måndag 31 december 2012

Vintertid

När vi firade vår julmiddag, som vi gjort sedan 2008 då Mikko och jag gifte oss, tillsammans med mommo och mofa, mummu samt Marjatta-täti, gammelmoster Pyre och Antti-setä, ville min pappa plötsligt hålla tal, vilket inte tidigare ingått i traditionen att äta gott och dela ut paket. Han är begåvad på att skriva dikter och har haft det som hobby hela sitt liv, så ingen höjde på ögonbrynen då han läste en dikt om vintern:

Dikt om vintern
Nu är det vinter-tid och mörkt,
Nu faller snön så blid och vacker.
Ett täcke bildar snön,
över björk och lönn.
Nu ser vi natthimlen så mörk,
En gyllen stråle klar,
igenom himlen far.
Den bildar värme,
Varmt och tätt,
För em [sic] liten buske lätt.
Vinden susar och
havet det brusar.
Nu är det faktist [sic]
vinter-tid.
Eva Ahl 8 år
19.1.84.

Men det var en annans dikt. Jag blev mycket förvånad och generad, då det kom fram att det var jag som skrivit dikten - som 8-åring. Visst har jag skrivit sedan dess, men främst någon form av nid-dikter för studentikosa sammanhang, eftersom jag vet mina egna begränsningar. Dikten var dock en konstig fläkt från en lycklig barndom och fylld av nostalgi och sorg så här vid årets slut, gjorde dikten att jag måste reflektera också över mitt eget förflutna - och framtiden. Det förflutna är fyllt av ljus och skuggor, mest av ljus. Hur är det med framtiden, den ovissa? Optimisten vill att den är ljus, men man kan aldrig veta.

Nuet är säkrast, eftersom det just nu - är ljust. Barnen lyser som klara fyrar, Mikko håller handen ifall det skymmer, stipendiet varar ännu i några månader. Ibland lyses himlen upp av en sprakande raket av lycka - då en vän förkovrar sig, en bok utkommer, en idé föds eller tar form, något allmänt gott händer. Det kan vara en stor raket som lyser länge, eller en liten, som slocknar fort, men ändå lyste klar. Också en liten gnista lyser i mörkret - det är väl den tanken som kännetecknar en optimist. Gott nytt år - allt är ännu möjligt, eftersom vi snart skriver 2013!

söndag 30 december 2012

Juligt i Janakkala - på utflykt på makens begäran

Mikko föreslog att vi under julen skulle åka på utflykt med familjen - i likhet med så många gånger förr, för att fotografera något fornminne eller en kyrka och njuta av vårt vackra land. Avgjort: igår åkte vi iväg med barnen mot Tavastland och stannade vid Janakkala, där det var meningen att se kyrkan och sedan gå på vandring i naturen. I närheten ligger nämligen ett kulturlandskap med lång historia: medeltida kyrka, tarandgravfält, fornbogen Hagaborg (Hakoinen) bara som ett exempel. Tyvärr fungerar inte Suomen muinaispoluts sida väl, fastän idén är strålande. Sidorna borde definitivt utvecklas mer, de har enorm potential. Eftersom de är gjorda med flash går det heller inte riktigt att bruka dem i fält i t. ex. en IPad. Ganska fort märkte vi att naturstigen nog är bättre att besöka om sommaren, så vi gav upp försöket att försöka hitta den överlag. Men kyrkan, S:t Lars, var strålande vacker i vinterskrud och decemberljus.

Kölden gjorde att familjen, som tränade att åka skidor på gården samt åkte pulka, snart gav upp och gick tillbaka till värmen och mellanmålet i bilen. Jag lade däremot märke till att det lyste i kyrkan och prövade därför dörren - den var öppen. Organisten tränade bröllopsmarscher i den juliga kyrkan, så jag tog mod till mig och steg in i Herrens hus i Janakkala.

Kyrkan från omkring år 1500 är varm och välkomnande, fastän den på insidan inte längre har kvar sin medeltida skepnad, utan har kalkats vit i ett senare skede. Flera helgonbilder finns dock kvar från medeltiden: två bilder av skyddshelgonet S:t Lars, diakonen Laurentius, som enligt tradition led martyrdöden på ett halster.

Krucifixet hänger numera på sydväggen om altaret och på norrsidan i koret finns S:t Olof, som står som en segrare över hedendomen i form av en drake.

En pilgrim på väg gladdes ytterligare vid åsynen av S:t Jakob iklädd pilgrimsdräkt. Mycket har skrivits om processen att kristna Tavastland och helgonen var uppenbarligen viktiga i detta projekt under senmedeltiden.

Fotona av kyrka och helgon har tagits av undertecknad, så det är fritt fram att bruka dem om du vill. Det lönar sig t. ex. inte att beställa bilder av dessa från Museiverket, ifall du nöjer dig med denna kvalitet. Det är synnerligen dyrt, men dessa får du alltså bruka fritt. Du kan ändå gärna nämna att det fotats av EAW 2012. Som du märker har våra resor även ett syfte: att samla e-bilder av vårt kulturarv, för framtida bruk, i färg dessutom.

Disputation som en dröm!


På lördag 22.12 disputerade magister Jesse Keskiaho vid Helsingfors universitet i allmän historia. På plats i Arppeanum fanns ca 70 personer trots att disputationen ägde rum så strax inför jul. Det lär också ha varit unis sista disputation före årsskiftet - speciellt!

Keskiaho inledde sin lectio kring sitt tema om drömmar, deras tolkning och reception under tidig medeltid, med en referens till S:t Nicolaus, lämpligt vid jul. Keskiaho beskrev kort hur visionen av helgonet i drömmen diskuterades av lärda och hur uppfattningen om helgonen och hur man de facto känner igen dem via symboler så att säga skapades. Änglarna beskrivs i Bibeln, men hur var det med de avlidna? Augustinus och Gregorius uppfattningar presenterades och sedan receptionen och spridningen av uppfattningarna - fascinerande! Mina tankar drogs titt som tätt till de etablerade uppfattningarna under senmedeltiden och helgonen i t ex Birgittas visioner, helgonet i Jöns Buddes dröm etc.

Innan en god diskussion tog vid presenterade opponenten sin syn på avhandlingen - "very fine piece of work!" I diskussionen fick Keskiaho lysa med sin bildning som sig bör, men även svara på knepiga frågor som han säkert kommer att kunna besvara närmare i sin fortsatta forskning om han vill. Vad skulle han bland annat själv ta med sig om han drog mot norr som missionär? Liturgiska böcker, legendsamlingar, evangelierna...

Opponentens slutord var det kortaste jag någonsin hört: leende sammanfattade hon: "a very impressive dissertation!" Instämmer! Grattis Jesse!

lördag 22 december 2012

Birgittinskt i december del 2

På torsdag kväll kom äntligen översättningen av boken Pyhä Birgitta (Otava 2003). Det tog med andra ord bara nio år att få den gjord, dessutom som reviderad non-profit upplaga på 300 ex.
Boken utges vänligen av SSB, vilket är fint! Hoppas den är till glädje för någon! Jag beslöt att dedikera denna översättning åt Professor Päivi Setälä, som fyller 70 år i januari 2013.
Det känns skönt att få boken klar. Som om en era vore slut och en ny äntligen kan börja. Kanske med en ny bok? Vi får väl se...

tisdag 11 december 2012

Birgittinskt december i Helsingfors - del 1

Aktuellt med Birgitta nu? Javisst, fastän jag inte hade anat det då jag började översätta vår nio år gamla bok till svenska i februari - mer om detta dock nästa vecka. Igår kväll arrangerades nämligen en raritet på Riksarkivet i Helsingfors: Medeltida afton. Kollegan, som arbetat och använt arkivet sedan nittiotalet konstaterade att det faktiskt aldrig ordnats något om medeltiden här på snart tjugo år. Fint, att det nu var dags!

Det hela arrangerades synbarligen med kort varsel. Jag hade åtminstone inte sett reklam för evenemanget mer än en vecka innan, men ändå hade så många som kanske ett hundratal personer hittat hit en måndagskväll. Publiken var bekant: både intresserade ur allmänheten, präster och historiker - samma blandade skara frekventerade ju evenemangen även under Birgittajubileet i tiden. Orsaken till att kvällen väckte i varje fall mitt intresse var att ett pressmeddelande från förra veckan påpekade, att moder Tekla i Rom givit en del av Heliga Birgittas ben till arkeologiprofessorn Taavitsainen för undersökning. Det var tydligt att detta var ett sorts tema för den tvärvetenskapligt upplagda kvällen.

Kvällen inleddes med arkivchefen Jussi Nuortevas hälsning. Han verkade även som kvällens ordförande. I sin hälsning hann han ändå kort betona den nya databasen, som jag nämnt tidigare här i bloggen (eftersom John Strömberg förvisade den på Historiedagarna i oktober) med vapen och - sigill, vilket är rentav unikt ännu.

Det första inlägget gjordes av Tuomas Heikkilä, som än en gång presenterade det fantastiska frgamentprojektet vid Nationalbiblioteket och alla de nya rön projektet kommit med. Han inflikade även några ord om framtiden, eftersom projektet nu skall inrikta sig på fragmenten även som föremål, dvs. isotop- och radiokolprover skall analyser etc. Otroligt fascinerande! Och materialet i presentationen är också alldeles utomordentligt vackert att vila ögonen på.

Markus Hiekkanen presenterade sin digra forskning kring Finlands medeltida stenkyrkor och kunde presentera de senaste resultaten i förhållande till en nordeuropeisk kontext. Han indelade kyrkorna i tre "generationer" från de äldsta till de yngsta och den period i mitten, då det byggdes med stenkyrkor inföll ju faktiskt på det rika 1400-talet, då även birgittinerna slog sig ner i Nådendal. Alla kyrkor måste sedan 700-talet innehålla en relik, men endast relikgömman i Föglö har påträffats vid sidan av relikerna i Åbo domkyrka. Också Hiekkanen kunde hälsa från ett pågående projekt: den sorgliga ruinen av stadskyrkan i Viborg undersöks nu och här väntas även nya rön. Fint!

Elina Räsänen presenterade sin forskning kring Sankta Anna, som ju i hög grad var en förebild för Birgitta. Hon tog upp tre föremål med birgittinsk anknytning, däribland en nyligen funnen silverring, där även Annas bild framträder. Det andra exemplet var Kalands altarskåp och det tredje altarbrämet från Hvittis, som troligen gjorts i Vadstena, men tagits med av nunnorna där då de begett sig till Nådendal. Räsänen poängterade att föremål har en enormt viktig kontemplativ betydelse - de är inga konstföremål i sig. Helgonen var närvarande i människornas liv - i en ring, kyrkans altarskåp, en prakttextilie - den lär numera vara i en ny vitrin och kan ses i sin helhet på Nationalmuseum, härligt att höra! Ja, och ringar bar man på olika ställen på fingrarna, även på den mellersta leden! Slutligen var det dags för Jussi-Pekka Taavitsainen att ta vid om det stora forskningsprojektet han dragit gällande medeltida reliker, med utgångspunkt för dem som finns i Åbo domkyrka. De naturvetenskapliga metoderna har varit otroligt fruktbara, men han ville även påminna oss om deras användning och att de är viktiga för katoliker än i denna dag - fint: Pilgrimernas väg till relikerna, röra dem, se dem... Miraklens betydelse sedan 100-talet framåt... Han prsenterade även den sorgliga episoden med S:t Henriks ben, som lyckligtvis slutade väl (det finns nu i altaret i Henrikskatedralen i Ulrikasborg, om man vill ta sig en titt). Projektet är otroligt dyrt - främst dateringarna - men unikt, som pågår just nu! Man kan till och med hitta nya, tex ett nytt relikvarier från inlandet, 1700-t... Otroligt intressant! Man måste bara önska all lycka i framtiden för projektet - vi kommer helt säkert att få höra mycket om detta ännu.

Med andra ord var det en fantastiskt lyckad kväll, som avslutades i en ringlande kö till att se vad som placerats ut i vitrinerna bak i salen: några berömda dokument om bl.a. karelska kvinnofriden - och så, den pyttelilla biten av Birgittas ben i en gyllene ask. Biten, som var bara några millimeter i diameter, vilade på röd sammet och en liten lapp beskrev "S. Birgitta vid.(ua)". Tuomas Heikkilä och jag kände oss på ett vis litet snuvade. Men bitens betydelse är ju att den representerar helheten, pars pro toto, hur liten den än är.

Det roligaste med kvällen var nog ändå att träffa de levande kollegerna och vännerna, byta några hastiga ord om forskningsläget, familjen, det som förenar oss alla - den outgrundliga kärleken till historia. Sist och slutligen är det detta som är poängen i det hela, att medeltidsforskning är en tvärvetenskaplig forskningsgren med projektbetonad form - socialt. Myten om munken som forskar ensam i sin kammare - det gäller åtminstone inte oss!