måndag 11 februari 2013

Ny vind i seglen!

Med ny vind i seglen avslutar jag mina inlägg här och fortsätter med ett annat tema, likväl länkat till detta allmänna diskuterande, men med mer seriös framtoning. Jag fokuserar på att skriva om forskningen, böckerna, universitetsnätverk, konst och vetenskap och kanske mindre om hobbyn, politik och dylikt. Jag skall börja med att rapportera från mina vistelser vid Umeå universitet våren 2013. Följ gärna med mina inlägg i den nya bloggen, som är här.

söndag 10 februari 2013

Mot Umeå

Idag var det äntligen dags att bege sig till Umeå universitet och utnyttja den inbjudan jag vänligen fått från Institutionen för idé- och samhällsstudier ifjol. Jag kommer som postdoc att vara knuten till Forskargruppen Vetenskaps-, teknik- och miljöstudier under denna vår. Det innebär möten och seminarier och det hela är enormt spännande!

Resan hit upp var lång, men lugn. Jag har tittat ut över det österbottniska landskapet, passerade bland annat Stor-Kyro som ju är 'Birgittabygd' påvägen.
I Vasa tog jag mig en promenad via torget, där stadens moderna symbol ståtar - monumentet från 1918. Taxin fick jag dock leta efter en god stund, men hamnen är så pass långt borta att det inte lönade sig att gå till fots.

I vintermörkret bar det sedan av med färja från Vasa över den istäckta Kvarken mot Västerbotten. Och det finns tid att läsa. Som färdlitteratur denna gång är Strindbergs En dåres försvarstal och språket är då gudomligt att man lider och generas, men kan inte lägga den ifrån sig. Så det går ingen nöd på mig. Naturligtvis saknar jag Kråkorna där hemma, men vi ses igen nästa fredag.





fredag 1 februari 2013

Förnuft och känsla i Åbo!

Reste till 1800-talsnätverkets kongress "Förnuft och känslor" idag i Åbo – och det var verkligen intressant! Först och främst var tågresan till Åbo i arla morgonstund en ren njutning, eftersom doktor Kristina Ranki och jag följdes åt. Visst tog vi fram våra laptops och böcker för att arbeta, men sist och slutligen ägnade vi hellre stunden till diskussion. Ranki bjöd som sig bör på intellektuellt program, eftersom hon vänligen läste upp delar av sitt föredrag, eftersom jag redan visste att jag inte skulle hinna lyssna till det på kvällen. Det är härligt med sociala medier och de virtuella kafferum de erbjuder, men tusenfalt härligare att träffa kolleger och vänner på riktigt, ens för en stund. Utbyta tankar, åsikter, skvaller och framtidsplaner i en salig, men så viktig blandning. Tack Krisse!

Det var också duktigt av mig att ifjol vara så förutseende att jag även anmälde mig som föredragshållare. Det gjorde nämligen gott att vara tvungen att skriva ut de tankar man funderat på under de senaste, ja, snart två åren. Jag bollade om gammalt från avhandlingen i mitt föredrag “Topofili på fornlämningarna”, men tog även in några nya citat och casen Kökar. Under våren skall jag verkligen nu avsluta den artikel som varit under arbete en längre tid, jag lovar. Den respons och det intresse som publiken riktade till mitt föredrag var mycket positiv och man bör aldrig underskatta denna typ av “måsten”, eftersom feedbacken kommer direkt och diskussionen är väldigt inspirerande.

Men, innan jag hade chansen att hålla mitt föredrag under eftermiddagens första parallella session, inleddes hela konferensen med två key notes på förmiddagen i Sirkkalas auditorium, Åbo universitet. Efter arrangörerna Anne Ollilas och Anna-Carin Östmans välkomstord tog doktor Michael Sanders från Manchester vid och höll en föreläsning om 1800-talets Charterism och dess poesi, som dröp av politiska ideal förklädda i kärlekslyrik. Charterismen har varit närmast okänd för mig, så det var verkligen intressant att höra bakgrunden först och sedan de lysande exemplen ur de folkliga dikterna som publicerats i rörelsens tidning Northern Star. Sanders beskrev hur dikterna blev omåttligt populära och hur de från att ha funnits bak i tidningen, flyttades fram på paradplatsen på sidan 3. Mycket intressant!

Förmiddagens andra key note hölls av docent Anna Kuismin, som berättade om sitt decennielånga forskningsprojekt kring allmogens litterära produktion. Otroligt belysande, att få en inblick i deras sätt att uttrycka sig genom bevarade dagböcker. Bilden av en tid, som för mig närmast avspeglas i den borgerliga universitetselitens forsknings- och brevtexter, fick en mer mångfacetterad uppbyggnad. Kuismin visade exempel på hur både män och kvinnor skrev om sina känslor, eller åtminstone hur starkt männen beskrev dem i sina dagböcker. Brev hade inte beaktats här, men materialet var relativt brokigt trots att det inte var stort.

Efter lunchen var det spännande att hålla föredraget, men även lika roligt att lyssna till doktor Leena Valkeapää, som presenterade Emil Nervanders syn på domkyrkan i Köln under hans Grand Tour och besök där i november 1864. Nervander, som var mycket uttrycksfull i sin resedagbok, reste tydligt medvetet i Goethes fotspår och strävade efter att uppleva konsten och arkitekturobjekten som det “förväntades”, med samma känslostorm. Han hade även enmusikalisk bildning, som påverkade det han såg i en europeisk kontext. Valkeapääs föredrag var en sorts reklam för hennes kommande stora biografi om Nervander – fint att höra!

”Vår” sessions sista föredrag hölls av doktor Päivi Pihlaja, som presenterade en mycket intressant vetenskapshistorisk syn på Selim Lemströms och andra finländska naturvetares syn på norrsken. Pihlaja presenterade vetenskapssynen överlag på detta fenomen och samtidigt fick vi en inblick i hur de naturvetenskapliga vetenskaperna resonerade och hur man strävade efter att beskriva femnomenet I sin kontext. Mycket bildande och jag kom genast att tänka på faktaboken jag läste ifjol, Fossiljägarna, om den svenska paleontologiska forskningen i Uppsala och personerna bakom de vetenskapliga artiklarna och verken.

Efter en kaffepaus med intressanta diskussioner, var man återigen tvungen att välja vart man gick. Jag beslöt åhöra en session om religion. I det första föredraget presenterade docent Päivi salmesvuori, som tidigare skrivit mycket om Hildegard av bingen och Heliga Birgitta, en liten studie kring profeten Helmi Konttinen, som levde i Jaakkima och avled 1916. En och annan gång kom man att tänka på Heliga Birgitta, eftersom även Konttinen åsyftade att hennes predikningar i trans kom från Gud och hon var en sorts gammaltestamentlig profet som Daniel, Jeremias. Hon hade även en dramatisk kallelsevision och hon betonade även sin olärdhet, eftersom förnuftet fick representera de gängse teologerna, hennes motståndare eller kritiker. Enligt Salmesvuori förde hon en ständig diskussion mot förnuftet. Föredraget var så intressant, att jag verkligen måste gräva fram boken om henne från år 1916, som nämndes!

Följande föredrag hölls av Eeva-Liisa Bastman, som berättade om kärlekslyrik ett par folkliga psalmer. Det ena exemplet från Orimattila beskrev kärleken mellan Kristus och människan, så att säga brudmystik, vid sekelskiftet 1800. Texten var enligt bastman påverkad av pietismen och hade mycket subjektiv och rentav erotisk retorik. Blicken är riktad framåt, mot den kommande glädjen och dfesten I himlen. Det andra exemplet var skrivet av Helena Lindbom 1859 och psalmen kunde företräda en form av “motig kärlek”, där Gud längtar efter människan och människan vänder sig bort, om och om igen. Dock får det hela ett lyckligt slut, men det är redan nu. Med andra ord är dessa folkliga psalmer mycket annorlunda en den edukerande, tidigare stilen.

I följande föredrag berättade Ringa Takanen från åbo om sin blivande doktorsavhandling om känslor i konsten och speciellt altartavlor under “det moderna genombrottets tid”, dvs. 1870-1910. Tonvikten lades särskilt på verk av Alexandra Frosterus-Sålt och hennes val av teman. Det var intressant att höra, hur teman för altartavlorna blev mer subjektiva, femininare osv. under epoken. Kvinnobilden i förändring avspegals även i tavlorna, menade Takanen. Till exempel ersattes Korsfästelsens lidande av det psyksiksa lidandet Kristus upplevde i Getsemane. Likaledes förböts Kristus som härskare till Kristus bland människorna, t.ex. “låten barnen komma till mig”. Vi väntar med andra ord på den blivande avhandlingen för att få veta mer om detta tema.

Efter en liten paus vidtog det sista föredraget jag hann höra idag och jag valde att lyssna på doktor Marjo Vuorinen, som presenterade sina första hypoteser kring sitt forskningsprojekt i politisk historia, rättare sagt om hatprat och dess “historia”. Tewrmen tycks härröra sig på finska från Aleksis Kivi, åtminstone, och vi dryftade även litet kring termen “herraviha”. Vuorinen framförde mycket intressanta tankar om hur man kunde tolka “det långa 1800-talets” konflikter utgående för hur hatprat tacklas idag. Tankeväckande! Jag måste få tag i hennes avhandling och läsa mer.

Det var alltså nöjd och glad jag gḱunde bege mig av till tåget i skymningen. Det enda som kändes tungt var att min axel börjat verka en aning. Nästan genast efter ankomsten råkade jag halka i tövädret, eftersom vi var djupt engagerade I deiskussionen om våra avhandlingars reception med Ranki just då, påväg mot Sirkkala. Jag landade ändå så, att jag tror jag inte fick mig någon allvarlig skada. Jag måste ha varit i chock, för värken har satt i först nu på kvällen. Eller kanske jag är mer varse om den nu, när jag inte längre lyssnar till intressanta föredrag?... Typiskt en historiker. Med andra ord ett verkligen inspirerande seminarium!

tisdag 22 januari 2013

På resemässan 2013

På vuxenutbildningen i turism jag deltar i på Haaga-Perho var det dags för närstudiedag och denna gång fick vi lyxen att vistas på resemässan i Mässhallen i Helsingfors, som arrangerades förra veckoslutet. Vi skulle utföra några uppgifter, men sedan var det bara att dyka in och njuta av stämningen.

Jag besökte några intressanta och förvånande utställare, däribland Evlut-kyrkan, som meddelade mig att det finns tiotals församlingar ute i världen med finländare på diverse orter. De samarbetar intensivt med Katolska kyrkan i frågan om utrymmen och verkar i stort sett med hjälp av frivillig arbetskraft - förbluffande. Förra veckan skrevs det om kyrkans nya guide till kyrkor, ja, vilken kristen kyrka som helst (Bongaa kirkko), som lanserats och dessa delades även ut på mässan. Kyrkans utställning var naturligtvis försedd med ett kyrktorn, där man kunde ta tillfället i akt och spendera en lugn stund, se ovan.

Naturligtvis kollade jag strax in andra fina inhemska avdelningar och - såklart - vad "min forskningsobjektstad" Nådendal hade att erbjuda. Utställningen var intill Åbos, som i förhållandet till Nådendal var förloraren, eftersom Muminhuset kunde ses på långt håll.
- Nåväl, då är det Mumin för hela slanten och ingen klosterkyrka, tänkte jag, men fick ta min tanke tillbaka.


På första bästa broschyr lyste klosterkyrkan på pärmen och Nådendals marknadsföringskasse hade - ja, kan ni gissa? - Mumin på ena sidan och den "klassiska" vyn mot klosterkyrkan från syd på andra sidan, se filmsnutten!

söndag 20 januari 2013

Sigtuna och Hagaparken i vinterskrud

S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna står i närheten av Mariakyrkan och dominikanernas forna område av staden. På fotot ses absiden och koret i öst.

Dags för ett besök i Sverige med familjen igen. Denna gång tog vi bilen med och kunde åka ut utanför Stockholm på en liten tur i ett landskap i vinterskrud. Vi tog oss till Sigtuna, där vi i gnistrande solsken kunde se på de medeltida kyrkoruinerna, som minner om den nu sovande småstadens forna storhet. Detta var en gång kungens säte och hans kungsgård låg vid den nuvarande ruinen av S:t Pers kyrka. Andra kyrkor är S:t Lars och S:t Olof, inte häpnadsväckande några av de mest populära helgonen i riket överlag.

Kyrkan, som en gång varit dominikanernas, finns i Sigtuna och är helgad till Maria.

En del av väggarnas sträckning, som kan ses i marken intill Mariakyrkan, visar var det forna dominikanerkonventet legat.

Mariakyrkan, som en gång var dominikanernas kyrka i rödtegel, står kvar. Vi var här senast år 2009, med de två äldre barnen, men ingen av dem minns naturligtvis vårt besök. Då kunde vi även se kyrkans inre och dess helgonbilder. Denna gång ville vi inte störa mitt i högmässan. Utanför kyrkan står ett benhus eller kapell (?) från 1700-talet, i vars vägg finns en runsten. Bara för att nu nämna några exempel på återanvändning av material under tidigare århundraden.

Överlag är Sigtuna späckat med runstenar, som står uppresta litet här och där, men främst på de forna kyrkornas områden. På mycket fina infotavlor finns också uppgifter om medeltiden och t.ex. en förklaring om hur religiösa processioner gick till och från dessa kyrkor.

S:t Lars kyrkoruin - det finns inte så mycket kvar av denna kyrka, men intill kyrkan finns flera runstenar att titta på också.

Senast vi var här orkade vi inte se alla ruiner, men nu var det kul att springa upp och ner för Tingsberget och ta sig en titt på området. Efter hand blev det dock kallt, så vi tog oss in i den medeltida stadskärnan och siktade mot museet.

S:t Pers kyrkoruin. Intill denna kyrka var den vikingatida-medeltida kungsgården belägen. Lilla Ingegerd har säkert sprungit omkring här för tusen år sedan, innan hon blev furstinna och sedermera helgonet S:ta Anna (d. ca 1050) i Novgorod.

Museet öppnade då vi var där, men det var mycket tyst här - inga andra besökare än vi, åtminstone just då. Entrén var gratis, eftersom vi besökte dem utanför säsongen. Barnen tittade noga på miniatyren av staden och biskopens skelett gjorde stort intryck, men jag vet inte egentligen hur mycket 1-5 år gamla människor ännu uppfattar om historia. Det verkade vara en spännande upplevelse, trots allt. Och vi fick värma oss inhomhus en stund, innan vi gick vidare mot vår lunchrestaurang och tog sedan bilen mot Stockholm.

Eftersom vi hade gått om tid kvar tills båten skulle avgå, beslöt vi besöka Hagaparken i Solna. Parken är mycket kär för mig, eftersom min mormors syskon bodde här i Solna i närheten och vi besökte dem varje sommar fram till deras död under senaste sekelskifte. Under min barndom gjorde vi nästan dagliga besök i den fantastiska engelska parken, ekotemplet, Gustav III:s paviljong, koppartälten. Till min förvåning var det späckat med folk här - Stockholmarna var alla ute och åkte pulka med sina barn denna söndag!

Vi beslöt oss ta en titt på Fjärilshuset, som även det anknyter till kungen, eftersom han lät grunda en vinterträdgård och orangeriet här på sin tid. Fjärilarna och fiskarna verkade mycket intressanta för barnen och återigen hade vi en välkommen paus från det kalla vädret ute. Snart var det dags att tacka och ta farväl av Sverige denna gång, men förhoppningsvis ses vi snart igen.

fredag 18 januari 2013

Året började med blicken mot Nådendal

Vi blev bjudna till Masku av Johannes gudfar, Joonas, som har sin släkts villa vid havsstranden där. Vi packade med skidor och pulkor, eftersom snön ligger tjock här i Helsingfors. Det var förbluffande att komma fram och se att marken var bar. Men det var inte mindre spännande för det, tyckte barnen, som genast utforskade klipporna och gården.

Joonas moster är konstnär och har målat en akvarell, som föreställer Nådendals klosterkyrka sedd från norr, som hon har förärat mig. Vyn är den man ser från deras villa, vilket jag kunde bekräfta och ni kan se ovan, på fotot (den lilla piggen i mitten av bilden är alltså klosterkyrkans torn). I dagens läge kan avståndet över viken och isen kännas långt, men den här platsen har någon gång legat mycket nära klostret -havet har varit den enda vettiga förbindelsevägen båd' sommar och vinter tills automobilernas tidevarv.

Vi hade även en uppgift: att hjälpa till med att tömma fågelholkarna som var ett tjugotal till antalet. Förhoppningsvis blir dessa återigen fina hem åt en generation flygfän när våren kommer. Tack Joonas, för en fin dag! :)