söndag 26 augusti 2012

Minnen och minnesmärken "i berget"

Ens hemstadsdel kan innehålla otroligt mycket spännande historia och en del synliga monument, som den nyfikne naturligtvis vill stanna för att studera. Man kunde kalla det för att flanera litet kring stadsdelens "kommemorativa anatomi", eftersom man lätt finner många minnesstenar och plaketter invid vägarna här. Vår stadsdel är alltså Södra Haga, eller "berget" som Helena säger - och ja, vi ligger faktiskt ganska högt uppe och det finns mycket bergiga krön ännu synliga i grönområdena häromkring. Trakten bär på en hel del minnen och monument. Jag har rört mig i Södra Haga sedan jag var barn eftersom min moster och mormor bodde vid Haga torg då, och min moster fortfarande bor här, numera i närheten av Hoplax station. På något vis har jag alltid upplevt att Södra Haga är nära centrum, men tillräckligt långt ifrån det värsta surret och stressen, en grön oas i slutet av Mannerheimvägen. Stor- och Lillhoplax nämns redan på 1500-talet, men den nuvarande bebyggelsen är i sin äldsta form från början av 1900-talet och representerar villakulturens tid (Eliel Saarinen hade t.om. gjort en plan över Hoplax och Munksnäs år 1915). Den kändaste parken här är väl Rododendronparken från 1970-talet, men jag vill påstå att hela vår stadsdel är ganska glest byggd, i 1950- och 1960-talsstil, med gröna större och mindre oaser både här och där.

Gravmonument från 1918 över två stupade tyska soldater, Kurt Seibt och Arthur Bfukert. "Tacksamheten reste vården", står det på dess sida på svenska och finska.

Också Södra Haga har krigiska minnesmärken. Sydväst om Vichtisvägen på gränsen till Näshöjden och Lillhoplax finns ett märkligt monument kvar. Vi går ofta här förbi, eftersom det är snabbaste rutten från oss till det gamla, men välförsedda köpcentret i Munkshöjden (som förresten lär skall ha en nästan klar metrostation insprängd under sig!). Minnesmärket (se ovan) verkar vara en grav för två stupade tyska soldater från 1918, då tyskarna stormade Helsingfors med stöd av den vita sidan (mot de röda). Dylika monument finns också på andra ställen där jag bott, t.ex. invid Ring I i Alberga, på Boställsbacken, där Gamla Åbovägen korsar Ringvägen. Graven är Xavier Brummers och likaledes från år 1918, se nedan. Tyskarna intog Helsingfors av de röda i april 1918 genom att landstiga i Hangö och ta sig framåt längs kustbanan, som hade stått klar år 1903.

En jämförelse i tid och rum: tyskt gravmonument från 11.4.1918 i Alberga.

Trots att jag rört mig mycket i trakten av Haga torg har jag aldrig tagit mig upp längs med Hjältevägen och till den lilla begravningsplatsen med hjältegravar från 1939-1944. Eftersom nuvarande Södra Haga var Hoplax köping (1923) fram till annekteringen med Helsingfors år 1946, vilar traktens söner faktiskt här och platsen pryds också av en vacker döende (?) soldat, se bilden nedan. Här uppe på berget ligger även en av de gamla bevarade villorna i trakten, som minner om att området till en början var en villastad till stor del ägd av M. G. Stenius' bolag (hans namn finns kvar i Steniusvägen nära oss, antar jag, bakom brandstationen).

Hjätegravarna med sitt monument.

Om man fortsätter längs Hjältevägen finns ett minne från köpingen även kvar här i form av ett monument i form av granar och en minnessten, för att hedra hembygden rest 1982 (se nedan)! Går man vidare, kommer man snart fram till Hoplax kyrka (se längre ner), där min syster är döpt, eftersom våra föräldrar även bodde här i två repriser på 1950- och 1960-talet (på Steniusvägen och senare på Kryddgårdsvägen). Församlingshemmet bredvid är nybyggt, men här döptes vår lille Emil i julas.

Minnessten rest 1982 av bl.a. Pro Haga ry. Granarna här intill har planterats här för att hedra freden och hembygdskärleken, står det på stenen.

Invid kyrkan dundrar tåget förbi och det gamla stationshuset från början av 1900-talet står alltjämt kvar här, omgiven av lummiga träd, se nedan. Idag åker man med god tur snabbt rakt in till Helsingfors centrum härifrån, på tio minuter.

Hoplax station sedd från sydöst, i bakgrunden ses de nya perrongerna. En R-kiosk, där det dock skedde ett tragiskt mord på 1990-talet, låg här vid stationen, men finns inte längre kvar.

Den pyttelilla parken intill oss, i hörnet av Byavägen och Bymossavägen, heter Strömstads parken sedan 1950-talet, för att hedra "Hagas fadderort" i Sverige. Denna info kan vi läsa på en minnesplakett i parken, se nedan.

Minnesplakett från 1952 i "Strömstads parken" inspekteras.

Kommunikationslederna är viktiga, Södra Haga ligger i en knutpunkt där man tar sig med tåg västerut och med bil norrut eller mot nordväst. Vägen bakom brandstationen heter fortfarande Gamla Åbo landsväg. Invid den och hörnet av Köpingsvägen ligger dessutom Elantos gamla hus från mellankrigstiden, som stått tillbommat redan i flera år. Det är en kulturskandal att dess köpare/ägare vägrar rusta upp det och trots en arg artikel i Hufvudstadsbladet i vintras är inga repareringsåtgärder ännu synliga när vi skriver augusti 2012. Och jag minns hur gullig blomsteraffären var här ännu för några år sedan! I parken mellan Köpingsvägen och Mannerheimvägen ("Köpingsparken") finns en gammal stenbro, som inte kan dateras, men har åtminstone funnits här länge, troligen från slutet av 1800-talet. I den nyligen upprustade parken finns också ett nytt fint konstverk, en skulptur i skinande metall, som hälsar motionärer på hennes dagliga tur på vägen hem (se längst upp!).

Den gamla stenbron i den stora parken vid Vichtisvägen/Köpingsvägen.

Läs mer i t.ex:

Leskelä, Ilkka: Oman tiensä tekijät. Haagan työväenyhdistyksen 100-vuotinen historia. Helsinki 2008.

Roos, John E.: Haagan kauppaln historia. Helsinki 1950.

måndag 20 augusti 2012

På marknad i Tavastehus

I flera år har jag velat se hur medeltidsmarknaden i Tavastehus är arrangerad och äntligen fick jag möjlighet därtill i lördags. Marknaden öppnade redan på fredagen i Slottsparken i skuggan av den medeltida borgen, sedermera fängelset och numera museet - och marknaden var enorm: tiotals försäljare av allehanda handgjorda eller närproducerade varor, saluförda av kostymklädda gladlynta människor - det var en fröjd för ögat att se att evenemanget var så stort! Program försiggick i själva parken och man kunde nästan tänka sig hur här kunde ha sett ut för hundratals år sedan.

Slottsparken gick även lätt att skärma av, vilket gjort att arrangörerna kan be om inträde till marknaden och samtidigt evenemanget - då vi anlände var tornerspelen i full gång och senare kunde barnen se även en uppvisning i stridsteknik. Till skillnad från marknaden i Åbo, dit inträdet är gratis, men biljetter säljs till uppvisningarna på innergårdarna, är detta ett fyndigt sätt att finansiera det hela, eftersom parken topografiskt inte bjuder på "innergårdar" att skärma av enskilt.

Dagen var het och tryckande, men evenemanget välbesökt - det var fullproppat med ivriga marknadsbesökare. Jag gjorde till exempel fina inköp av kuriösa böcker hos Salakirjat, som frekventerat de olika evenemangen under sommaren. De verkar även som förlag med olika trycksaker som böcker och affisher: de har bl.a. gjort ett faximiltryck av Carta marinas del som föreställer Finland och ämnar göra ett enormt faximile av själva Carta marina i sin helhet inom kort - wow! Deras förlag utger både nyskrivna böcker om mystik såväl som nytryck av äldre vetenskapliga klassiker, t.ex. bröderna Krohns verk inom folkloristikens fält med mera - fördomsfritt, roligt och intressant.

Snart började barnen visa tecken på marknadströtthet så det var dags att söka sig till parkeringen och tillbaka till huvudstaden. Det erbjöds även program i form av föreläsningar etc. i museet, men detta måste lämnas till kommande år och äldre barn. Marknaden var definitivt värt ett besök och det korta avståndet med bil på ca en timme gjorde att det hela var avklarat på bara en eftermiddag. När det är dags nästa år, kolla in medeltiden i Tavastehus - det var verkligen en positiv upplevelse denna gång!

fredag 17 augusti 2012

Heliga kvinnor är alltid in...

En fantastisk sensommardag i Helsingfors centrum och universitetscampuset - Emil och jag träffade många kära vänner och kolleger idag, en del i all hast och av en händelse, men inte mindre inspirerande för det.

Emellan verserna rullade vi in i svalkan i Domkyrkans krypta, som ofta presenterar utställningar med konst och historia i anslutning till kapellet och kaféet. Denna gång var det Nelly Jurvelius utställning, som presenterade silkesmålningar och tänkvärda fraser av Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon tillhör den grupp medeltida (europeiska) profetissor som liksom alltid verkar vara "in" numera tillsammans med t.ex. Heliga Birgitta. De dyker upp nu och då i utställningar, böcker, konst och evenmang som andas ekumenik och feministteologi. Intresset har funnits länge för dessa kvinnogestalter, och återkommer på många håll också här i vårt insnöade land.

Jurvelius, som fick uppmärksamhet också i senaste Kyrkpressen, nämner att hon fått stöd av Svenska kulturfonden och att hennes första utställning om Hildegard ordnades redan 2002 i Kryptan. Denna gång är hennes utställning med i WDC-året, "där det efterlystes en bättre värld för oss att leva i". I Utställningen visas Hildegards visionsbilder om kampen mellan det goda och det onda som symboler, där dygderna är drömlika, färgsprakande förgyllt och segrande, mot de sju svartvita dödssynderna - tänkvärt, och självfallet mycket lämpligt som konst i ett kapell. Särskilt intressant är det att fästa uppmärksamhet till Jurvelius kalligrafi, som återkommer i verken och i texterna och presentationstexten. I det snart bortglömda hantverket med handskrivna, vackra texter, anas också hm... medeltidsbruk. Ifall man har vägarna förbi campus eller Kronohagen lönar det sig alltså att ta sig en titt. Utställningens budskap är fint: "Vi kan förändras, världen kan förändras, vår tid är nu! Här." The world is what we make of it, har jag tänkt varje dag nu. Och jokainen uusi mahdollisuus on tsäänssi. Det var något jag tänkte på också då jag växlade uppmuntrande hälsningar med kollegerna: det kostar inget att vara positiv, men ger så mycket.

Det är samtidigt värt att kort begrunda, hur de kvinnliga, medeltida visionärerna blivit så synliga och viktiga i Sverige och Finland. Då man tror att ett evenemang är över, en bok slutläst, så dyker nästa upp. Intresset verkar inte vara enormt, men i varje fall någorlunda synligt. Några svar har givits av Ingemar Lindaräng i hans avhandling (2007) om Birgittajubileet 2003, där han konstaterar att det då sannerligen inte verkar som om samhället är sekulariserat, tvärtom – det finns ett religiöst intresse, med ekumeniska förtecken. Birgitta och Hildegard, genom sina tankar och sin verksamhet, tilltalar den moderna nordiska kvinnan (– och vem är hon? Nå, det får vi diskutera en annan gång – det är det ju även sådana som dras till katolska helgongestalter...) som identifikationsobjekt, trots att de egentligen var och är katolska helgon. Den här typen av rollmodell (medeltida ”vd” - klostergrunderska/moder(lig), lärd (nunna)) är ju i och för sig mer aktiv än jungfru-martyren. Både Hildergard och Birgitta är lärda, vilket är ett trevligt ideal, men också ”nunnelika” (Birgitta var ju de facto aldrig nunna, men levde nunnelikt) – vad innebär det då att ha dem som förebilder? Birgitta var även fysiskt mor, men gav på ett vis upp moderskapet då hon fick kallelsen av sin Herre. Varför tycks det vara så, att dessa identifikationsobjekt nu erbjuds oss? Det är viktigt med andlighet och att betona dem som förebilder i detta avseende: deras arbete verkade ”som vägvisare in i en värld där andra lagar råder än här” (för att citera Jurvelius). Men den andra aspekten: att leva avskild som en nunna i sin kammare, som vår stereotypa bild av en medeltida lärd person (och idag en nördig forskare ensam framför sin blinkande skärm?) – är det detta jag vill identifiera mig med?

Nå, det är klart att Birgitta och Hildegard är viktigare och trevligare identifikationsobjekt än t.ex. protestantismens kvinnor som den förrymda nunnan, fru Luther. Hon gjorde tvärtom – nunna först och sedan familj, men vem minns hennes uppoffring nu? Ingen. är det bra eller illa? Okej, jag vet att denna diskussion är gammal re'n, men den är också ett dagligt val för dem som är mitt i smeten så att säga. Personligen är det inte så jag själv vill leva – välja antingen mellan moderskapet eller karriären, före eller efter – utan jag hoppas vår tid är en annan, där det går att genomföra både och. Och när jag ser på mina vänner och kolleger (av båda könen), verkar det vara arbetsamt, men lyckligt, att ha både familj och jobb – inte omöjligt, utan inspirerande!

måndag 6 augusti 2012

Med barnvagn i Noux

En söndagseftermiddag i augusti kan mycket väl spenderas i naturen, i vårt fall valde vi idag att besöka nationalparken i Noux i Esbo. Barnen är vana att röra sig i skog och mark, eftersom vi årligen plockar bär och svamp i Raseborg, och den rutt vi valde (Punarinnankierros, "Rödhakens rutt") var lätt att gå även för de små.

Vägen var ställvis breddad med grus, men nära sjöarna och upp över bergsklackarna var det litet besvärligare - mycket rötter och stora stenar på vägen - så Mikko måste bära Emils vagn. Lyckligtvis hade vi valt en lätt vagn, så det lönar sig att beakta dylikt om man inte har en bärsele, utan rör sig med vagn. Men det var inte en lång rutt och de ställen vagnen måste lyftas över var få. Istället fanns där längs rutten också nära passage till sjön, så många andra besökare (rustade med baddräkt) kunde ta sig ett dopp. Det fanns gott om kantareller längs stigarna, men också lika mycket kissande hundar, så kanske den biten kan bäst avklaras på våra bekanta platser i Västra Nyland istället. För en barnfamilj tog det ca 1h 40 min att gå 4,4 km - lämpligt för barn kring 4 år inklusive ett par pauser för saftdrickande och allmän njutning i skog och mark.

söndag 5 augusti 2012

Heureka! Dinosaurier!

Vetenskapscentret Heureka i Dickursby är värt minst ett besök årligen och i år ville vi absolut besöka utställningen om dinosaurier i parken med vår dino-expert Johannes, 3 år. Dinorobotarna gjorde ett väntat, enormt intryck på honom och det var också roligt att leka paleontolog i utställningen - i ett tält fanns möjlighet att idka "utgrävningar". Utställningen är producerad utomlands och liknande utställningar har presenterats förr på Heureka, men inte mindre sevärt både för stora och små, verkligen!

I vetenskapsparken Galilei fanns även annat att testa och se på - särskilt dammen med vatten och strömning var rolig att plaska omkring i så här på sommaren. Jag vet dock inte hur mycket man i 3-4-årsåldern verkligen förstår av det hela, men vatten är ju kul i sig och bra så. Eftersom barnens byxor och klänning blev plaskvåta efter denna eskapad var det bara dags att packa ihop och åka hem igen. Heureka har ju mycket mer att erbjuda, men vårt resmål idag var speciellt dinosaurierna, så resten får bli till en annan gång. Heureka har vänliga öppettider (ända till klockan 19), så det gick bra att åka dit efter dagis/efter jobbet och komma hem igen till middag. Ändå hann man se och uppleva.

fredag 3 augusti 2012

Utställda mästerverk

Johannes har börjat i dagis i Kronohagen, så det är kul att röra sig i den gamla stadsdelen oftare igen, men såklart rör jag mig helst och mest i de byggnader och på de ställen som berör vetenskapen. Jag fick en paus i dagisverksamheten igår och hade tillfälle att gå av och an till universitetsbiblioteket, dvs. nuv. Nationalbiblioteket, och fick till min glädje äntligen se kollegernas utställning Den litterära medeltiden. Utställningen presenterar deras fleråriga projekt att undersöka, konservera och digitalisera alla de medeltida textfragmenten som finns i samlingarna och det är ett fantastiskt resultat de fått! På webbsidan om utställningen kan ni få alla dessa skatter till påseende i elektronisk form - tyvärr såg jag själv inte om den fanns tillgänglig även översatt till svenska. Själva utställningen i aulan har texter på finska, svenska och engelska. Utställningen ger även en god bild av Finland under medeltiden överlag och man kan också få den sällsynta äran att pröva hur pergament känns! Med andra ord rekommenderas utställningen varmt - den finns i bibliotekets vackra aula fram till slutet av oktober. Det är en fantastisk utställning och en fantastisk kulturgärning att detta projekt har kunnat genomföras, inte minst tack vare kollegernas enorma expertis. Ja, ni märker att jag inte kan sluta ge dem beröm.

På hemvägen fick vi en vacker överraskning på Helsingfors centralstation - träd och växter och lummig park! Det framkom att studeranden på en yrkeshögskola hade gjort denna installation till glädje för alla tågresenärer. Speciellt fascinerande tyckte vi installationen med små fontäner var (se bilden). Denna härlighet kan beskådas ända till 5.8, så det lönar sig att vika här förbi ifall man kan och ta sig en extra titt om man pendlar med tåg.