fredag 30 mars 2012

Magnus II Tavast och birgittinerna

I onsdags hade jag äran att för Wirmo-Seura i Mynämäki få hålla föredrag under rubriken "Maunu II Tavast ja birgittalaisuus", vilket var mycket roligt. Mikko och Emil kom med på färden, medan Helena och Johannes fick stanna hos mormor och morfar i Esbo. Resan påminde mig återigen om de många resor och utfärder jag gjorde under Birgittajubileet till olika församlingar och orter, som då ville höra om Birgitta, jubileet och birgittinerna överlag.

Framme i Mynämäki blev vi varmt emottagna och fick även höra om hembygden och dess historia där. Föreläsningen jag höll anknöt till 600-årsjubileet av biskop Magnus tillträde 1412. Jubileumsåret presenterar ett digert program med bland annat ett stort seminarium i oktober - verkar mycket intressant!

Jag fick äntligen också en reell orsak att plocka fram en bok, som alltför länge legat enbart smått genombläddrad i bokhyllan, nämligen doktor Ari-Pekka Palolas doktorsavhandling från 1997 (Maunu Tavast ja Olavi Maununpoika - Turun piispat 1412-1460) - enligt programmet skall Palola även uppträda på höstens seminarium. Genom att jämföra smått vad Palola framhållit om biskop Magnus förhållande till birgittinerna med vad två artikelskribenter skrev i vår Birgittabok från 2003 samt med litet pikanta tillägg om bruket av biskopen, fick jag ihop en text som följer här (på finska, eftersom föredraget hölls på detta språk):

Maunu II Tavast ja birgittalaisuus

Arvoista kuulijat,
kiitos kutsusta puhua teille piispa Maunusta ja hänen yhteydestään birgittalaisiin ja birgittalaisuuteen. Piispa Maunu Tavast on ollut eräs Suomen 1400-luvun kiinnostavimpia hahmoja yhdessä sukulaisensa ja seuraajansa Olavi Maununpojan kanssa. Heitä voisi jopa kutsua ”kirkkoruhtinaiksi”, koska he olivat ensinnäkin aikaansa nähden huomattavan oppineita ja lisäksi he onnistuivat keräämään viransa puolesta huomattavat omaisuudet sekä vaikuttaa laajalti rälssimiehinä valtakunnan poliittisiin päätöksiin. Maunu II Tavastin aika virassa oli myös pitkä, 1412-1450, jolloin hän onnistui laajentamaan Suomen kirkollista hallintoa ja vetämään tärkeitä kirkollisia rakennushankkeita. Maunun suhdetta birgittalaisuuteen on sivuttu monen arvostetun keskiajantutkijan toimin, viimeksi asiaa on laajemmin käsitellyt tutkija Ari-Pekka Palola väitöskirjassaan. Asiaa käsiteltiin myös populaarissa Pyhä Birgitta-kirjassa vuonna 2003.

Vuonna 1997 oli aikakin, että 1400-luvun piispat Maunu ja Olavi saivat omaelämäkerran Palolan väitöskirjan muodossa. Palola näyttää hyvin, miten ristiriitaisiin tulkintoihin tutkijat ovat sadan vuoden aikana tulleet koskien Maunun elämää ja työtä. Ensinnäkin on arveltu, että piispa olisi syntynyt jo 1357, mutta Palola on päätynyt siihen, ettei olisi todennäköistä, että piispa olisi hankkinut yliopistokoulutuksensa vasta 40-vuotiaana, vaan 20-vuotiaana, kuten oli tapana. Tästä syystä on todennäköisempää että hän syntyi 1370-luvulla, jolloin hänen isänsä omisti Mynämäen Alasjoen tilan, joka voidaan liittää myös myöhemmin Maunun elämään. Hänellä oli monta sisarusta, joiden vaiheita myös tunnetaan. Maunun suhteesta kasvattipoikaansa, Olavi Maununpoikaan, on myös tullut enemmän tai vähemmän romanttisia tulkintoja. Palolakin myöntää, että voi olla mahdollista että Maunu ennen pappisvihkimystään 1400-luvulla olisi voinut olla naimisissa ja saada lapsia, mutta on silti todennäköisempää, että Olavi on hänen nimeltä tuntemattoman siskonsa tai hänen naispuolisen serkkunsa lahjakas poika. Maunu oli opiskellut Prahassa 1390-luvulla ja lähetti kasvattinsa sittemmin Pariisiin opintielle 1430-luvulla. Koulutus oli hyvin kallista, koska oli kustannettava lukukausi- ja tutkintomaksuja, kestitä kolleegojaan valmistumisen myötä sekä ostaa itselleen oppineisuuden tunnusmerkit: baccalaureukselle mm. sormus ja lisensiaatille mm. hattu ja käsineet. Mutta tämä ylin koulutus takasi, että sekä Maunu että Olavi olivat aikanaan selkeästi pätevöityneet hoitamaan kirkollisia virkoja valtakunnallisella tasolla.

1400-luvulla kirkolliselle uralle lähteneet elivät poliittisisesti vaikeita aikoja. Kirkossa oli ns. suuren skisman aika. Paavi oli nimittäin 1300-luvun alussa lähtenyt Rooman pikkukaupungista ranskalaisen kuninkaan käskyläiseksi Avignoniin. Yhdessä muiden mielipidevaikuttajien kanssa esim. Pyhä Birgitta oli ajanut paavin, Rooman piispan, paluuta ikuiseen kaupunkiin 1370-luvulla, sillä seurauksella että ranskalaiset nimittivät toisen paavin Avignoniin. Jossain vaiheessa paaveja oli eri leireissä jopa kolme. Pohjolan maat asettuivat tässä vaiheessa Birgitan tukeman Rooman paaviuden puolelle. 1370-luvulla paavit Gregorius ja Urbanus vahvistivat birgittalaisen sääntökunnalle Birgitan laatimat säännöt. Birgitta oli saanut aiemmin, ennen kuolemaansa 1373, vahvistuksen sääntökunnan perustamiselle vain augustinolaissäännöksiin perustuen. 1200-luvun uudisliikkeiden myötä oli nimittäin päätetty, ettei uusia sääntökuntia tulisi perustaa – pelkästään, jos he noudattivat jo ennestään olemassaolevia luostarisäännöksiä. Tästä tehtiin siis birgittalaisten kannalta tärkeä poikkeus 1377 viiva -79 välisenä aikana.

1400-luvun alussa Prahan yliopiston opettaja, Jan Hus seuraajineen vaati kirkollisia uudistuksia kohtalokkain seurauksin. Viimein päästiin lähemmäksi yhteisymmärystä monessa suhteessa Baselin konsilissa 1430-luvun lopulla. Olavi Maununpoika osallistui tähän, joten voisimme olettaa että myös Maunu oli hyvin tarkast perällä siitä, mitä siellä päätettiin. Pohjolan valtakunta asettui ns. Konsiilipaavien taakse, mutta solmivat myöhemmin uusia suhteita Rooman paaviuteen. Baselissa myös birgittalaiset saivat positiivista huomioita – kuten mainittua, ja tähän palaan vielä tuonnempana.

Poliittisesti ja yhteiskunnallisesti eurooppalainen 1400-luku oli nälänhätien, sotien ja ruttoaaltojen aikaa. On ilmeistä, että kärsittiin myös viileästä kaudesta ympäristöhistoriallisessa merkityksessä. Ranskan ja Englannin välissä jatkui 1450-luvulle asti kiista, joka tunnetaan Satavuotisena sotana. Kiista koski Ranskan kruununperimystä, johon Englannin kuninkaalla periaatteessa oli etuoikeus. 1300-luvulla myös Pyhä Birgitta oli jo aikoinaan pyrkinyt samaan osapuolet sopimaan kiistansa. Hän oli nähnyt sodan tuhoa pyhiinvaelluksellaan Ranskan läpi Santiago de Compostelaan 1340-luvulla ja laamannin tyttärenä hän piti laillisen kruununperijän, Englannin kuninkaan, puolia. Siksi ehkä olisi selitettävissä, ettei birgittalaiset koskaan ole ollut erityisen suosittu sääntökunta Ranskassa. 1400-luvun alussa konflikti oli pahentunut ja Ranskan kuningas hyvin tukalassa tilanteessa, koskan myös hänen omat rivinsä rakoilivat – Burgundin herttua oli liittynyt englantilaisiin. Tässä tilanteessa, 1420-luvulla, ilmestyi nuori neito, Orleansin neitsyt, jonka näyt lupasivat kuninkaalle voittoa. Näkyjen näkeminen ei ollut mitenkään 1400-luvulla eläneen ihmisen mielestä tavanomaista – elettiin aikoja, jolloin todella uskottiin että viimeinen tuomio oli hyvinkin lähellä. Ristiriitainen neito joutui kuitenkin englantilaisten käsiin, jolloin hänet poltettiin roviolla kerettiläisenä. Aikakautena pelättiin etenkin kerettiläisiä ajatuksia ja tästä syystä oltiin keskusteltu myös Pyhän Birgitan näkyjen aitoudesta ja oikeaoppineisuudesta. Alun perin hänet kanonisoitiin hyveellisen ja hurskaan elämäntapansa takia. Baselin konsilissa päädyttiin kuitenkin siihen, etteivät Birgitan ilmestykset olleet kerettiläisiä. Etenkin keskusteltiin siitä, mikäli nainen voi toimia luostarin johtajana, jos luostarissa on myös veljiä, kuten Birgitta oli toivonut. Päädyttiin kuitenkin siihen, että abbedissan johtama luostari hyväksyttiin. Tämä osaltaan edesauttoi, että sääntökunta sai uutta tuulta siipiensä alle, joka osaltaan varmasti edesauttoi toisen birgittalaisluostarin perustamista Ruotsiin, Turun hiippakuntaan, Täljen kokouksessa vuonna 1438.

Palattuaan opintieltään Suomeen 1400-luvun alussa Maunun kotimaassa koettiin itärajalla novogorodien hyökkäyksiä. Ns. unionihallitsijoina olivat kuningatar Margareeta ja Erik Pommerilainen, jotka olivat birgittalaisten suuria tukijoita. Margareeta oli Birgitan Märta-tyttären kasvattilapsi, joten on luonnollista että kuningatar lähti tukemaan Birgitan sääntökuntaa suurin elein. Kuningttaren tuen myötä, mutta myös sen takia, että sääntökunta oli hyvin intensiivisesti ajanut Birgitan kanonisaatiota v. 1391, Birgitan ja sääntökunnan merkitys kasvoi valtavasti vain muutamassa vuosikymmenessä.

Palataan siis vielä hetkeksi birgittalaisuuden alkulähteelle ja sääntökunnan perustajan omaan elinaikaan 1300-luvulle. Kuningas Maunu Erikinpojan aika, joka oli päättynyt hieman ennen tulevan Maunu-piispan syntymää, oli ollut Birgitalle suotuisaa aikaa, koska hän ilmeisesti toimi Maunu-kuninkaan hovissa ja kuningas kuunteli Birgitan neuvoja, sittemmin myös tämän ilmestyksiä. Rouva Birgitan isä oli arvostettu valtaneuvoksen jäsen ja laamanni, myös Birgitan aviomies seurasi tällaista uraa. Birgitta oli rouva ja kahdeksanlapsen äiti, joka leskeydyttyään aloitti toisen ”uransa”, keskiajan naiselle mahdollisen polun – profeetan tien. 1340-luvulta alkaen kuolemaansa saakka hän sai taivaallisia ilmestyksiä ja Kristukselta käskyn perustaa uusi viinitarha, uusi luostarisääntö erityisesti naisille. Tästä syystä hän lähti Romaan ennen riemuvuotta 1350 saamaan paavilta sääntökunnalleen siunauksen.

Birgitan teologiassa on läsnä voimakas kärsimys- ja moriusmystiikka sekä selkeä mariologinen painotus, joka on ajalle myös tyypillistä. Laupeuden äiti, Neitsyt Maria, joka joutui kestämään lapsensa kärsimykset ja kuoleman, oli monelle lohtu vaikeina aikoina. Hurskaan Maunu-kunikaan lahjoitus – Vadstenan kuninkaankarton luostaria varten – takasi, että sääntökunnalla olisi paikka, jossa toimia. Luostarinrakentaminen alkoi heti Birgitan tyttären, Katariinan, palattua Roomasta Ruotsiin äitinsä kuoleman jälkeen 1374. Mukana kunniasaattueessa tulivat pyhimyksen luut, jotka sijoitettiin Vadstenaan. Katariina, joka ajoi väsymättä äitinsä kanonisaatiota, kuoli kuitenkin kesken prosessin. Kuningatar Margareeta lähti nopeasti tukemaan hanketta, jonka taloudelliset kustannukset olivat valtavat. Skisman takia Rooman paavikin tosin hyötyi uudesta pyhimyksestä ja siitä, että Pohjolan valtakunta oli hänelle kiitollinen. Birgitan virallisella julistamisella pyhäksi oli myös valtava vaikutus hänen kulttinsa nopeaan leviämiseen koko Pohjolassa ja sittemmin Euroopassa sääntökunnan mukana 1400-luvulla. Ruotsin valtakunnan Turun hiippakunnassa toiminut ja uudistuksia ajanut piispa Maunu varmasti omalta osaltaan vaikutti Birgitan kultin laajaan leviämiseen.

Piispa Maunu oli varmasti jo varhain tietoinen uuden kotimaisen pyhimyksen kasvavasta vaikutuksesta. Ehkäpä hän kuuli kanonisaatiosta jo ollessaan Prahan yliopistossa 1390-luvulla? Jos hän kuuli, se ei olisi tavanomaista, koska aikoinaan saksalais-roomalainen keisari, Kaarle IV, oli saanut myös Birgitalta ilmestyksiä ja muun muassa pyynnön tavata paavi Roomassa ja sopia erimielisyyksistä. Kaarlen vaikutusvalta alueella oli näet ollut suuri – hän rakennutti muun muassa Prahan liepeille tärkeimmän linnansa, Karlsteinin. Keisari seurasi Birgitan ohjeita, ja tuleva pyhimys sai kokea paavin ja keisarin tapaamisen ikuisessa kaupungissa 1368. Birgitan näyt ovat teologisia, mutta myös poliittisia. Vanhan testamentin naisprofeettojen tavoin, keskiajan katolinen nainen pystyi vaikuttamaan ilmestyksien avulla, Jumalan puhetorvena. Birgitan kannalta on tosin tärkeää muistaa, että edellytys siihen, että häntä kuunneltiin, oli hänen ylhäinen syntyperänsä. Keskiajan maailmankuvassa ei eritelty maallisia ja poliittiisia asioita kirkollisista ja henkisistä kysymyksistä. Maailman historia seurasi Jumalan taivaallista suunnitelmaa luomisesta viimeiseen tuomioon. Oppineilla ja eliitillä oli siis käsitys, että tällä lineaarisella aikajanalla kukin maallinen ja kirkollinen toimija joko toimi Jumalaa seuraamalla tai Häntä vastaan. Rälssimiehen syntyperää omaavana Maunu-piispa toimi siis hänkin yhtä oikeutetusti poliitikkona kuin kirkonmiehenä. Etenkin Erik Pommerilaisen aikana piispojen hallintotehtäviä ja luottamustehtäviä peräti lisättiin entisestään. Turunhiippakunnssa piispan rooli oli muitakin maallisempi. Hän osallistui näin ollen hyvin aktiivisesti politiikkaan ja toimi useasti hurskaan Erik-kuninkaan luottamusmiehenä. Piispalla oli aika vapaat kädet toimia myös hiippakunnassaan. Maunu kehitti laajalti Turun hiippakunnan kirkollista elämää sekä rakentamalla kirkkoja että lisäämällä hallintoa, mutta myös levittämällä Pyhän Henrikin – Suomen paikallispyhimyksen – kulttia koko Ruotsin valtakunnassa, sekä lisäämäällä Birgitan kulttia valtakunnan itäisessä osassa. Tähän palaan vielä tarkemmin.

Vaikuttaa siltä, että Maunu todistettavasti tutustui birgittalaisiin viimeistään palattuaan Prahasta, vaikuttaessaan valtaneuvostossa ja Erik Pommerilaisen kirjurina 1400-luvun taitteessa. Kuten edeltäjänsä Margareeta, Erik ja hänen kuningattarensa Philippakin – sittemmin haudattu Vadstenan luostarikirkkoon – olivat hyvin hurskaita ihmisiä, kunnioittivat suuresti uutta pyhimystä ja tukivat merkittävästi hänen sääntökuntaansa, birgittalaisia. 1430-luvulla Unionia ravisutti ruotsalaisten suurmiesten kapina, joka oli alkujaan myös taloudellis-hallinnollinen, nimittäin ns. Engelbrecktin kapina. Valtakuntaa repikin sitten poliittinen kiista toisensa jälkeen, joissa pääosaa näyttelivät unionikuninkaat ja Ruotsin valtaneuvoston jäsenet, jotka eri tavoin pyrkivät lisäämään maallista valtaansa myös kirkollisen piirin avulla. Luonnollisesti kirkollinen hallinto ja maallinen valta kulkivat rinnan, koska kyse oli kuitenkin puolin ja toisin eliitin piiristä, jossa rälssimiehet, olivatpa sitten kirkollisia tai maallisia hallitsijoita, olivat käytännössä sukua toinen toisilleen. Täljen kokouksessa perustettu luostarikin on liitetty näihin unioninaikaisiin ristiriitoihin. Tosin jo piispa Bero Balk oli esittänyt aiemmin 1400-luvulla, että Turun hiippakuntaan voisi perustaa naisluostari. Lähteissä esiintyykin lyhyesti ns. Pyhän Annan luostari, mutta tästä hankeesta tiedetään hyvin vähän. Mahdollisesti kyseessä oli lyhyen aikaa toiminut dominikaaninen naisyhteisö.

Perustamisen syitä on ruodittu kauan ja perusteellisesti Suomen historiankirjoituksessa. Maunun intresseistä on esitetty ristiriitaisia tulkintoja. Viimeksi esimerkiksi professori Henrik Lilius on esittänyt seuraavaa koskien Täljen kokousta edeltänyttä tilannetta: [siteeraan] ”Piispa Maunu Tavast suhtautui kuitenkin varauksella birgittalaisluostarin perustamiseen Suomeen, koska hän pelkäsi ruotsalaisvaikutuksen Suomessa lisääntyvän sen myötä. Maunu Tavastin pelko Ruotsin vaikutuksen lisääntymisestä hänen hiippakunnassaan näkyy myös siinä, että hän toivoi, ettei Vadstenasta tulisi uuden luostarin emäluostaria, vaan uudesta luostarista tulisi Tanskan Maribon luostarin tytärluostari. Toisin kuitenkin kävi...”[sitaatti loppu]. Lilius on ilmeisesti sekoittanut Maribon Norjan Munkeliviin, johon muut tutkijat viittavat samalla tavoin. Oli miten oli, huomioikaa tässä retoriikassa Liliuksen käyttämiä myöhempiä, kansallisia maa-alueiden nimityksiä, joita tuskin käytettiin niiden nykymerkityksessä 1400-luvulla. Liliuksen tulkintaa vuodelta 2003 voisi näin ollen mieltää suomalais-kansalliseksi ja näin ollen hän edustaa jatkumon moneen edeltäjänäsä, seuraten 1900-luvun keskiajan tutkimuksen fennomanisiin tulkintoihin nojautuvien tutkijoiden ajatuksia. Professori Jalmari Jaakkola oli näet 1900-luvun puolissavälissä olettanut, että Maunun ja Vadstenan luostarin välit olivat viileät, koska Maunun käyntejä luostarissa ei mainita luostarin diaarissa. Moni muu lähde viitta tosin toiseen tulkintaan. Tosin diaaria ei edes pidetty kyseisenä ajankohtana, joten on luonnollista ettei Maunua mainita, jos ei mainita mitään muutakaan.

Professori Päivi Setälä on, niinikään vuonna 2003, ollut asiasta eri mieltä nojautuen piispan aikaisempiin toimiin, jotka ovat liitettävissä birgitalaisuuteen – näitä asioita esittelen hetken päästä, ja Setälä toteaa seuraavaa: [siteeraan] ”Hän [eli Maunu] suhtautui suopeasti dominikaaneihin ja birgittalaisiin. Naantalin luostari perustettiin Tavastin aikana ja hänellä oli aktiivinen rooli luostarin perustamishankkeessa, vaikka aloite ei ollutkaan hänen”[sitaatti loppu].

Ari-Pekka Palola esitti viitisentoista vuotta sitten, että Maunu oli tutustunut birgittalaisuuteen jo ennen piispanvalintaansa ja olen asiasta hänen kanssaan samaa mieltä, vaikka tarkkoja tietoja tästä ei ole säilynyt. Olen jo mainunnut, että Maunulla ensinnäkin oli läheiset suhteet jo 1400-luvun taitteessa valtaneuvostoon, jonka monet jäsenet olivat birgittalaisten tukijoita, kuten myös unionin hallitsijatkin. Palola on varma siitä, että Maunu suhtautui alusta alkaen myönteisesti Birgitan sääntökuntaan. Piispaksi vihkimisensä yhteydessä hän lähti saamaan paavin siunauksen viralleen Roomaan 1410-luvun alussa, kuten kuulua piti. Kuten pohjoismaisten vierailijoiden oli tapana, Maunukin yöpyi Roomassa ollessaan birgittalaisten talossa Piazza Farnesen laidalla. Birgitta oli Roomassa ollessaan asunut talossa, joka sittemin toimi aktiivisesti birgittalaisten kirja-painona ja kirkollisten, pohjoismaisten arvovieraiden ja majesteettien majatalona. Näin ollen hän ei olisi millään voinut välttää kosketusta itse pyhimyksen muistonvaalijoihin.

Palola on lisäksi näyttänyt seuraavaa: keväällä 1417 Maunun voi kytkeä eri asiakirjojen kautta Vadstenan luostariin. Hän kävi useasti luostarissa liittyen muun muassa luostarin oikeuteen ripittää suomalaisia pyhiinvaeltajia, vaikka nämä olisi kuulunut piispan ripin alaisuuteen. Jo ennen tätä suomalaisilla oli kytköksiä Birgittaan, koska kanonisaatioprosessissa 1300-luvulla on jo mainintoja ihmeistä, joita suomalaiset ilmoittivat veljille Vadstenassa. Birgitan suosio kuitenkin vain kasvoi kasvamistaan 1400-luvun alussa ja veti pyhiinvaeltajia varoineen Vadstenaan Turun hiippakunnasta. Onkin ilmeistä, että Maunu halusi samaa hyvää Turun hiippakunnalle. Jo vuonna 1418 hän hankki merkittäviä aneita Turun tuomiokirkolle, jota hän pian alkoi rakentaa merkityksellisemmäksi katedraaliksi kuin edeltäjänsä. Vuonna 1419 piispa kävi kuningas Erikin puolesta Italiassa paavin luona edistämässä birgittalaisten asioita, tällöin kyse oli Vadstenan aneoikeuksista. Vuonna 1421, kilvoitellessaan Upsalan arkkipiispuudesta jonka hän sittemmin ei kuitenkaan saanut, hän halusi mitä ilmeisemmin edistää katedraaliaan, mutta myös birgittalaisuutta, perustamalla Pyhän Ruumiin ja myös Birgitan alttarin ja prebendan tuomiokirkkoonsa. Prebenda sisälsi merkittäviä tiloja, joita hän vielä lisäsi lahjoituksena alttarille vuonna 1425. Kristuksen kärsimysmysiikka, Pyhään Ruumiin liittyen, oli ajan hengessä ja samaa mystiikkaa oli vaalinut myös Birgitta ja näin ollen birgittalaisetkin. Tässä suhteessa voisi mieltää Maunua siis hyvin birgittalaiseksi.

Naantali toimi aikanaan tärkeänä pyhiinvaelluskohteena, osin todennäköisesti korvaen Vadstenanmatkan suomalaisten kannalta. Näin ollen myös laajat lahjoitukset ja pyhiinvaellukseen liittyvät businekset saatiin Turun hippakuntaan tai pysymään täällä. Kyseessä on siis selkeästi piispan älykkäästi aikaansaama synergia-effekti. Tosin on pidettävä myös mielessä, että piispan motiivit ei ollut pelkästään maallisia, vaan hän halusi mitä ilmeisimmin edistää myös omaa ja hiippakuntansa hurskautta.

Ennen valtaneuvoston kokousta Täljessä vuonna 1438 piispa Maunu oli jo valmistellut birgittalaisluostari-asiaa birgittalaisten kanssa Vadstenassa. Maunun kirjeessä luostarille käy ilmi, että hän toivoi heidän lähettävän tiettyjä henkilöitä Turun hiippakuntaan. Vadstena lähetti kuitenkin toiset edustajat kuin mitä Maunu oli toivonut. Tästä syystä moni tutkija on tulkinnut asian niin, että Maunu olisi halunnut vastustaa ns. ”ruotsalaisvaikutteita” ja mielummin perustaa luostari Munkeliv-luostarin tytärluostarina. Palola ei pidä tätä mahdollisena, koska Munkelivissä koettiin 1430-luvulla rajuja sisäisiä kiistoja, joihin Maunu ei todennäköisesti halunnut osaa eikä arpaa. Kun Pohjoismaat Baselin konsilissa 1439 siirtyivät konsilin puolelle paaviuskiistassa, birgittalaiset pysyivät Rooman obedienssissa. Näin ollen Vadstenan ja Naantalin tiheät kontaktit äiti- ja tytärluostarina takasivat myös sen, että tämä suhde paaviuteen varmasti vaikutti piispan päätökseen siirtää Turun hiippakunta muista poiketen Rooman paaviuden obedienssiin vuonna 1445. Ennen siirtymistään eläkkeelle piispa ajoi Vadstenan asioita omistussuhteiden riitatilanteissa hiippakunnassaan sekä vieraili todistettavasti vielä viimeisen kerran pääluostarissa vuonna 1450.

Mainitsin jo birgittalaisia koskevia ongelmia 1400-luvun alussa, eli sitä, että Birgitan ilmestyksiä kritisoitiin ja paavi kielsi näin ollen uusien luostareiden perustamisen. Teologisista kysymyksistä päästiin kuitenkin Baselissa yhteisymmärrykseen birgittalaisluostareiden johtajuudesta, jolloin paavi 1430-luvun keskivaiheilla epäsi aiemman kieltonsa. Näin ollen uusille luostareiden perustamisille ei enää ollut paavin kieltoa. Palola ehdottaa, että Maunu-piispa tähän saakka olisi toivonut naisluostaria Suomeen, mutta esimerkiksi dominaanista, kunnes birgittalaiskielto peruttiin. Tällöin Maunu olisi ollut birgittalaisluostarinperustamisen kannalla. Ei ole varmaa tietoa siitä, kuka olisi voinut olla perustamis-idean takana, mutta asia ei olisi voinut edetä ilman hiippakunnan piispan lupaa, joten Maunun roolia ei voi väheksyä. Fennomaaniset tutkijat ovat aikaisemmin ajatelleet, että birgittalaisluostarin perustaminen olisi ollut ruotsalaisen eliitin keksintö evätä suomalaisten dominikaani-haaveet, mutta esimerkiksi Palola on perusteellisesti torpedoinut tällaiset käsitykset. On ilmeistä, että piispa oli alusta alkaen hyvissä väleissä Naantalin luostarinväen kanssa ja välit pysyivät lämpiminä. On mahdotonta, että tuomiokirkon ja luostarin intressit olisivat olleet kilpailla aneista ja lahjoituksista ja näin ollen asettua vastakkain. Vaikuttaa näet siltä, että molempien edistäminen ja tahojen yhteistyö lähinnä lisäsi hiippakunnan kokonaisvaltasta maallista ja henkistä kehitystä. Mistään kilpailusta ei siis liene ollut kyse.

Täljen asiakirjassa mainitaan virallisesti luostarin perustamissyiksi veljien harjoittama saarnaaminen sekä ripitykset. Kansa näet hyötyi tällaisesta toiminnasta. Turun hiippakuntaan perustettu Armon laakson luostari, Vadstenan tytärluostari, siirrettiin kahteen otteeseen, ennenkuin luostari sai merkittävän tilan lahjoituksena Raisiosta ja paikaksi vakiintui nykyinen, Ailosenniemellä. Unionikuningas Kristoffer hyväksyi siirtymisen ja antoi 1443 luvan perustaa luostarin lähettyville myös kauppapaikan, nykyisen Naantalin kaupungin. Piispojen tuli tehdä luostareihin, kuten seurakuntiinsakin, piispanvierailuita, ja näin ollen Maunu kävi useasti Naantalissa virkansakin puolesta. Maunu onnistui kartuttamaan piispan omaisuutta merkittävällä tavalla ja pystyi tekemään laajoja hankintoja ja lahjoituksia – on ilmeistä, että hänen toimestaan rakennettiin lukuisia kivikirkkoja sekä Varsinais-Suomessa että Uudellamaalla. Näissä kirkoissa ilmenee tutkijoiden mukaan myös selkeitä birgittalais- ja Naantali-vaikutteita. Esimerkiksi luostarin sinetissä ja luostarikirkossa esiintyvä tärkeä symboli, Kristuskasvo (ns. Veronika-kuva), näkyy myös muissa Turun hiippakunnan 1400-luvun kirkoissa. Symboli oli voimakas rukokusen väline – sitä katsoessaan välttyi äkkikuolemasta. Maunu levitti osaltaan myös Birgitan ja Henrikin kulttia lukuisine hankintoineen. 1410-luvulla hän hankki Flanderista upean Henrikin sarkofagin laatat, johon on kuvattu Henrikin ohessa myös muita pyhiä, muun muassa Birgitta. Piispa Maunu vaikutti suuresti myös henkiseen elämään hiippakunnassaan, painottaessaan muun muassa saarnaamisen kansan kielellä – tästä tuli luonteenomainen piirre myöhäiskeskiajan Turun hiippakunnalle. Tätä harrastivat myöhäiskeskiajalla nimenomaan birgittalaiset, joten on ilmeistä että tämäkin piispan aikaansaannos on saanut vaikutteensa heiltä.

Maunun seuraaja Olavi riitaantui kuitenkin Vadstenan kanssa 1450-luvulla, vaikka hän tuomiokapitulin johtajana oli aikoinaan osallistunut Naantali-hankkeseen ja hänellä oli mitä ilmeisimmin ollut hyvätkin suhteet birgittalaisiin. Vaikka riita, joka alkoi piispan maariidasta luostarin lampuotien kanssa, soivittiin, heidän välinsä jäivät Palolan mukaan viileiksi. Naantalin luostarista tuli Turun hiippakunnan ainoa varsinainen luostari. Dominikaanit ja fransiskaanit olivat näet ns. kerjäläisveljestöjä, jotka asuivat löyhemmissa konventti-yhteisöissä. Lisäksi birgittalaisjärjestö oli siis varsinaisesti tarkoitettu naisille, vaikka luostarissa toimi myös joukko pappisveljiä – he olivat välttämättömiä suorittamaan ripit, messut, saarnat jne., eli pappisvihkimystä vaativia tehtäviä. Birgittalaisiin kuului lähinnä eliitin poikia ja tyttäriä ja näin ollen 1400-luvun luostarijärjestöllä oli merkittävä poliittinen rooli jopa Euroopan mittakaavassa. Ei ole siis ihmeellistä, että sääntökuntaa sekä tuki että myös edisti myös Turun hiippakunnan piispa Maunu. On ilmeistä, että Maunu suhtautui birgittalaisiin myönteisesti, mitä olen tässä osaltani esittänyt. Elämänsä ehtoopuolella Maunu-piispa muutti Naantalin luostaria vastapäätä sijaitsevalle niemelle. On ilmeistä, että hän oli jopa ryhtymässä veljeksi, mutta todennäköisesti ikänsä puolesta tyyti jäämään vaan sääntökunnan niinsanotuksi ulkojäseneksi ja tukijaksi. Hän teki suuria lahjoituksia myös itse kivisen luostarikirkon rakentamista varten. Uusien 2000-luvulla tehtyjen arkeologisten tutkimusten valossa kirkon rakentaminen kesti odotettua kauemmin, koska kärsittiin kylmästä ilmastosta ja kivinen kirkko valmistui sittemmin vasta 1400-luvun toisen puoliskon aikana. Tilmaston viileys näet vaikeutti ajan rakennustekniikan käyttöä, eli ei voiut tehdä vaadittavia kalkkilaastilla tehtäviä muuraustöitä kovin tehokkaasti.

1900-luvulla Birgitasta ja Naantalin birgittalaisista kiinnostuneet lehtori Julius Finnberg, joka oli Turun linnassa työskennellyt kirkkohistorioitsija, ja Hufvudstadsbladetin Kemiöstä kotoisen oleva päätoimittaja ja tuleva tirehtööri sekä kunniatohtori, Amos Anderson, pitivär myös maunu Tavastia birgittalaissuosijana. Finnberg ja Anderson järjestivät ns. vesper-hetkiä Naantalissa 1920-luvulla ja pystyttivät lukuisia muistomerkkejä Varsinais-Suomessa keskiaikaan tai varhais-historiaan liittyen. Eräs näistä muistomerkeistä oli piispa Maunu II Tavastille pystytetty muistokivi Mietoisten kirkon vieressä. Kivi pystytettiin vuonna 1927 juhlallisessa tilaisuudessa, jossa Anderson puhui suomeksi Tavastin opintiestä ja merkityksestä maamme historiassa. Andersonin ja Finnbergin Birgitta-kiinnostus oli mittava, joten tämän he myös jakoivat hyvän piispan kanssa, vaikka vuosisadat erottivat nämä herrat toisistaan.

Summa summarum. Vaikka piispan birgittalaiskytköstä on aika ajoin nähty eri valossa, on ilmeistä että Maunu tuki Birgitan kulttia ja sääntökuntaa. Vaikka piispan viimeisestä kodistaan, josta hän salmen yli näki luostarin kukoistuksen sarastuksen, ei ole näkyviä jälkiä, hänen läheisistä birgittalaisuuskytköksistään muistuttaa tänään meille siellä myös hänelle, 1930-luvulla ns. Niemen talon seinälle Vallis Gratiae-seuran toimesta, kiinnitetty muistolaatta. Kiitos!

Om man vill läsa mer kan man alltså ta fram Ari-Pekka Palolas bok om Magnusarna från 1997 och även läsa Birgit Klockars artikel Magnus Tavast, Birgitta och birgittinerna i Historisk tidskrift för Finland 1976.

torsdag 29 mars 2012

Forskare kring kulturarvet samlades i Helsingfors


På tisdagen inföll äntligen en forskarträff, som doktor Anna Ripatti och jag planerat i snart två års tid. Idéen var att samla forskare och doktorander, som behandlar teman kring Finlands och Europas minneskultur och de så kallade kulturvetenskapernas historia, kulturarvsforskning eller vetenskapshistoria. tanken var att ge tillräckligt utrymme för diskussion, och det lyckades vi faktiskt med i min mening. Mötet finansierades vänligen av Niilo Helanders stiftelse, vilket möjliggjorde först och främst att vi kunde locka forskare på plats med en intressant key note lecture och för det andra för att kunna förpläga och ersätta resekostnader - mötet var nämligen på nationell nivå. Och internationellt nätverkande blev det genom vår eminenta gäst, professor Christer Nordlund från Umeå. Nordlund var här senast i egenskap av opponent på min disputation 2010, så det var ett kärt återseende för Nordlund, mig och custos professor Laura Kolbe, som stött detta möte på många vis.

Dagen inleddes med en kort presentation av de omkring 20 deltagarna olika universitet och läroämnen inom humaniora som tangerar "den antikvariska forskningens historia", som vi brett valt att kalla vårt paraply. Professor emeritus Matti Klinge berättade om sitt livslånga intresse för universitetshistoria och lärdomshistoria. Hösten 2010 utkom hans digra verk om lärdomshistorien kring att bygga Europas förflutna - boken lär snart utkomma på engelska, och jag hoppas verkligen den kommer att få stor uppmärksamhet. På plats fanns även Kolbe, som sysslat i decennier med liuex de mèmoire och unviersitetshistoria, docent Markus Hiekkanen, doktor Leena Valkeapää och många fler som sysslar med allt från forskarbiografier till synen på kulturarv.

Key note lecture -föredraget av Nordlund presenterade allmänt hur man motiverat och argumenterat för vetenskapshistoria i Sverige och Europa. Intressanta poänger lyftes fram om hur man i olika tider känt behov och velat få fram vikten av att granska vetenskapernas bakgrund. Under de senaste decennierna lyfts inte längre "stjärnorna" inom en vetenskap fram, utan biografier om vilka misstag som gjorts kunde även vara motiverande argument för behovet av vetenskap. Efter kaffepausen fortsatte Nordlund med att presentera Sveriges Unga Akademi, där han själv sitter som ledamot. Den nybildade akademin verkar mycket intressant och han uppmuntrade oss att även grunda en liknande inrättning i Finland. Förslaget mottogs och begrundas.

Mötet fortsatte med presentation av två föredrag om pågående forskning. Docent Visa Immonen från Åbo universitet presenterade sin pågående biografi om statsarkeologen Juhani Rinne. Problemet med Rinne är att det inte finns ett privatarkiv kring honom, utan Immonen har sytt ihop källorna från diverse olika håll. Det blir otroligt spännande att få läsa den slutliga boken, eftersom Rinnes liv på många sätt var hårt. Immonen kunde lättat säga, att det är tur att det inte är lika hårt och kallt inom branschen längre, inte lika stor brist på resurser, mindre konkurrens etc. än under början av 1900-talet. Bra poäng! Efter en god diskussion kring problem med biografiskrivning, tog docent Anna Sivula från Åbo universitet (Björneborgs campus) upp sin långvariga forskning kring bomullsfabriken i Björneborg som kulturarv. Här kunde vi ventilera synen på kulturarv mycket noggrant och doktoranden Johanna Enqvist fick mycket vind i seglen för sitt eget projekt kring kulturarvssemantiken.

Det var med andra ord ett glatt och inspirerat gäng, som på kvällskvisten kunde tacka och önska varandra god fortsättning - tills vi ses igen på nästa träff! Alla var nämligen ense om att dylika landsomfattande forskarträffar för specialteman verkligen behövs. Det får helt enkelt vara slut på att gå med på vad vissa krafter vill, nämligen att universiteten skall konkurrerar mot varandra, forskare mot forskare, vetenskapsgren mot vetenskapsgren. Det är dags för oss att svara genom att slå oss samman och samarbeta, byta idéer och skapa nytt. Så som universitas alltid verkat.

måndag 26 mars 2012

Bland benrangel och uppstoppade djur


Igår besökte hela familjen Naturhistoriska museet i Helsingfors. Vi tog spårvagnen hemifrån och åkte miljövänligt till museet för några timmar. Jag tänkte att det skulle vara kul för 4-åringen som har spring i benen och 3-åringen som har en period av intresse för dinosaurier och hajar på gång. Och jag hade rätt: båda barnen var jätte fascinerade av de stora skeletten i museets tredje våning och rekonstruktionerna av diverse dinosaurier - fint!

Efter dinotittandet tog vi en snabb tur i den andra delen av utställningen, som presenterar finländsk natur. Där gjorde scenen med fiskar och sälar det största intrycket, men vi tittade snabbt omkring oss också på andra scener. Kanske dessa blir intressantare senare? Förhoppningsvis, för det här museet är sannerligen något att återvända till.

Den temporära utställningen om savannen orkade vi inte längre med, men i caféet intog vi efterlängtad saft och kaffe. Barnen fick också välja något från museibutiken, för att stöda verksamheten. Dottern valde en fågel som piper och sonen den största tyrannusaurusen han kunde hitta. Väl hemma när vi åt middag, insåg han att dinon också måste vara hungrig, så den fick även ta sig ett skrovmål av korv.

Jag hoppas de idag har något att berätta för kompisarna på daigs. Nästa söndag blir det kanske Nationalmuseum, vi får väl se. I varje fall är det tacksamt att dessa museer har hissar och är lättillgängliga även för familjer med små barn och barnvagnar, det ökar verkligen motivationen att ta sig ut och bilda sina barn.

fredag 23 mars 2012

En forskares dag

Efter vår rörreparation i början av året och efter att ha återhämtat mig väl efter nya babyns ankomst har livet återgått till sina rutiner. Nu sitter jag här, redo att ta mig an dagens arbete: är det en artikel, ett föredrag eller översättning av Birgittabok? Efter en extra kopp kaffe har jag säkert bestämt mig för vad som känns mest inspirerande. Och ifall dataskärmen blinkar alltför tom, går jag - enligt "pompodori-tekniken" - emellanåt in på det virtuella kafferummet på FB och kollar vad kolleger och vänner har för sig. Ibland ploppar något meddelande in om den instundande forskarträffen nästa vecka jag är med och anordnar. Spännande.

Solen skiner där ute och lovar att våren kommer, barnen har nyss lämnat hemmet med sin far för att få några timmar lek i grupp, babyn har somnat på balkongen - jag ser honom väl från mitt arbetsbord vid fönstret i vardagsrummet. Livet ler. Jag drömde om att få vara historiker redan som barn, jag lever min dröm. Åtminstone ännu idag.

söndag 18 mars 2012

Historicus 50 del 2


Det här är Historicus för många: snapsen, den röda fanan (Bandiera rossa) och den lilla gröna sångboken. En fin ny version av sångboken utkom idag jubileet till ära!

Igår kväll tog man då färjan över fjärden till Sveaborg och Tenaljen von Fresen, där Historicus 50-årsjubileum ägde rum. Och vi var faktiskt många som deltog i den eminenta festen, sången fyllde valven och stämningen var hög. Med på festen fanns också en del av de grundande medlemmarna från 1962 eller sådana som var aktiva mycket tidigt - de höll faktiskt det sista anförandet.

Väl framme i festvåningen inleddes kvällen med mingel och hälsningar av olika gästande föreningar. Det var så tätt med mer eller mindre bekanta ansikten att det kändes nästan svårt att försöka hinna tala med alla, men jag satsade själv på att växla några fler ord med värre istället. Snart var det dags att slå sig ner. Redan menykortet var varmt, eftersom det stod "Välkommen ____ till Historicus..." - fint! Middagen var ypperlig och talen fina.


Som årsfestalare denna gång hade inbjudits självaste professor Dick Harrison från Lund. Han föredrag var dramatiskt medryckande och hans stil väckelsepredikantens, rockstjärnans eller lifecoachens, men det livade upp stämningen och passade väl till temat - hur historievetenskapen gör djupdykningar i det mänskliga psyket och därför är så viktigt, värt att ständigt skrivas om i sin uppgift att tjäna samhället med tolkningar och reflektioner. För att illustrera detta citerade Harrison 1300-talskällor om den förödande pesten: "katastrofen blir ett titthål i det mänskliga psyket", framhöll han. För de samtida var det den största katastrof de drabbats av och krävde att få förklaringar till den misär som drabbat dem. Intressant är, hur människor som överlevde, förklarade det. Svenskarna tar så gärna upp Heliga Birgitta och hon hade även förklaringar till mångt och mycket, däribland pesten - hon tyckte det berodde på flickors syndiga klädsel, berättade Harrison. Läkarna producerade mängder av material, då förklaringarna rörde sig kring den antika synen på kroppen - överproduktion av "slem" etc. kroppsvätskor leder till sjukdom osv. De mest rörande källorna var placebo - dvs. uppmuntrade folk att glädja sig och tänka positivt vad som än hände, bland annat skulle man reflektera över historisk litteraturför att få perspektiv - vi har nämligen genomlevt så många katastrofer även förr.

Harrison kom således fram till en fin uppmaning: det är varför historia behövs än idag, som ett "titthål i mänskligt beteende", få förklaringar på varför vi gör som vi gör. Avslutningsvis tyckte han på sin glada, skånska dialekt att vi skall leva och vara glada, fylla på våra glas och äta oxfilén - och publiken instämde leende med en rungande applåd. Historikern som lifecoach är inte alls en dålig tolkning av vår roll... :)

Hedersmedlemmen och älskad professor emeritus, Matti Klinge, tog till orda för att säga några ord jubileet till ära. han framhöll att föreningen nu blivit en "jubelförening", eftersom det akademiska livet går i 50-års cykler - så sant. Föreningen valde jubileet till ära även en ny hedersmedlem till deras än så länge lilla krets: en uppskattad lärare och mentor, fil.dr Derek Fewster (son fyllde 50 denna dag, faktiskt!), fick sitt hedersmedlemskap bekräftat med en överbedövande applåd.


Professor Harrison talar och gestikulerar under valven. Vid honnören (vid ljuset) sitter nye hedersmedlemmen Derek Fewster och begrundar professorns ord med ro.

Andra utmärkelser utdelades också, t. ex. "Pro cacto-orden" (skrivs det så?) grundades och tilldelades några eminenta medlemmar som varit föreningens själ och hjärta på 2000-talet: Julia Dahlberg, Patrik Westerback och Henrik Litonius. Efter ett antal sånghälsningar från broder- och systerföreningar stod så några av det äldre gardet ännu upp och vandrade på minnenas stigar en stund innan de sände sina uppmuntrande ord till de yngre generationerna: vi som har läst historia, vi kan bli vad som helst, sade t.ex. direktör Stig-Björn "Nalle" Nyberg. Magister Ubbe Fellman konstaterade glatt med en snudd på ironi i rösten, att "Historicus har överlevt": endast föreningen och rockmusiken finns kvar från det decennium som av dem som upplevde det kändes så nyskapande. Och väl så, "vi"* finns kvar ännu. Klinges hälsning ältade däremot inte bara det gångna, utan gick också framåt till följande jubileum, 100-årsjubileet, då kanske någon av de yngre i salen ännu finns med, men många inte. Men "viet" finns kanske ännu starkt då, vid Historicus följande jubelfest. Väl talat.

Det var småningom dags att bryta upp och skaran gäster vandrade mot färjan och tog sig vidare till eftersläppet på Nylands Nation på Kaserngatan. I detta skede smet dock en relativt nybliven trebarnsmor gäspande mot taxin, och överväldigad av intryck, hemåt i natten.

*Den som vill läsa en ypperlig reflektion om det där med "vi" inom föreningen, rekommenderas den pinfärska historiken Cui Bono? som utkom på festen. "Mani Jarjanens" text är ett sirligt smycke i sin begrundan över föreningen som en imagined community sammanvävd av sitt anekdotberättande.

lördag 17 mars 2012

Historicus 50 del 1


Påväg på Historicus årsfest: till vänster 1995 som "medeltida" Eva, till höger 1999 som "Louhi"...

Snart är det dags att börja göra sig redo för ikväll och Ämnesföreningen Historicus r.f:s 50-årsjubileum. Den här veckan har jag flera gånger dragit mig till minnes fornstora dar och så ännu idag.

På bilden från 1995 har jag förfärdigat med klänning i senmedeltida stil inför Historicus årsfest - festerna brukar ofta vara maskerader och denna gång var temat "medeltiden", så typiskt 90-tal. Jag är 19 år, förstaårsstuderande, och påväg på min första årsfest överlag, faktiskt. På bilden från 1999 är jag redan en inkörd studerande, sitter i styrelsen som kassör, och på festen var det Kalevalatema (150 årsjubileum sedan andra versionen av Kalevala gavs ut) så jag sydde mig en fantasifull "fornfinsk" häxkostym. Jag gillar fortfarande att sy och håller som bäst på med en prinsessklänning, men denna gång åt min dotter. Idag är nämligen temat "50-årsjubileum" helt enkelt och dräktkoden för en gångs skull mörk kostym. Kvällen till ära skall jag alltså ta på mig min trogna lilla svarta, som en gång inhandlades inför min disputation.

Imorgon lovar jag sedan att rapportera från nuet, från festen som har en lovande talare också, prof. Dick Harrison. Men mer om det imorgon...

torsdag 15 mars 2012

På Historicus möten under 1990-talet - vistelser i Gloet med omnejd igår, på webben idag :)

Idag är det Ceasars dödsdag och Historicus, vår kära ämnesförenings, egentliga årsfestdag. Men den stora 50-årswfesten skall firas först på lördag. Idag har jag återigen vandrat down memory lane och kom att tänka på alla de kaféer vi höll våra möten på, och särskilt på dem som inte längre finns i det centrala Helsingfors runt universitetet.

Alla stora idéer har smitts på kaféer. Vacum på Nya studenthuset, vårt klubbrum, var med andra ord inte det enda rummet för smidandet av revolutionsplaner inom föreningen på 1990-talet. För historiestuderande spelade självfallet området kring Heimola även en stor roll i det aktiva föreningslivet. Efter föreläsningarna tog man hissen ner till Pampam, som tyvärr slog fast sina dörrar år 1996. Flipperspelet tystnade och en sunken pizzarestaurang kunde föga ersätta det jazziga ölschappet. En del av nittiotalisterna hann dock uppleva Pampams slitna, men gemytliga stämning.

Ett alternativt rum för träffar under dag och tidig kväll blev det tvärs över gatan belägna kaféet, KauraKakku, som bjöd på kaffe, te och god paj eller kaka för vår krets. Vare sig klockan slog 8 eller 18, kunde man möta någon vän, kollega eller styrelsemedlem på plats i detta ”seminarierum”. De mest aktiva tog sig gärna ett bord invid något av de enorma fönstren - där man kunde se och bli sedd från gatan. En matematikstuderande lockades till och med in i den aktiva kretsen av historieintresserade kafébesökare. Det var en stor sorg för studerandena då detta hemtrevliga kafé slog fast sina dörrar för att ge vika för hotellverksamheten med tråkig restaurang. I Papyrus uttrycktes sorgen över ”Caféet som försvann” enligt följande:
”Jag kommer gående längs Glogatan en alldeles vanlig tisdag. Det täta snöfallet får mig att längta efter en varm kopp te i mysig atmosfär, men då slår det mig; någonting fattas i omgivningen! Det lilla caféet där vi dagligen träffades är borta. [---] Uppe på insten är dock allt som vanligt. Basse berättar om den rörande stängningsdagen på caféet, då de åt upp de sista kakorna och serverades kaffe för sista gången i KauraKakku.” (Papyrus 1-2/1996.)

Efter KauraKakku begav sig den aktiva kretsen av studeranden ner längs Glogatan till det legendariska Fazer, där ett bord i mitten, strax mittemot dörrarna, ofta ockuperades för träffar och möten. Siv Hoyer meddelade exempelvis att hon gärna svarade på frågor om sitt studieprogram och att man kunde hitta henne ”...på Fazers café sent på eftermiddagarna” (Papyrus 1/1997). Det bullriga kaféet var ändå inte den mest idealiska av platser för historicusarna, som förflyttade sig vidare, allt längre från Heimola, till nästa kvarter: baren B52 med sin inredning av rödrutiga dukar och filmaffiscer från 50-talet, vid hörnet av Fabiansgatan och Norra Espen. Här skrev exemplevis föreningens legendariska manifest för studiefrihet av år 1998, publicerat i Terra Nova! En alternativ mötesplats var också Café Senaatti, i andra våningen av Kiseleffs basar. På den tiden fanns inga rökförbud, men då de så småningom infördes blev kaféet ett mindre betydande rum för möten och träffar. Studerandena, som tog i bruk mobiltelefoner vid denna tid, hade även besvär med att det inte fanns ett gott fält i Senaatti. B52 föreföll därför som ett bättre alternativ. På 2000-talet slog även denna bar fast sina dörrar, men studerandena fann åter nya rum för sina möten.

Numera kan både gammal och ung vistas Historicus rum på webben - den första sidan lades upp i slutet av 90-talet av Marika Lindström och undertecknad, och jag skönjer faktiskt en del av våra uttryck leva kvar där ännu! :) Eftersom de sociala medierna på kort tid blivit ännu viktigare, träffar man studeranden, och förhoppningsvis även alumnerna, på Historicus på Facebook. Och varför inte idka en virtuell stund i detta sammanhang, alla vi som arbetare hemifrån - en allt större skara. På Historicus virtuella café.

Källor bl.a.:
Papyrus 1994-1999.
Terra Nova 1998.

onsdag 14 mars 2012

Kulturvetarna aktiverar sig!

Vetenskapsmännen måste ut ur sin bubbla. Men man kan inte sitta och vänta att någon kommer och spräcker den, man måste ut självmant. Humanister skapar innehåll och har knowhow då det gäller kultur och kunskaper om mänskligt beteende. Och det är senast nu vi kulturvetare måste inse att vi inte längre kan påstå att vi skall vara amatörer och jobba aus liebe zur Kunst. Humanister i västvärlden förenen eder! Nåväl, om inte, så kan jag åtminstone med glädje meddela att diskussionen har börjat och vi har kastat bollen! Det puttrar och pyr nu i leden och kulturvetarna har börjat förändras i den föränderliga världen.

För två veckor sedan, 29.2, var jag på Finlands fackboksförfattares afton på Otavas förlag, som en gång var “mitt” också, men det var länge sedan nu, så jag tänkte jag går dit och fräschar upp mina kunskaper om förlaget och för att idka nätverkande. Tillställningen hade lockat ett sjuttiotal personer, som först fick höra förlagets anföranden, med en början från husets historia. Redaktören Jarkko Vesikansa frågade sig därefter hur boken mår och konstaterade att den mår bra. Otava gav ifjol ut Steve Jobs biografi på finska och boken sålde 35 000 exemplar, där ser man! Mitä Missä Milloin säljer bra varje år. Efter Vesikansas inlägg följde redaktör Marttolas presentation om vad en god faktabok är och den är lika lätt att läsa som en roman, kom hon fram till. Förhoppningsvis underskattar hon inte läsaren... Just nu vill hon sälja reselitteratur, som lär ska vara stort i övriga värlen, och kokböcker. Coffee table böcker lär inte vara inne längre. Jaha.

Otavakvällens sista, och mest intressanta inlägg, hölls av redaktör Mika Pertttola som talade om läromedelsproduktion. De efter 1993 födda “diginativerna” skall få helt annat material än klassiska faktaböcker. Studieplaner och pedagoger skapar också läromedlen innehåll och just nu har man försökt digitalisera faktaböcker ganska traditonellt, men nu strävar man efter ett mer varierande innehåll till uppbyggnaden. Halleluja, tänkte undertecknad, äntligen! Perttola påpekade dock att digitaliseringen tar tid eftersom skolorna nu endast kan erbjuda en dator per 5,5 elever, vilket var en besvikelse att höra. Borde staten gå med på sponsorering i detta fall, för annars blir vi nog snart sämst i Pisa, som vi hiitills så övermodigt stoltserat med. Ipad har gjort en revolution och hänger vi inte med kan vi hälsa hem. Perttola påstod att boken är ett så fint användarvänligt medium att den nog står sig. -Jaså, frågar jag: i “paddan” kan man skaffa flipboard, som gör att du kan bläddra i dina bloggar, eböcker etc. som i en “traditionell” bok, haha! Och “boken ger helheter”, sades det också. -Nå, säger jag, det är så 90-tal att anse att webben levererar ytliga nyhter och fakta – come on, en “bok” på webben kan vara minst lika “djup”, det är väl innehållet som avgör. Amazons kindle erbjuder även mindre irriterande screen för trötta ögon, så det kan man inte heller klaga över. Suck... Nåja, efteråt vid vinglaset träffade jag en gammal chef, Timo Kilpi, som skrev Iltasanomats 75-årshistorik för några år sedan och jag fick vara en av hans bildredaktörsassitenter, och vi hade en god diskussion om digitaliseringen etc. Och för att träffa folk – därför var jag ju först och främst där... :)

På FB sammankallades mycket snabbt en diskussionsafton om kulturvetarnas framtid, “Tuumasta toimeen”, som samlade ett sjuttiotal personer till Finska litteratursällskapets festsal ikväll. Det funkar alltså, sociala medierna har en alldeles revolutionerande kraft, kan man konstatera. Talarna ville att vi skulle konstatera att allt de facto förändrats just med de sociala mediernas ankomst, men det som – skrämmande nog – inte förändrats är att kulturen är intressant, men folks uppfattning om kultur blivit snävare! Medicinen är att vi glömmer vår kulturella kanon och lyfter fram nya saker – dessa nya idéer kommer från forskningen och vi får INTE hålla vårt ljus under skäppan. Talkoarbetet är numera allt viktigare och det att man får delta och gör asaker aktivt. Sidorna om talkoarbete rekommenderades. Behovet av att modigt göra samarbete betonades – och jag håller definitivt med om detta!

Docent Helena Saarikoski berättade allmänt om hur hon tröttnade på akademiskt snuttjobbande och gick med i ett kulturandelslag som förenar olika konstformer, grafisk design och forskning för att skapa synergi. Fint – men den som arbetat t.ex. i en studentförening eller organisation känner till detta! Tyvärr är det alltså det, som fortfarande inte framhålls i universitetsundervisningen, fastän det är så otroligt viktigt... Jag anser här att vi inte kan bli en motvikt till Aaltoprojekten, utan att vi borde gå ännu längre än att slå oss samman inom vår krets, genom att slå oss samman med ingenjörerna direkt! Och ja, antropologen Minna Ruckenstein framhöll att vi måste skriva om all humbug som nu cirkulerar om “innovationspolitik”. Aalto och gänget lär nu ska försöka finna hjulet pånytt, istället för att direkt vända sig till kulturvetarna. Med andra ord borde vi kulturvetare direkt vända oss till dem. -Just det, jag håller med! Min man påstår att vem som helst kan marschera in på Aalto startup sauna evenemanget, som ibland hålls, och föreslå sig själv. Jaha.

Det sista anförandet höll, av Riikka Koutaniemi, kulturantropolog, som arbetar på Palmu inc som en del av ett team med en psykolog och en sociolog etc. – mycket intressant! Hon anser att vi inte längre kan dela in oss och samhället i kultuvetarna eller kulturfältet versus businessvärlden, utan vi måste slå dem samman, se helheten! Hon uppmuntrade oss att söka de jobb vi inte direkt skulle kunna tänka oss – något att tänka på, faktiskt. Den fria diskussionen som följde gjordes i tio mindre grupper och var mycket givande: tack till mina diskussionspartners som representerade museologi, antropologi, etnologi och folkloristik. Vi kom till att kulturvetare bör göra sig synliga i samhället. T.ex. Vetenskapscaféet på Alexandersgatan just nu är ett jätte fint fysiskt rum där saker kan ventileras nära både vetenskapen och “gatan”. Caféet lär tyvärr vara en engångsföreteelse WDC-året till ära, men vi kan åtminstone fixa litet påtryckning åt att det kunde bestå längre – via FB! Just det – mer aktiva och synliga måste vi bli, nu får vi inte tiga mer!

tisdag 13 mars 2012

Historicus nya hågkomster: litet om HSF på 1990-talet


På bilden är huvudet fullt av historiestudier... Året är 1996 och platsen Den gamle by i Århus.

Igår hade jag äran att få gå på pub med vänner och kolleger från Historicus, närmare bestämt från 50-årshistorikens redaktion och redaktionsråd, där jag själv ingick som äldre medlem ("nittiotalist") i sällskap av Derek Fewster ("åttiotalist"). Vi fick nämligen den nya historiken i vår hand och det var sannerligen en vacker bok! Roligast med allt var nog att få vara med på ett hörn och väl hemkommen från en trevlig kväll, kunde jag inte låta bli att läsa boken, så jag låg vaken långt in på natten - tills mannen min tyckte jag också borde sova litegrann... :) Ett fint arbete av redaktionen, minsann!

Boken utges officiellt på 50-årsfesten på Sveaborg i lördag - synd för er all som nu då inte kan vara med, men jag skall göra mitt bästa för att rapportera: Dick Harrison skall nämligen vara festtalare, och så vidare.... Jag fick sådan enorm inspiration ifjol att skriva för boken och skrev faktiskt också en text om Historiestuderandenas förbund och de resor vi gjorde i anknytning med den gruppen. Texten rymdes inte med i själva historiken denna gång, men Julia Dahlberg resumerar dock kort om turerna kring HSF. Jag följde nämligen med på ett hörn, eftersom jag var stand-in som HSF-ansvarig för Marika Lindström, då hon reste som utbyteselev till Frankrike. Det var många timmar i tåg för en ung studentska, att åka det året (1997) upp till Uleåborg... Med andra ord handlade det både om samverkan på nationell och på nordisk nivå på 1990-talet. Numera har samarbetet, enligt Julia Dahlberg, dött ut totalt - Hcus representeras närmast av Kronos.

Men, då det begav sig, kallt om våren vid mitten av 1990-talet, arbetade vi för att upprätthålla kontakterna med de övriga historiestuderandena i landet och således deltog historicusarna aktivt i Nordsaga/Nordliv-kongresserna, som kom att arrangeras bl.a. av Historiestuderandenas förbund (HSF). Under terminerna upprätthölls samarbetet nationellt främst genom aktivt deltagande i HSF:s (”HOL”:s) möten, dit Historicus ofta sände sin representant: bl.a. Lasse Karhunen, som följdes av Jonas Hansson, Siv Hoyer, Marika Lindström och jag under 1990-talet.

Bakgrunden till HSF:s verksamhet med nordiska seminarier diskuterades under första hälften av 1990-talet. Under seminariet 1994 diskuterades följande, enligt Karhunen: ”Under detta år kartlägger Norden föreningarna det intresse som finns för projektet i de nordiska länderna. Denna kartläggning är också orsaken till att HSF blivit kontaktad och tillfrågad om eventuellt intresse ”, skrev Karhunen i Papyrus.

HSF:s årsmöte lockade ibland även fler än bara ”HOL-representanten”, eftersom man höll seminarier i anslutning till mötet. Seminarierna försökte tangera intressanta och aktuella teman. I Papyrus rapporterar Karhunen från årsmötet 1994 i Tammerfors, vars seminarium handlade om popularisering av historia (!), bl.a. i tv, på museer och i romaner. Kända namn som Peter Englund hade bjudits in, men man fick nöja sig med Kaari Utrio. ”Hela tillställningen utmynnade sedan i allmänt trevlig samvaro där alla tycktes trivas väl, somliga längre än andra”, konstaterade Karhunen.

Att medeltiden var inne, märktes även på HSF:s seminarier. Nästa år rapporterade Karhunen från Jyväskylä, dit man reste fyra man starkt och där man mött ”trevliga människor och vin från medeltiden”, som var ”både givande och stimulerande”, skrev han i Papyrus (1-2/1996). Under mötet glädjades man också åt att den samnordiska kongressen i Åbo 1995 fick en fortsättning i Århus detta år. Redan nu började man även diskutera utbildning av humanister överlag och marknadsförningen av historiestudier allmänt.

Nordsaga 1995 och 1996

I november 1995 deltog Marika Lindström, Siv Hoyer, Lars Karhunen och Eva Ahl i ett legendariskt internationellt seminarium i Åbo, Turku Urdur. Studerandena fick en ypperlig chans att träffa såväl sina blivande inhemska kolleger kanske för första gången (jag blev vän med nuv. docent Anu Lahtinen, dåvarande 2-årssstuderande vid Turun yliopisto, vid detta tillfälle!), som även utländska hjältar; exempelvis en svensk student som var en perfekt kopia av Karl XII. Det var dock inte problemfritt att ta sig med tåg från Åbo till seminariet och inkvarteringen: alla telefonnummer som angetts var felaktiga och vid denna tid hade Åbo sina egna telefonkort och -kiosker till skillnad från huvudstadsregionen. Det kändes ibland som att vara utomlands, då under tiden före euron. Följaktligen lade alla märke till de försenade historicusdamerna som marscherade in på prof. Max Engmans föreläsning.

Seminariet 1995 hade teman som politik och ’kvinnohistoria’, som särskilt intresserade historicusarna. Seminariebladet var dock inte särskilt smickrande i sin beskrivning av deltagarna: ”tall blondes with big hooters”, så här fanns minsann ingen jämlikhet att tala om. Lönnkrogen ”Brunn” släckte törsten i gott sällskap after semi. Under en av kvällarna var en av damerna konfys med vädersträcken och var närapå att vandra ner i ån, ifall inte en vänlig svensk studentherre tillrättavisat henne en aning. Åbo togs dock med storm även denna gång.

Seminariet i Århus ”- dårhus, bårhus, horhus –” i november 1996 är ryktesomsusat, mer eller mindre lyckat, men ändå en legend som bör nämnas. Denna konferens var en fortsättning på Nordsaga i Åbo, och arrangerades vid universitetet i Århus, Danmark (vars huvudstad detta år var kulturhuvudstad i Europa, förresten). Institutionen deltog i finansierandet av Historicusarnas och Kronositernas resa, vilket mottogs med tacksamhet. En hel busslast med finländska historiestuderanden från huvudstaden och landsbygden åkte på en vild resa med båt, buss genom ett nattligt Sverige, och båt över till Danmark. Semnariet handlade mycket om att vara på resande fot för finländarnas del. ”Den långrandiga resan avbröts endast av korta men destu [sic] intensivare tanknings-kaffe-tobaks-piss-pauser på diverse rastställen, det ena förfärligare än det andra”, rapporterade Siv Hoyer i Papyrus (4/1996). Resenärerna hade svårt att tyda menyerna: ”...te hade fått ett h och baguette hade blivit baugett”, så språkförbistringen bidrog till en ansträngd stämning. I Göteborg kunde man roa sig med en välkommen spårvagnstur, fastän det tog ett tag att inse hur man tar sig in och ut ur en svensk 90-talsspårvagn. Ifall en ’smurf’ á la Sverige skulle ha uppenbarat sig, tänkte resenärerna ut olika alter egon för att undgå att betala. ’Finska’ namn som ’Varma Nakki’ dök bland annat upp.

Väl framme i Århus gjorde seminariets inledande sammankomst stort intryck, däribland själva festsalen ”...i form av ett enormt vikingaskepp, med svart-vita koskinnssoffor stående längs väggarna” (Papyrus 4/96). Språket under seminariet var engelska, främst med tanke på finnarna och islänningarna, vilket kritiserades av Nordiska ministerrådet och detta noterades även i Papyrus, där särskilt sessioner som kritiserade synen på Norden lyftes fram. Det fanns även för litet tid att bekanta sig med själva staden, vilket utmynnade i ”... massdessertering under vissa föreläsningar” (Papyrus 4/96). I någon mån hann resenärerna bekanta sig med nattlivet i Århus, däribland baren ’Shark’s’. Vissa dramatiska händelser under slutet av seminariet gjorde att återresan genom Sverige kändes sällsynt kall, inte enbart på grund av snöovädret. Men på det hela taget kunde man dock konstatera att även denna seminarieresa var minnesvärd.


I hytten påväg hem från Århus - ett slitet, men glatt gäng...

Representanter på resande fot

På HSF-fronten rapporterades det mindre från möten i Papyrus, men historicusarna deltog alltså aktivt i kongressen i Århus. Då jag var styrelsens representant reste jag även tappert de krävande långa resorna med dags- och nattåg till Uleåborg för att delta i förbundets möten 1997. Som gott resesällskap agerade dock Kritiikkis och Kleios representanter från Åbo, som steg på tåget i Tammerfors. Förbundet fick för sig att diskutera frågor kring tvåspråkigheten, varpå förslag gjordes att av kostnadsskäl minska de svenska översättningarna etc. Jag tog upp detta på Historicus månadsmöte, varpå historiestuderanden och Studentbladets dåvarande redaktör Antonia Palmén nappade på detta, och lade in en notis om detta i tidningen: "Från Historicus undrar man hur HSF/HOL egentligen vill profilera sig, isynnerhet med tanke på att det bedrivs högstående forskning också på svenska i Finland", skrevs i Stbl. Detta väckte kritik hos uleåborgarna, men följaktligen även en djupare diskussion om förbundets tvåspråkighet på ett mer allmänt plan. HOL/HSF förblev en tvåspråkig förening den gången, fastän protokollspråket blev enbart finska.

HSF:s höstseminarium år 1999 ordnades återigen i Åbo, fastän Tammerfors officiellt var ordförandestad detta år. Marika Lindström deltog och rapporterade i Papyrys (3/1999). Föreläsarna kom både från Finland och från utlandet, och diskussioner ordnades i mindre grupper under temat ”History and Space” . År 1996 hade Nordliv-seminariet kritiserats för bruket av engelska, men det kom att bli gängse under seminarierna under de kommande åren ändå.

Värdföreningarna såg även till att extracurriculum blev lika högklassigt som föreläsningarna, bl.a. genom exkursioner, skrev Lindström, som var HSF-representant inalles i tre år. Hon sammanfattade sina år enligt följande: ”sitsar, bastukvällar, promenader i ösregn, oändliga föreläsningar där man koncentrerar sig på att hålla ögonen uppe för att gårdagens fest slutat först tidigt på morgonkvisten och naturligtvis ett styrelsemöte”, i Papyrus. En ”HSF-ansvarig” var med andra ord en person enligt följande: ”en utåtriktad historiker med sinne för resande, huvud för festande och allmän slagfärdighet”, konstaterade hon.

Källor:
Papyrus 1994; 2/1995; 3-4/1995; 1-2/1996; 1/1998; 3/1999.
Studentbladet 8.4.1997; 18.4.1997.
Eva Ahl-Waris privata arkiv.

tisdag 6 mars 2012

"Stenarna" kan verkligen inte "tala" själv, nej!

Nu reagerar också Helsingin sanomats redaktör på att Museiverket trots protester inte tycks få medel från tilläggsbudgeten, utan måste dra in 40 personers jobb i år - tack! Synlighet och diskussion är verkligen det som behövs, inte att tigande stå med böjt huvud och hatten i hand! Så känns det som om vi museimänniskor och kulturarbetare/forskare stått så länge jag ens varit i branschen: vi har minsann aldrig upplevt någon högkonjunktur. Jo, visst, det var perioder då ingen de facto sades upp och utställningarna kunde framställas på glansigt papper...

Det var intressant och provocerande att redaktören tar upp Aaltouniversitetets coola nätverkande i förhållande till detta. I och för sig tycker jag nog envar har rätt att nätverka och resa, få intryck och idéer. men, det är INTE roligt att efter ett antal års utbildning och goda vitsord, slit på de lägsta trapporna i museihierarkin, få höra att "det finns så många begåvade människor, Eva, inte kan ju alla få jobb" - bara för att jag som nästan klar fil.lic. inte ville ha det dräktguidesjobb som var det enda de kunde erbjuda mig. Då hade jag varit guide sedan 2. studieåret, i 13 års tid, så jo, visst kunde jag ju min sak, men nog tyckte jag det var litet tjockt att inte kunna bli erbjuden mer. Men det fanns helt enkelt inget mer. Inga andra jobb. Jag borde ha tackat och tagit emot, böjt huvudet - det är så vi som arbetar med kulturarvet bör göra. Eller...?

Då jag blev intervjuad i radion om Museiverkets protest och allt detta, i Kulturtimmen 13.2 i år, sade jag att kulturarvet, "stenarna" inte kan "tala" själv, utan det är vi som ger med mening, tolkning, av vårt förflutna, och på det sättet omvärderar vår identitet som ständigt förändras - och de facto bör göra så. Tanken om "stenarna som ropar" är ju biblisk och jag citerar faktiskt män från fornstora dagar, då historia och minnen var viktiga - självaste Amos Anderson - använde uttrycket för att fästa uppmärksamhet vid behovet av att restaurera våra medeltida borgar och kyrkor under mellankrigstiden! Då vi diskuterat detta hemma med min man, konstaterade han som it-expert, att det förvisso behövs teknik och underverk, men inget har någon point per se, utan det bör finnas innehåll - det kan OCH BÖR t.ex. konstnärer och forskare producera.

Men skall det då vara amatörer som gör så GRATIS eller vad är grejen?! Eller är det så att vi ju inget behöver veta, inget lära barnen - skolvärlden har ju minst sagt åderlåtits också, samtidigt som vuxna äter ökylunch i centrum för 13 euro äter deras barn för 0,50 euro i skolan!! och lärarna har inga resurser för undervsning etc. etc. - utan "fakta" kan ju8 tas från webben. Yeah, right. Inte kan all data bara tas från Wikipedia (som de facto inte är fullt tillförlitlig!) - något måste man helt enkelt VETA själv, annars är det de facto så att den som "gör innovationer" och "kommer med idéer" är som ett barn som leker med vattenfärger. Det fattas djup, rejält, ifall man inget vet om världen så att säga. Och det är det som jag tycker verkar vara fallet med det Aalto-projekt och den resa i nätverkssyfte, som redaktören i HS beskrev. Och det är minsann något att tänka på!! Vi får hoppas att projektet inte var så tunt, verkligen...