måndag 25 juli 2011

Sverige - inte så avdankat del II


22.7.2011
Stockholm – Vadstena

Vi steg i land i tropiskt väder i Stockholm och tog genast kurs mot E4:an söderut. Första kisspausen höll vi vid legendariska Kungens kurva, på en McD. Enligt tradition hör namnet ihop med kung Gustav V, en bilresa och hans chaufför, men sanningshalten i berättelsen är tvivelaktig. En riktig “invented tradition” jag deltagit i flere gånger är dock att man på Borgå Naturvetarklubbens resor genom Sverige vid ankomsten brukar slänga ur ett armbandsur från bussens vädringsfönster i kurvan. Historien lär komma från att detta hänt någon i klubben för många, många år sedan (klubben hann uppnå en respektabel ålder av 40 år ifjol).

Vägen fortsatte söderut på E4 och vi passerade en efter annan historiskt betydande ort, t.ex. Nyköping, vars rastplats till och med dekoreras av en stor nyckel (ansluter till faserna i maktkampen mellan kung Birger Magnusson och hans bröder hertigarna Valdemar och Erik i början av 1300-talet). Utanför Norrköping höll vi nästa fastfoodspaus och barnen fick leka litet i rastplatsens rutchbana, vilket var uppskattat. Snart anlände vi till Linköping, biskopsstaden under vilket även det forna birgittinerklostret i Vadstena var underställd. Linköpings domkyrkas torn syntes ända till motorvägen. På kyrkans norra vägg finns en kopia av en medeltida birgittastaty av trä (den s.k porträttlika) i Vadstena. Statyn är i metall och avtäcktes ceremoniellt år 1921 – samma år man i Nådendal avtäckte Jöns Buddes minnessten.

Från Linköping är det inte långt till Vadstena, numera en mycket liten ort i hjärtat av Östergötland och den medeltida Folkkungaklanens forna områden – bl.a. “urhemmet” Bjälbo ligger på vägen och kungapalatset i Vadstena, som sedermera blev ett kloster, är ju en av de äldsta profana byggnaderna i Sverige (och har alltså tillhört klanen – Magnus Eriksson donerade gården till en klosterstiftelse år 1346, sedermera blev det birgittinernas). Den vindlande vägen går över den bördiga Östgötaslätten, som numera pryds av vindmöllor – vår tids monument, förhoppningsvis monument över vår strävan att bevara vår planet.

Framme i Vadstena såg vi kyrkan så fort vi kunde – Mikko och barnen hade aldrig varit här förr. Birgittas skrin med relikerna stod framme till vänster sett från altaret och kunde beses med egna ögon (se bilden nedan). Vi blev sedan mycket varmt mottagna av medlemmarna av SSB, men var redan för trötta för att delta i något av kvällens program, tyvärr. Det skulle ha varit fint att få se intagningen av nya medlemmar till orden i kyrkan på kvällen, men då sov vi redan djupt. Vi inkvarterades nämligen i Folkhögskolans gästhus ett stenkast från kyrkan och lade oss nästan genast till sängs. Bara ett nattligt åskväder väckte oss för en stund, i övrigt njöt vi bara över att vara framme i Birgittas stad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar