man kommer hem är jag så trött att jag inte orkar ut och motionera, sitter bara och stirrar. Nå, tröttheten kompenseras med mera mat som gör en pigg. Sen kanske man kan öppna datorn och ens jobba en bit. Resultat: övervikt. Men jag anser den inte kommit p.g.a. lättja utan tvärtom, p.g.a. trötthet. Om jag funderar efter har jag simultant med hemmamoderskapet - jag har fått hjälp av far- och morföräldrar, bör dock sägas - även gjort så mycket jag bara förmått å arbetets och karriärens vägnar och känt att jag har valt BORT många arbeten, jag skulle kunna ha haft nytta av, för att kunna sköta barnen hemma och inte dumpa dem på dagis för att få öroninflammationer stup i ett. Men jag fick i varje fall min doktorsavhandling gjord, och en stor motivation till detta var mina barn: deras framtid med en mor som de kan vara stolta över. Så om någon kommer och säger ett ont ord till om lata hemmafruar ännu, blir jag förbannad! Istället skulle jag vilja fråga "barnfria" hurdana de är. Jag tror de flesta av dem är karriärister och egoister, eller så hade de en svår barndom. Ibland kan de även ha haft dålig tur med partners och blivit för gamla, men det kan man ju aldrig erkänna...

Nå, hur känns det att få sådana beskyllningar? Kanske det bästa vore att inte kritisera andra, utan istället berätta mer om sig själv. Jag hoppas innerligt boken går ut på det hellre än den kritik av andra som framkom i intervjun. I och för sig är detta dagens melodi: jag har märkt att vilt främmande människor på gatan flera gånger stannat och sagt, då jag gått förbi med mina barn: "titta de har nappar!" fast de är 2 och 3 år gamla. Fy på mig! Come on?! Min dotter är så vild att nappens engelska ord, "pacifier, verkligen gör rätt för sig! Utan napp skulle hon för länge sedan rusat under någon bil på våra promenader. Min mor hade ingen napp, men sög istället på tummen tills hon var 9. Kanske nappen ändå en dag är lättare att slänga när sugbehovet minskat? Tummen är minsann svårare att "glömma hemma". jag tror inte ett dyft på tandläkarnas visor om att nappen gör att man får utstående tänder. Just så. En bekant till mig hade aldrig napp och hon måste ha tandställning så attan bara. Rena lögnerna bara för att skapa otrygga barn, som dumpas på dagis under 1 år gamla, utan nappar. Inte att undra på att psykopatin har börjat frodas när dessa ungar nu kommit i 20-30-årsåldern!

Hårda ord, javisst. Nå, jag får återkomma med kommentarer och exempel på egna erfarenheter när jag läst opuset.

söndag 13 mars 2011

Fulheten frodas

Att arbetslivet blivit hårdare har diskuterats det senaste decenniet, exempelvis av historikern Juha Siltala. Nu togs detta upp igår även i Helsingin sanomat, just nu när jag under veckan blivit utsatt för skarpa armbågar och manövrerats ut ur seminarieprojektet jag sysselsatt mig med under det senaste året. Men, det var mitt eget fel: om man arbetar 99 % mer än en annan och inte tar för sig, så får man skylla sig själv när någon med macchiavelliådra sopar golvet med en. Det värsta är även det att ingen tar någon i försvar nu längre heller. Nåja, jag minns få tillfällen då någon tagit mig i försvar sedan slutet av 80-talet överlag.... Lyckligtvis ibland. Ofta råder bara "den som sig i leken ger...", och javisst, det stämmer. Men, personligen tycker jag det inte borde vara så - fast, vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Lojalitet är lika sällsynt som moral. Och blir man illa behandlad, får man absolut inte ens höja rösten, utan man bör bara lida och inse att man är en "looser". Fy!

Nåväl, till all lycka har jag finansiering för min egen forskning för ett år framåt, så nu kan jag lugnt dra mig tillbaka från allt vad "arbetsplats" och föreningsliv eller projekt heter, och jobba i arkiv och hemifrån i allsköns ro. Alla är inte lika lyckliga, tyvärr - dem ägnar jag en stilla tanke idag.

torsdag 10 mars 2011

Om barnlöshet och en kommentar om hur det är att ha och inte ha

Söderströms har denna vår utkommit med två böcker jag önskar få läsa å det snaraste: kollegan och historikern Julia Dahlbergs debutroman Islossning och antologin Utan, om barnlöshet, där jag vet att åtminstone en väns artikel ingår. Hon blev apotivförälder i höstas, vilket då var en av de mest glädjande nyheter man fått på länge.

"Utan" är redigerad av Mikaela Sonck vars text även finns på webben, om ni skrållar ner på sidan jag angett. Vi tillhör samma årsklass och jag har stor medkänsla för den historia hon i korthet återger på sidan och orsakerna till att hon ville förverkliga både sajten mammapappa.com och boken.

Ibland förundras jag dock över de barnlösas naiva inställning till synen på kvinnan som "riktig" först då hon fått barn och en kritik av densamma. Helan ältandet kring detta gör att vi inte ens kan höja oss över både huruvida en kvinna är "riktig" om hon har barn hon uppoffrar sig för, eller är om hon är "bättre" i feministisk synvinkel om hon väljer enbart karriären. Jag minns hur det var att vara barnlös - jag var 32 när min dotter föddes. Vi 30 hade jag redan lagt undan drömmen om barn i mapp Ö, jag hade ju ett yrke jag älskade. Alla kvinnor behöver definitivt inte få barn, anser jag fortfarande. Frihet är att få vara den man är oavsett kön, ålder, ras...! För mig innebar det dock en revelation att få barn. När jag första gången mötte Helenas blick fick jag äntligen veta hur underbart det kändes att få vara tillsammans med någon annan, på allvar, på riktigt, få ta ansvar och få gensvar på kravet av gemenskap. Jag hade varit ensam i hela mitt liv, och för första gången fick jag en förklaring till en längtan som gnagat i mig. Barn för mig hade inget att göra med status, sociala krav eller att vara "kvinna". Kvinna har jag varit sedan 13, med eller utan barn.

Jag är glad att barn/utan barn dryftas, men... När är det dags för oss att göra vad vi själva vill, och/eller välja både och? Har vi fastnat i samma fälla som i den platt dualistiska kvinnobild vi fortfarande tampas med, "madonnan eller horan" (aldrig båda, aldrig något mer komplext... etc.)? Detta har jag tidigare kommenterat i bloggen, då det gäller denna åsikt som kastats fram av en fransk nutida filosof. Vi töntiga kvinnor tycks själva göra björntjänsten att välja att vara antingen eller, och dessutom racka ner på den, som inte väljer som just vi personligen! Problemet med oss kvinnor kvarstår: vi är mycket starkt benägna till att kategorisera oss själva och varandra. Speciellt just då när vi skulle ha all orsak att, och få mera styrka av, att tänka mer kreativt, mångfacetterat, tolerant. Och om vi inte börjar med oss själva, var skall vi börja då? Med att ta ut stickan ur kompisens öga en gång till? Snälla, säg mig att vi kan förändras och låta andra förändras! Våga vara annorlunda!