måndag 20 februari 2012

Jeanne d'Arc och andra helgon - och helgonbruk


I morse fick jag äran att berätta om Jeanne d'Arc och andra helgon på finländsk tv, i FST5:s Min morgon, på rekommendation av kollegan, docent Charlotta Wolff - så ett varmt tack tillägnas henne, det var nämligen riktigt kul emellan blöjbyten, amning och sittande hemma framför datorn. Kolla Min morgon vid kl. 8:10 ungefär (länken i rubriken). Det var pirrigt och blev ganska många "så att säga", eftersom jag inte är så van att uppträda, men det var verkligen roligt - också att träffa produktionsteamet och höra dem berätta backstage om hur det är att göra Min morgon, och uppleva hur det är att vänta på sin 15 minutes of fame med övriga gäster.

I år är det ungefär 600 år sedan Jungfrun av Orlèans föddes i Domremy i Lorraine, Frankrike - ett land som då åderlåtits av pest och epidemier, den lilla istiden och det så kallade Hundraårskriget. Kronprins Karl hade politiska bekymmer med engelsmännen som ockuperat hans områden och inrikespolitiskt med hertigen av Burgund, som kontrollerade stora delar av norra Frankrike. En ung flicka av folket fick visioner av ärkeängeln Mikael och jungfruhelgonen Margareta och Katarina att rädda Frankrike och monarken. Vid befrielsen av Orlèans infriade hon sitt löfte om seger och började sin väg mot att bli en nationell symbol. På sommaren 1429 kröntes Karl VII till kung i Reims och hon närvar vid ceremonin vid hans sida. Ett år senare tillfångatogs hon av fienden och hon föll i händerna på engelsmännen. År 1431 inleddes rättegången mot henne och hon dömdes till bålet i Rouen som kättare, främst för att hon ansågs perverterad till exempel genom att hon burit manskläder. Hennes aska slängdes i Seine, men hon fick senare återupprättelse - den processen inleddes av Karl VII själv på 1440-talet. År 1920 helgonförklarades hon slutligen, efter att redan i ett drygt sekel brukats som politisk symbol för Frankrike på olika vis, men speciellt inom det militära. Den som vill läsa mer om hennes tid kan bekanta sig exempelvis med docent Hannele Klemettiläs bok "Ritari Siniparta. Gilles de Rais'n tarina" (2005), där jag främst hämtat dessa uppgifter.*

Men vi diskuterade även helgonprocesser och olika helgon överlag, t.ex. Sankt Henrik (vårt lokala skyddshelgon i Finland - hans legend spred nämligen under medeltiden genom gudstjänstlivet och liturgin), Heliga Birgitta och Edith Stein, som numera båda är Europas kvinnliga skyddshelgon sedan 1999 tillsammans med Katarina av Siena. Jungfrun av Orlèans helgonprocess tog nästan 500 år, eftersom hon tycks ha ansetts motstridig som person, men visionären och klostergrunderskan Birgittas helgonprocess var snabbare - endast 18 år efter hennes död blev hon helgonförklarad år 1391.

Och helgonförklaringar sker alltjämnt. Ifjol kanoniserades tre personer, en kvinna och tre män från Spanien respektive Italien, och i höst skall påven helgonförklara sju personer, däribland två kvinnor från USA - en av dem en Mohawk-kvinna som levde på 1600-talet. Förra våren 2011 saligförklarades förre påven, Johannes Paulus II, som avled år 2005, så även han har inlett sin väg mot helgonförklaringen. Helgonen vördas av miljoner världen om och också protestanterna i norr bör förstå deras betydelse, inte minst tack vare våra ekumeniska strävanden, men även som historiska personer som ägnat sitt liv åt det gudomliga, naturligtvis. Och många av dem har haft en viktig politisk betydelse både under sin livstid - till exempel Jeanne d'Arc och Heliga Birgitta - och senare, som symboler.

*Jag skrev en recension på finska av boken år 2006 och här kan även läsas forskaren Susanna Niiranens recension av densamma. Hörde förresten att upplagan är slutsåld, så det lönar sig främst att införskaffa boken på bibliotek.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar