fredag 23 november 2012

"Personlig utveckling" som produkt - behöver vi detta?

Nu tror jag att jag kommer att få skarp kritik och sura miner, men jag åberopar min rätt att få vara litet kritisk, min rätt att få säga min åsikt, ge uttryck för mina rädslor. Jag hoppas jag nämligen kan bli "omvänd", då jag vet mera, nämligen. Min avsikt är inte att såra, utan diskutera, lätt kritisera, inte skjuta ner. Det handlar idag om att jag fått möjlighet att träffa en "lifecoach", eller en person som håller på att utbilda sig och därför ingår jag i personens praktik så att säga. Det är gratis, fastän det annars är en tjänst man får punga ut kanske ett par hundra euro för i vanliga fall, så jag skall minsann känna mig lyckligt lottad. Eller skall jag...? Särskilt när coachen vill träffa mig på tider som passar henne, inte mig fastän jag är "kund". Nåja, det kanske också bara är ett uttryck för den fenomenalt dåliga servicen vi har i Finland - att det liksom aldrig är "kunden som har rätt" här inte. Nå, jag kan ju alltid låta bli att träffa henne också, eller hur? Skall nu försöka vara mindre skeptisk, men...

Det slog mig nämligen att de som ofta kallar sig "lifecoaches" tycks ha en ekonomisk utbildning i bakfickan, som de sedan kompletterar/t hos en redan etablerad "lifecoach" (om man såg det som en religion/kult kunde utbildaren ses som någon form av guru, redan etablerad, vis man/kvinna inom sitt fält? - slående metafor...) och betalat för. Intressant är att människor alltid har behovet att leda och bli ledda i "personlig utveckling", som det nu kallas - oho! I millennier har ju religioner, och andra 'ismer, visat att det är just så det fungerar. En lärofader delar med sig av sin visdom och människorna vill ha rättesnören av en eller annan form (filosofiska, religiösa) att forma sig och sitt liv med, eller i varje fall försöka. Och det slog mig att man kanske kunde se också min kära Heliga Birgitta som en form av "lifecoach" för kung Magnus Eriksson, eftersom många av de himmelska uppenbarelser hon delade med sig av till honom var just ämnade - för honom. Hon var en kanal för Gud till människorna och kom med nya rättesnören att följa och ta till sig. Om ni vill veta mer - läs vår bok, kanske ni når nya insikter?! :)

Därefter nådde jag insikten om att jag varit en sorts "lifecoach" jag också, redan mycket länge. Jag har skrivit böcker om fenomen som jag velat att någon läser om och tar till sig, når samma insikter som jag. Humanister har i tusentals år verkat så: skrivit texter, romaner, noveller, faktaböcker och velat få folk att nå insikter, kanske till och med erbjudit rättesnören, men åtminstone talat för olika ideologier, eller kritcerat dem. Det enda problemet idag är att allt skall refereras kort på webben, på tv - ingen har tid att läsa ordentligt nu, åtminstone inte ekonomer som ständigt har bråttom att vara - ja, ytliga? Plötsligt verkar det som om de kommer med den perfekta lösningen: de är utbildade för att marknadsföra och produktifiera ting - och ja, det är just det de gjort nu - skapat producenten av viktiga rättesnören, "lifecoachen". Som egentligen kanske inte ens erbjuder några rättesnören, utan mest bara säger om och om igen på olika sätt hur "vi skall sträva till personlig utveckling", "tänka oss starka" och annat - ja, hej vänta litet!! Sedan när har det här alltså blivit ekonomernas specialitet? Och varför måste vi andra nu köpa denna produkt - vi är ju själva också lifecoaches inom våra egna medier? Har de tagit del av det konst och vetenskap och religion producerat på sistone? Jo, "mindfullness", kanske. Anamma, konstnärer har varit "mindfulla" så länge kmänskligheten existerat, de har bara inte kommit med detta trendiga ord och dessutom sålt det dyrt. Vill du bli "mindfull"? Ja, stanna då bara upp en minut och se på något, utforska det i detalj och känn med dina känslor hur det känns. Punkt. Inte behöver man gå långa kurser för det - det är väl att underestimera oss som känslosamma varelser!...

Nåja, ni märker att jag inte är LITET skeptiskt mot detta. Jag försöker skaka av mig min negativa inställning och vara öppen idag. Och jo, det går nog, eftersom jag just nu "skrev av mig" detta. För öppna, känsliga, djupa, det är just det vi humanister är ATTANS bra på. Och vi är omättligt nyfikna, vilket gör att vi tar reda på mer, särskilt om vi är fördomsfulla! Överlag tror jag närmast att cocher kan vara bra INOM en yrkesgrupp. Dvs. ekonomer kunde väl coahca andra ekonomer, medan jag nog hellre vänder mig till en äldre kollega om jag vill ha karriärtips - eller OCKSÅ diskutera livsfilosofi, eftersom en viss typ av människor blir humanister... Men, jag går och träffar coachen idag och hoppas få veta nya saker. Och det sker högst antagligen.

lördag 10 november 2012

På fortbidlning både här och där

En intensiv vecka. På onsdag och torsdag deltog jag igen i närstudiedagar för utbidlning inom kulturtursim. Som vuxenstuderande är utbildningen ytterst pragmatisk och baseras nästan helt på det heltidsarbete man sysslar med. På onsdagen ingick en övning i Helsingfors centrum, där vi skulle skapa ett kulturturismpaket - kul, och tänkvärt. Vad kunde erbjudas utlänningar, vad utomsocknes och vad kunde locka helsingforsarna själva? Och vilka möjliga profiler kan tänkas finnas i frågan om besökare... Intressant. Vår rundvandring inleddes med ett trevligt besök i det nya musikhuset som lär har blivit ett enormt populärt resmål, inte minst på grund av att det är nyhetens behag som lockar. Restaurangchefen visade oss runt och sade också att man mycket väl kunde ordna t. ex. en promotionsmiddag här - bra att lägga på minnet för den som ordnar sådana i framtiden.

På torsdagen fick jag också presentera min bisyssla, näringsidkarskapet (heter det så?), för en grupp vid Universitetet. Det fick mig att tänka litet på vad som varit och vad som är. För mig har det inneburit en god bisyssla, som gjort det lätt att anställa mig och relativt bra har det också varit för mig att årligen vara tvungen att gå igenom det ekonomiska - ypperlig träning att tvingas göra resultaträkningar etc. Lika roligt var det att vid samma tillfälle höra om andra firmor och både gamla och nya strategier och projekt. Förhoppningsvis leder kollegernas preojekt framåt, det lät lovande.

Idag förverkligades den tredje och sista dagen på Åbo landskapsarkiv och de sista timmarna av kursen “Kotiseutuarkisto-osaaja”. Dagens infopaket med övningar drogs av Päivi Niemelä och temat var privatarkiv. Det finns viktiga skillnader i hur man ordnar privata arkiv i förhållande till föreningars arkiv, naturligtvis; det saknas ofta protokoll, men istället finns det biografiskt material. Det är ändå inte lättare att ordna, utan det kan uppkomma svårigheter att skilja mellan personens privata material och offentliga, t. ex brev etc. å tjänstens vägnar. Det var alltså intressant att försöka sig på att ordna ett litet arkiv som träning och avgöra vilka val man måste göra i frågan om skapandet av kategorier och även i frågan om hur materialet skall ordnas överlag.

Överlag var kursen mycket givande och det trevligaste var återigen att träffa nya människor som är intresserade av temat både professionellt och som hobby. Kursen var väl upplagd och det som saknades var endast en genomgång och förslag på hur man skall gå till väga med elektroniskt material. Det är en så omfattande fråga att det skulle kräva en särskild kurs. Övningarna och grupparbetena var en lyckad pedagogisk metod och i anknytning till dem uppkom även god diskussion. Nöjd kunde jag alltså motta mitt fina diplom över ännu en avklarad och allmänbildande kurs. Förhoppningsvis har jag även den nytta av kursen i framtiden, som jag tänkte mig då jag anmälde mig. Jag har ju redan en del erfarenhet av att ordna privata och föreningsarkiv, men det kunde platsa väl med litet goda råd ändå. I vissa fall är det nog även regelrätt att kunna uppvisa någon form av utbildning också. I varje fall behövs kunskaperna senast ifall jag ordnar något släkt- eller familjearkiv, kanske vårt eget.

lördag 3 november 2012

Arkivdag i Åbo del 2

Migrationsminnesmärke på Eriksgatan i Åbo rest 2011. Väckte en del tankar...

Tråkig och trist Allhelgonadag? Icke för den avdankade akademikern! Idag fortsatte utbildningen i hembygdsarkivering här vid Åbo landskapsarkiv, som i övrigt höll stängt – det kändes ganska lyxigt att smyga genom ett tyst Åbo mot en låst arkivbyggnad i morgonstunden. På vägen vandrade jag en bit parallellt med en grupp rikssvenska unga män ledda av en finlandssvensk ung kvinna – jag tjuvlyssnade litet på vad de talade om på Allhelgonadagen kl. 8.30 och det föreföll som om de var på stipendiatresa, eller alltså på besök hos sin vännation. Hjärtat hoppas till i bröstet, för tio år sedan var dylikt ännu mitt liv...

Men idag var det alltså dags att fortsätta på resten av mitt liv och den nuvarande arkivkursen. Nu var det dags att gå igenom mer av det praktiska arbetet under ledning av arkivarien Marita Vallenius. Det bästa under dagen var grupparbetena och de exempel på arkivmaterial vi skulle börja ordn aoch kategorisera – hurra! Detta var verkligen pedagogiskt, eftersom uppgifterna gjorde att den möra hjärnan äntligen började fatta eld och kvistiga frågor I anknytning till det hela kunde diskuteras samt redas ut – fint! Idag behandlade vi förenings- och organisationsarkiv och det var även mycket som var bekant från de praktiska arbetserfarenheter envar av oss hade – de fungerade väl också som exempel i vår diskussion. Efter att igår gått till övernattningen med blandade känslor gick jag idag mot tåget med förväntan – jag ser redan fram emot nästa lördags del 3/3 av kursen som utlovas behandla privatarkiv!

Ett mål har jag redan nått med kursen: jag har lärt känna nya, intressanta människor bland de andra kursdeltagarna. Då jag så ofta sitter hemma med mitt eget material och halvfärdiga texter saknar jag ibland de naturliga forumen för nätverkande som många andra har bara genom att gå in i kafferummet på arbetsplatsen. Dylika kurser är dock perfekta forum för att skapa nya nätverk, eftersom de av naturen är tvärvetenskapliga och kan locka personer ocskå från geografiskt olika håll. Det hjälper inte alltid att googla människor och institutioner – man kan inte alltid lita på webben som källa till alla dem man borde känna, det lättaste sättet är fortfarande att vara i samma rum, helt fysiskt. Det kom fram att en av deltagarna doktorerat om museer och nu arbetade på arkiv. Hon hade tidigare jobbat för Migrationsinstitutet. Det slog mig att jag vandrat förbi där imorse på Eriksgatan och de facto tagit en bild av ett nytt minnesmärke rest där bredvid (se ovan). Minnesmärket var tillägnat emigranter som inte glömt sitt hemland och rest av Toholampi kommun. Hon kunde informera mig om att det var ganska stort jopphejdi kring resandet av minnesmärket (en plakett vid en stig och en tydligt målad milsten, symboliskt – ja) ifjol, 2011. Intressant!

Dessutom fick jag träffa både nya och gamla bekanta från Nådendal och Mynämäki. Med andra ord ser jag nästa vecka fram emot att maila åt dem om gemensamma intressen – för även denna gång konstaterade jag att mitt avhandlingsämne fortsättningsvis är intressant för mig och så många detaljer ännu kan undersökas och kanske till och med publiceras. Härligt – glad helg!

fredag 2 november 2012

På arkivkurs i Åbo del 1

Åbo landskapsarkiv fotat 3.11.2012.

Tillbaka i Åbo detta veckoslut, igen, och på Hostel Turku. Jag rusade med andra ord även nu genom denna stad i höstmörkret, nu mot Åbo landskapsarkiv. Jag anlände prick halv sex då kursen skulle börja med “kaffe”, men fann att alla redan satt sig, chefen börjat tala och jag verkade töntig. Det är effektivt här i Åbo. Om vi skriver “kaffe” i programmet i Helsingfors, inleder man kanske först efter en kvart när alla litet minglat. Nå, jag som försökt vara punktlig förr, tycks alltid vara sen i Åbo – det var jag nästan vid varje session på DM förra veckan också. Och det har jag, hehe, varit även på svunna tiders kongresser – 1995 var Historicus tjejer så sena till semit att vi damp ner rakt i Max Engmans föreläsning – genant, javisst.

Nå, varför är jag då här igen? Arkivverket och Finlands hembygdsförbund ordnar en kurs titulerad “kotiseutuarkisto-osaaja”, dvs. kunnig i hembygdsarkiv, som jag tyckte lät intressant i förhållande till mitt yrke. Jag har ordnat Nationalkommittén för den heliga Birgitta 700-årsjubileum i Finlands arkiv år 2004 (det finns tillgängligt för alla vid Nationalbiblioteket i Helsingfors), och som anställd av Bränn & Bränn deltog jag i att ordna scouterna Spejarnas i Helsingfors arkiv år 2004, Gröna partiets arkiv i Helsingfors år 2005 och några till, men egentligen har jag ingen formell utbildning i hur man ordnar och donerar eller sköter, så att säga bildar ett arkiv. Därför tyckte jag denna kortkurs kunde tjäna väl för att testa hur kunnig jag är i dessa frågor och utöka expertisen. Intensivkurser lämpar sig även väl för vår familjesituation just nu, men mitt främsta mål är – tyvärr, hur kallt det än låter – att få ännu en formell kurs i cv:n. Kursen är inte hellt gratis, men såklart inte heller så dyr att den inte skulle locka intresserade – på plats fanns ett tjugotal respresentanter för museer och föreningar, samt några studeranden – udnertecknad verkar vara den enda närigngsidkaren/stipendieforskaren.

Efter presentationer av arrangörsorganisationernas nyckelpersoner inleddes kvällen med en föreläsning om vad arkiven är och hurdana material som bildar privata arkiv och hembygdsarkiv. Efter en paus fick vi höra om var arkiven bör finnas och – hör och häpna – att de bör vara tillgängliga för forskning. Tankar skenade genast iväg... Mina senaste besökt på Museiverket och kontakt med personalen om arkivet och samlingarna har nog inte varit exempel på tillgänglighet. Varthän försvann hela diskussionen från sekelskfitet 2000 om “tillgänglighet” både för handikappade och helt så där allmänt? Att föremål eller dokument digiteras svarar då inte på de etiska och forskningsmässiga kraven... Landskapsarkivet ingår i Arkivverket och de har naturligtvis en annan policy – deras material är tillsvidare lättare att beställa fram och bruka, till och med reproducera gratis i forskningsssyfte! Våra två föreläsare idag framhöll flera gånger att arkivet inte är värt att bevara ifall det aldrig används – just det! Man borde jämförelsevis få fart på diskussionen om museerna igen angående detta, eftersom jag tror att en del av experterna blivit för närsynta och enbart vill se att museet bevarar föremål, minnen etc. etc., inte gör dem tillgängliga. Nå, saken förklaras ju delvis på brist på resurser. Men, än sen? Desto större orsak att göra något tillgängligt OM någon verkligen vill se det – den person som forskar har ju en orsak till det, t.ex. Det går inte att skylla på brist på pengar och personal och samtidigt påstå att man understöder tillgänglighet – det går inte ihop! Forskarna måste få se material eftersom det är deras jobb, som de fått lön för på ett eller annat vis... Det här kan leda till så allvarliga problem att hej hallå: att en viss historiesyn baserad enbart på tillgänglia källor börjar florera. Helt som om så inte varit redan nu – ett himla sjå med att försöka diskutera vissa gängse synsett på Finlands historia som exempel. Men, tvärtom: myter dekonstrueras med hjälp av icke tidigare brukat material, som nu ligger och dammar i arkivens djup. Nåja, de här tankarna är trösterika (?) att ha i bakfickan medan jag sitter och väntar på att få se föremål jag försökt beställa fram ur Nationalmuseums samlingar... för tre månader sedan...

Dagens teman var alltså intressanta, men väckte nästan mer frågor i en frågvis än vad vi hade tid att få svar på: vad menas till exempel med ett “dokument” (asiakirja)? Hela den definitionen uteblev... Men tur nog kan man alltid ta upp sina fina handböcker om hur man skapar hembygds- och föreningsarkiv och kolla. Summa summarum: ingen dålig dag ändå. Nu ser jag fram emot dag två, imorgon. Kursen påstår sig kunna ge råd om praxis, och det låter förvisso lovande!