fredag 29 juli 2011

Kuriöst i Mellansverige del II - Omberg

24.7.2011
Vadstena-Ljungby

Vår speciella sommarresa till Sverige fortsatte genom Östergötland ner mot Småland, för att hälsa på släktingar. Klassiska platser nära Vadstena är naturligtvis Omberg och för den medeltidsintresserade, speciellt klosterruinen i Alvastra (se bilden ovan). Cistercienserna slog sig ner här år 1143 och vid den mäktiga anläggningen har även Heliga Birgitta vistats i sina dagar, nyss hemkommen från sin pilgrimsfärd till Santiago de Compostela. Hennes man Ulf insjuknade på återresan genom Frankrike, men klarade sig hem. Han vistades därefter till sin död i Alvastra kloster och blev begraven i klosterkyrkan. Hans gravsten har dock plockats bort och finns numera i Historiska museet i Stockholm. Men han finns kanske kvar någonstans i marken under klosterkyrkans ruin, som är välrestaurerad och utförligt undersökt. En rekonstruktion av klostret i sin glans finns vid ruinen – praktiskt i betong, som gör den hållbar (se bilden nedan).


Efter litet spring på ruinen tog vi oss vidare ner mot E4:an och Jönköping. Landskapet man passerar vid Vättern är paradisiskt – Mikko kom att tänka på Schweitz, med höga kullar och djupa dalar och skimrande vatten. Jag kommer alltid att tänka på hur falsk skönhet de är, som kan dölja också fara: John Bauer med familj hamnade i sjönöd på sin korta båtresa över till Visingsö, båten kapsejsade och så även den lilla familjen med den. Vättern är djup, inte att undra på att man byggt ett fäste mycket tidigt på Visingsös spets.

Inte så långt senare var vi framme i Ljungby, vår destination. Vädret var svalt och litet omväxlande, vilket lämpade sig väl för oss “klimatflyktingar” från den tropiska värmen i Finland.

torsdag 28 juli 2011

Kuriöst i Mellansverige del III - Ljungby

25.7.2011 (Aposteln Jakobs dag!)
Ljungby

I Ljungby finns mycket att se, eftersom orten inte ligger i ljunghedsområdet, utan den bördiga småländska bygden, som varit bebodd i tusentals år. Efter frukosten begav vi oss ut i det härliga sommarvädret (litet moln, litet sol, några droppar regn emellanåt) och började med att besöka Kånna högar (se bilden ovan), som är ett av Smålands största höggravfält och varit i bruk åtminstone under bronsåldern (ett röse) samt senare ca 400-1000 e.Kr. under järnåldern. En exotisk syn för finländare, som är vana med jordblandade låga stenrösen från samma tid (höggravfält i Finland kan främst ses på Åland). Platsen handlade även om historiebruk. På en av domarringarnas stenar fanns sentida runor ristade: “Amstihl föd 1799 sirat 1822”. Torde syfta på A. M. Stihl, som på så vis ville legitimera sin närvaro på platsen I ruinromantisk anda (se bilden nedan). För övrigt älskade barnen att springa på området och vi gjorde även ett välkommet kantarellfynd.


Ljungby centrum bjuder även på hällristning och runsten, men vi styrde kosan mot ett annat berömt ställe i närheten, dvs. till Älmhult, som väl numera mest är känt för att ha byggt den första IKEA fabriken och affären. Kamprad är född i närheten, i Agunnaryd. Enligt legenden erbjöd han fabriken och affären till Ljungby, men politikerna hade tackat nej. Ett brakande stolpskott, bör man väl konstatera. Men vi for inte till IKEA, utan till Carl von Linnés barndomshem i Råshult (se bilden nedan). Stugan var liten, men ståndsmässigt inredd för medlemmar av prästeståndet, med målade och kalkade väggar och tak, en stor sal med två bord (se följande bild), skrivkammare och kök.



Trädgården runtom presenterade gamla nyttoväxter och i ett härligt kafé fick vi ekologisk grönsaksoppa och gratäng till lunch. Barnen älskade en liten grön lekplats med miniberså och husdjur snidade i trä – Johannes älskade att “mata kon” med en liten hink och man kunde “rida på grisen”. Det behövs inte mycket för att roa små människor – de orkade längre här än på någon av MacDonald's konstgjorda lekplatser med plastrutschbana. Ett störande element är att tåget dundrar förbi precis bakom den anrika stugan. Hur är det möjligt att det tillåtits? Även på var sin sida om Kånna gravfält skymtade två stora industrianläggningar. Inklämt kulturarv, kunde man krasst kosntatera. Och ändå består det längre än någonsin tågbanor och moderna hus, som ju lätt jämnas med marken bara efter några år ifall de får förfalla. Ödets ironi, kanske.


Innan vi åkte tillbaka till vårt kvarter, besökte vi ännu en lummig bokskog (se ovan). Här börjar alltså Mellaneuropa så att säga. I det gröna ljuset är den bruna mattan av undervegetation idealisk för ritt, bara som exempel. Jag fick geanst Robin Hood-associationer. En fin dag med andra ord, och med många möjligheter för barn att springa och leka – utan att direkt åka till något för vuxna så odrägligt “barnland”.


På kvällen tog vi en promenad till närbutiken och passerade Elverket och ån, som går genom Ljungby. Vid denna fors har man vadat över redan för tusentals år sedan, läser vi på en skylt intill bron. En första bro byggdes här 1870, men den vi går på nu är av litet senare datum. Elverket byggdes här redan 1895, men nuvarande byggnad (se bilden ovan) är från år 1910. Numera ger vattenverket endast några procent av den el som staden behöver, men vackert så. Kuriöst.

26.7.2011
Ljungby - Stockholm

Dags att resa hem igen efter flera uppfriskande dagar. Särskilt då det gäller vädret, som var somrigt, men svalt (ibland sol, ibland moln, litet regn, litet blåst) - inte tropiskt som i Helsingfors numera, utan litet som somrarna på 80-talet. Klimatflyktingarna begav sig alltså ut på E4:an igen.


Denna gång, påväg norrut, rastade vi i legendariska Brahehus i Gränna. Per Brahe d.y. (så viktig även för oss finländare) lät bygga detta residens på 1600-talet och hans brorson tog över år 1680. Slottet drogs dock in till kronan och brann ner till en ruin invid Vättern. Vyn från slottet ner mot sjön är hisnande. Det är förståeligt att platsen sedermera också var "offer" för ruinromantik på 1800-talet. För tillfället pågår här restaureringsarbeten - det är vardag för borgruiner överallt. Efter en bit mat var vår nästa anhalt Stockiholm och vår roliga resa i Sverige i år redan all.

Kuriöst i Mellansverige del I - gäst hos SSB

Vadstena 23.7.2011

Idag har SSB firat heliga Birgittas dödsdag, eller himmelska födelsedag, med pompa och ståt. Programmet började redan klockan 7 i morse med matutin och klockan halv nio med högmässa. Barnen orkade inte vara med så länge, men för en god stund kunde Helena koncentrera sig på ljusen, musiken och prakten under mässan. Därefter följde frukost och sedan blev det snart dags för sext klockan tolv. Mikko och barnen tog sig med besked en tripp till Kolmården på ca 1,5h körväg mot Stockholm på E4:an, medan mamma efter sexten höll ett föredrag utgående från sin avhandling om historiebruk i Nådendal. Det var otroligt festligt att få hålla föredrag från prediksstolen i självaste Vadstena klosterkyrka för ett hundratal personer varmt engagerade för SSB.


Under en paus på förmiddagen tog jag tillfället i akt och besökte Vadstena klostermuseum, vars öppnande jag var med om 1.6.2003, då jag dock inte hann besöka själva utställning på grund av det stora jubileets ymniga program och digra besökarskara. Jag hade dock besökt utställningen mitt uppe i sitt bygge med professor Matti Klinge, under ledning av ambassadör Lars Bergquist, år 2002 då vi besökte Vadstena för att planera jubileet. Nu var det fint att äntligen få se slutresultatet, så många år efteråt. Men utställningen var verkligen imponerande, belägen I det gamla Bjälbopalatset, med less is more utställning om både klostret förr och birgittinerna idag. I bottenvåningen fanns en gammal ugn synlig, kanske från 1200-talet (se bilden ovan). Mycket fina vaxdockor levandegjorde interörerna i systrarnas celler i andra våningen, och rummen beskrev mycket väl pilgrimsresornas betydelse, liksom livet i klostret med t.ex. bryggeriverksamhet. Som souvenir införskaffade jag mig en kopia av ett medeltida spilgrimsmärke från Vadstena, med heliga Birgitta (se bilden, där även museernas broschyrer och SSB:s programblad finns i bakgrunden).


Efter föredraget begav jag mig ut på stan och till det lilla stadsmuseet (se bilden nedan), som upprätthålles av frivilliga krafter, museiföreningen som grundades 1934. I den lilla gården bredvid rådhustorget presenterades stadens historia i tre små våningar: i källaren fanns en introduktion, i mellersta våningen presenterades borgarlivet på 1800-talet med ett fint dockhus och ett pampigt möblemang från Holmska gården (donatorn Holms hus har sedermera rivits, men även utanför på gården står en kvarleva av hans egendom: ett fint litet lusthus med en kulört flaggstång), och i övervåningen presenterades stadens historia på 1500-talet i en nyöppnad utställning från 2010. Via några borgare kunde man förstå stadens liv genom skomakarens, guldmedens, kvinnans, slottsbyggarens: imponerande kompakt!


Snart var det dags för högtidsmiddag och jag hade som gäst äran att få sitta i honnören, och vara bordsdam åt ambassadör Fredrik Vahlquist. Han är för tillfället Sveriges ambassadör i Kroatien, men som Birgittiavän har han även verkat som sändebud vid den Heliga Stolen i Rom. Som känt är har ju Vatikanen sitt eget sändebud, naturligtvis, eftersom staten existerat sedan 1929. Det har varit Vahlquists, som tidigare var minister vid ambassaden i Helsingfors, förtjänst att jag fått kontakt med SSB i tiden och att utgivningen av avhandlingen blev möjlig.


Efter den fina middagen firades andra vesper och därpåföljande högtidsgudstjänst med en vacker, skimrande ekumenisk procession. Birgittinernunnorna deltog nämligen även längst bak i kvinnotåget (se bilden) bakom Kristi/Marias fana. Det var fint att uppleva klosterkyrkan med levande ljus, och kvällssolens strålar silade vackert in löver altaret då vespern började (se bilden nedan). Jag vart för trött för att kunna delta till slutet, men nöjde mig med detta – alla intryck var härliga att ta med sig hem denna kväll.

måndag 25 juli 2011

Sverige - inte så avdankat del II


22.7.2011
Stockholm – Vadstena

Vi steg i land i tropiskt väder i Stockholm och tog genast kurs mot E4:an söderut. Första kisspausen höll vi vid legendariska Kungens kurva, på en McD. Enligt tradition hör namnet ihop med kung Gustav V, en bilresa och hans chaufför, men sanningshalten i berättelsen är tvivelaktig. En riktig “invented tradition” jag deltagit i flere gånger är dock att man på Borgå Naturvetarklubbens resor genom Sverige vid ankomsten brukar slänga ur ett armbandsur från bussens vädringsfönster i kurvan. Historien lär komma från att detta hänt någon i klubben för många, många år sedan (klubben hann uppnå en respektabel ålder av 40 år ifjol).

Vägen fortsatte söderut på E4 och vi passerade en efter annan historiskt betydande ort, t.ex. Nyköping, vars rastplats till och med dekoreras av en stor nyckel (ansluter till faserna i maktkampen mellan kung Birger Magnusson och hans bröder hertigarna Valdemar och Erik i början av 1300-talet). Utanför Norrköping höll vi nästa fastfoodspaus och barnen fick leka litet i rastplatsens rutchbana, vilket var uppskattat. Snart anlände vi till Linköping, biskopsstaden under vilket även det forna birgittinerklostret i Vadstena var underställd. Linköpings domkyrkas torn syntes ända till motorvägen. På kyrkans norra vägg finns en kopia av en medeltida birgittastaty av trä (den s.k porträttlika) i Vadstena. Statyn är i metall och avtäcktes ceremoniellt år 1921 – samma år man i Nådendal avtäckte Jöns Buddes minnessten.

Från Linköping är det inte långt till Vadstena, numera en mycket liten ort i hjärtat av Östergötland och den medeltida Folkkungaklanens forna områden – bl.a. “urhemmet” Bjälbo ligger på vägen och kungapalatset i Vadstena, som sedermera blev ett kloster, är ju en av de äldsta profana byggnaderna i Sverige (och har alltså tillhört klanen – Magnus Eriksson donerade gården till en klosterstiftelse år 1346, sedermera blev det birgittinernas). Den vindlande vägen går över den bördiga Östgötaslätten, som numera pryds av vindmöllor – vår tids monument, förhoppningsvis monument över vår strävan att bevara vår planet.

Framme i Vadstena såg vi kyrkan så fort vi kunde – Mikko och barnen hade aldrig varit här förr. Birgittas skrin med relikerna stod framme till vänster sett från altaret och kunde beses med egna ögon (se bilden nedan). Vi blev sedan mycket varmt mottagna av medlemmarna av SSB, men var redan för trötta för att delta i något av kvällens program, tyvärr. Det skulle ha varit fint att få se intagningen av nya medlemmar till orden i kyrkan på kvällen, men då sov vi redan djupt. Vi inkvarterades nämligen i Folkhögskolans gästhus ett stenkast från kyrkan och lade oss nästan genast till sängs. Bara ett nattligt åskväder väckte oss för en stund, i övrigt njöt vi bara över att vara framme i Birgittas stad.

Sverige - inte så avdankat del I


21.7.2011

Helsingfors – Stockholm: på Silja Serenade

Start från Hfors kl. 17, varefter vi besökte lekplatsen på båten. Barnen hade inte velat gå och äta men med milt tvång lyckades vi få dem till restaurangen. Där råkade vi på nationsbekanta – vanligtvis brukar vi träffa vänner eller bekanta på våra resor! Helena är redan så stor att ätandet gick ganska lugnt, fastän inte mycket slank ner. Johannes är dock i värsta trotsåldern och protesterade i högan sky, lyckligtvis först på slutet av middagen. I närheten fanns videovisning för barn, vilket räddade en del. Det bästa var nog att vi hade biljetter till badavdelningen – där trivdes barnen som fiskar. Helena var naturligtvis god på att plaska och åka rutchbana, men mot våra förväntningar var Johannes också duktig och vågade åka vattenkana: succé.

Tillbaka i hytten kunde vi se på tv, läsa och leka litet innan läggdags. Solnedgången över havet var underbar, ljus, neonrosa. Som på kitschiga målningar föreställande tropiska hav. Det strålande ljuset gjorde att Helena var ganska pigg, men sist och slutligen vakade vi inte längre än normalt.

På morgonen intogs frukosten i Muminvärlden på båten. Snusmumriken, Mumin, My och Muminmamman hälsade på barnen och delade ut “tatueringar”. Det lämpade sig väl, eftersom jag är inne på tredje läsningen av Janssons “Farlig midsommar” för dem. Barnen lekte i lämpligt stora bollhav, karuseller och klätterställningar – dessa på däck 6 var bättre än de på däck 7 (kanske dessa var för yngre barn). Det blev inte så mycket frukost, men mamma fick sig en bit mat och isi sin kaffe, i bakgrunden gled Stockholms härliga skärgård förbi. Helena älskade att sitta och titta på havet mest av allt och båtar hon kunde se där – där gubbar kunde falla i och bli uppätna av hajar, påstod hon. Mot våra förväntningar var båtturen lyckad och relativt lugn. Kanske vi är mer erfarna att resa med barnen – kanske barnen har blivit äldre...

fredag 15 juli 2011

Kultur i Nådendal?



Igår besökte vi Nådendal, eftersom staden ordnade "Birgittas natt", som en konstens natt. Vi tog tillfället i akt och besökte också Mumindalen - för första gången - med barnen, som aldrig tidigare varit på ett nöjesfält överhuvudtaget. Vägen till Mumindalens ö går via Nunnebacken, som man kan välja att korsa eller gå runt längs hamnen. Man passerar även här en del minnen vid Nunnebackens fot, så som minnesmärket av kejsar Alexander III:s besök (se bilden). Här kan man sitta en stund vid fontänen om man tycker, och se på folk och fä vid kajen eller i restaurangkvarteren i trä. I bakgrunden hägrar presidentens sommarresidens Gullranda på andra sidan vattnet, säkert en delorsak till Nådendals nationella status.

En brygga leder ut mot Muminland och efter en relativt dyr inträdesavgift kan man ta del av vad världen innehåller. För 2+ och 3+-åringarna var trängseln ganska tung och det enda som verkar ha gjort intryck var klassikern Muminhuset självt - det var stort och rymligt och hade roliga skrymslen, lönndörrar och tittlådor. De övriga husen runt om verkade små och tråkiga eller svårtillgängliga. Vi fortsatte mot stranden och Muminpappans båt, där det fanns en kul aktivitet för barnen: en liten vattenbalja där man kunde låta små träbåtar guppa omkring. Enkelt, men desto roligare. Det kafé vi besökte var fullständigt undermåligt: äckliga pommes frittes, litet utbud på varor, en stackars stressad ung försäljare.

Väl tillbaka igen i gamla staden satte vi oss på första bästa kaféterass, som lyckligtvis var inhängnad: en lugn stund för föräldrar och kul för barnen att leka litet i ett lekslott och gunga med gunhästar. "Pippi"-tanten underhöll med glad musik. 10+! Varför fanns inget dylikt, simpelt, i Muminvärlden? Åmtinstone var det i så fall inte lätt att hitta det...



Efter en god våffla begav vi oss genom gamla stan till Rådhusplatsen, där programmet för "Birgittas natt" skulle börja. Den klassiske nådendalske trumslagarpojken talade så långt ifrån mikrofonen att man knappt kunde uppfatta vad som sades. Publiken var klen: ett femtiotal pensionärer - Nådendals kulturelit? - var bänkade, men turisterna satt tydligen hellre kvar vid hamnterasserna. Jag hann snabbt se Hiilola borgarhem (se bilden ovan), som är inköptes av Nådendals museiförening år 1920 efter dess grundande, för att bli museum. Huset var fint och utställningen presenterade även de mytiska "strumpstickerierna" som sedan 1700-talet förknippats med staden och som ansetts ha kontakt till klostrets nunnehantverk. Tyvärr stängde museet jämnt 18 som det brukar, då konstens natt började. Va?! I Helsingfors har museerna öppet under kvällen, för att få in besökare som vandrar förbi. Och programmet var trots allt på torget direkt utanför museet - nej, detta var nog ganska underligt. Jag hann alltså inte titta in i det andra stadsmuseet på torgets andra hörn, eftersom museipersonalen slagit fast dörrarna. Nå, på planen arrangerades program med spelmän och såklart - Heliga Birgitta själv - som berättade om sitt liv och citerade Salme Raatmes dikter om sig (se bilden nedan). I stadsbilden rörde sig även några yngre utklädda nunnor, för att natten skulle få stämning. Jag hade dock väntat mig litet mera och framför allt litet mer publik. Nå, resurserna för Nådendals natt är säkert betydligt mindre än större städers, och detta år var dessutom kyrkan under reparation, vilket gjorde att stadens historiska sevärdhet nr. 1 inte fanns med i bilden denna gång. Bättre lycka nästa år. I alla fall fanns det konst på programmet: bildkonst, musik och dikter. Och historia. På ett sätt är det också charmigt att evenemanget är relativt litet och inte verkar locka en massa "fyllerister" till parkerna som i t.ex. Helsingfors.


Tyvärr kunde vi inte stanna resten av kvällen och ta del av eventuellt program och inte heller se/höra vespern och höjdpunkten "Birgittatåget" kl. 23, vad det nu än kunde röra sig om. Men traditionen att fira Birgitta i juli är alltså återuppväckt på 2000-talet i samband med jubileet 2003, och kan ses som en fortsättning på det historiebruk som Amos Anderson och Julius Finnberg ville etablera med sina "historiskt-musikaliska vesprar" i kyrkan på 1920-talet (kolla min avhandling för mer om detta), men de skulle uttryckligen firas på helgonets dödsdag 23.7. Nuvarande tradition är troligen mer beroende av marknadskrafter än exakta datum, men vackert så - i Nådendal tycks Birgitta alltid vara "in" fastän hon kanske redan glömts på andra håll sedan jubileet år 2003.

måndag 4 juli 2011

Medeltidskult i Åbo... III


Igår på söndagen åkte jag åter till Åbo medeltidsdagar för att själv hålla föredrag på svenska i Rådhuset. Min föreläsning föregicks av den finlandssvenska rollspelsföreningen Eloria r.f:s presentation, vilket var trevligt - det handlar ju även om historiebruk. Jag påmindes om min egen rollspelshobby 1991-96 ungefär, då jag främst var med och spelade bordsrollspel som fantasyrollspelet AD&D och futuristiska Cyberpunk. Speciellt roligt var det att vara spelledare och uppfinna en helt egen värld i AD&D: jag spenderade hela höstlovet på 1:an i gymnasiet med att rita en enorm karta och göra en encyklopedi över den världen :) Det är väl kultstatus idag att ha sysslat med dylikt redan på den tiden, då man måste åka in till Helsingfors centrums enda rollspelsbutik på Runebergsgatan och köpa sina tillbehör - böckerna var på engelska, först under mitten av 1990-talet började översättningar utkomma. Nåväl, engelskan blev ju god med en arsenal av konstiga ord som scroll, goblet och gauntlet osv. och behändigt i historiestudierna sedan.

Eloria presenterade sin verksamhet som både omfattar lajv (larp) och bordsrollspel med mera. Larp var något jag själv aldrig begav mig inpå, tyckte det var så grovt med jesustejpade stora svärd och dålig utrustning. Flickorna hade med sig rekvisita, som numera tycks ha hög standard - proffsigt, inga fula tejpsvärd längre. Rollspelarna har gott utbyte av vetenskapen och alas, har säkert mycket att komma med även för vetenskapsmännen. Då tänker jag på att gränsen mellan experimentell arkeologi och lajvhobbyn sällan verkar särskilt stram - det är säkert gott med utbyte.

Mitt eget föredrag igår handlade om mitt avhandlingsämne historiebruk kring Nådendal - publiken var inte stor, men desto mer intresserad. Särskilt glad blev jag över att få träffa Nådendalsguider, som hade goda frågor och jag hoppas få samarbeta med dem i framtiden i mån om möjlighet.

Barnen och Mikko var också med, men de besökte Åbo slott under tiden - och det hade varit mycket roligt, bekräftade de (se bilden ovan). Särskilt spännande var det för 2,5- och 3,5-åringarna att gå i de olika gångarna. Då vi senare alla besökte Aboa vetus före vår avfärd hemåt, var de redan tröttare. Dockhuset i medeltida tappning var dock roligt (se bilden nedan). Men museer med dylika gångar och goda passager att gå i tycks fungera med småbarn - de hinner inte rymma särskilt långt och den skumma stämningen verkar mycket spännande och intressant. Rekommenderas med andra ord.