Välbesökt om vetenskap och dess spridning på SKS

Än en gång arrangerades ett gratis evenemang öppet för allmänheten på Finska litteratursällskapet (SKS), denna gång om spridningen av vetenskaplig data och dess evaluering, "Tieteellisen tiedon levittäminen ja arviointi", med ca 150 pers - strålande!

Seminariet inleddes av doc. Tuomas M. S. Lehtonen, som ville påpeka att vetenskapsförlag inte längre verkar i marginalen - SKS är ett gott exempel, SLS ett annat. SKS viill göra infosprindning om vetenskap till sin främsta uppgift, fortsatte Lehtonen. 2 grupper av verk förläggs nu: utgivandet av peerrewiew:ade arbeten i serier, och allmänna verk. Är spridningen oviktig, dvs pga att det inte är lika meriterande att utge läroböcker och allmänna verk som dem i grupp 1? SKS vill motverka detta.Hela processen av spridnignen finns under samma tak: från forskning till dess spridning i form av publicering, vilket är en merit. Hur förändras allt om man utger alla böcker digitalt? Internet sprider, men medför även risker: förlorar vi också någon info på vägen?frågade sig Lehtonen. Även ett sätt att mäta forskarnas meriter, på gott och ont...

Prof. Risto Nieminen fortsatte med sitt inlägg om vetenskaplig infosprinding inom naturvetenskapernas fält: "paineet ja pedot"! Vetenskapen tillhör alla, påpekade han. Han presenterade fyra delområden för infospridning: interspecialistisk, intraspecialistisk, pedagogisk och populär. Viktigast vore att dessa samtalar. Det finns en enorm volym på att utge vetenskapliga artiklar idag, naturvetenskapliga utges 1 var 20 sekund, påpekade Nieminen. Vi fick även en kort historisk kavaldkad: 1665 grundades Philisophical Transactions of the Royal Society, på 1860-talet togs nästa steg med Nature osv. Vid mitten av 1900-talet började peerreview metoden och meriteringsaspekten kom med i bilden. Denna diskusssion är nu aktuell, och på 2000-talet kom dessutom open acess (oa) ytterligare med. Problem med oa är att författarna betalar - kan man alltså köpa en skrift? Ger det kvalitet? Riskerna för olagligheter ökar, varpå Nieminen gav ett exempel på en forskare som fick en artikel med humbug att gå igenom 157 ggr, medan 98 vägrade (29 svarade ej inom utsatt tid). Impact factor (if) diskuterades också, dvs. hur mycket hänvisnignar till verken väger för ett forum, men detta berättar dock inte om enskilda artiklars kvalitet OCH detta kan manipuleras, vilket kan kan styra utgivningen... Istället finns numera diskussion kring andra metoder, såsom 'Faculty of 1000', baserat på frivilliga som systematiskt går igenom artiklar utanför seriernas if... Referee är inte heller oproblematiskt: det finns stora skillnader i kvalitet, det är långsamt och tänk om idéer kopieras? Det finns också alternativ till detta: artikeln kan ges fort ut på webben och evalueras i efterhand, med kommentarerna synliga och inte anonyma (ger meriter). Viktigt vore att få negativa resultat också ut, även små framsteg, data och bilagor, framhävde Nieminen, som mest talade om intraspecialistisk infospridnning, endast litet om interspecialistisk eller popularisering. Han påpekade att man på 1800-1900-talet inom vetenskapen msite kontakten till publiken, som övertogs av media, men numera igen är tillbaka hos vetenskaparna via internet: genom bloggar, TeED, ScienceSlam osv. Detta är det som avses med Public Science 2.0. Mycket nyttig information kunde Nieminen alltså komma med för den hittills oinvigde - inte att undra på att publiken kommit i så stort antal på plats!

Kansler Illka Niiniluoto var följande talare och behandlade de problem som oa åsamkar. Vetenskapen har alltid varit offentlig och granskad sedan 1600-talet, betonade han också: data, metod, slutsatser i publikationerna. Vetenskapliga verk har utgivits av föreningar, universitet, vetenskapliga förlag och allmänna förläggare. Öppen data är digitalt, internet sprider det, sk. E-science tex. FinELib- Det finns olika oa: gold, hybrid och green. Vid bästa fall görs forskning lättare, detta kallas Science 2.0. Forskningens metoder håller alltså på att radikalt förändras! Gällande forskarna, ville Niiniluoto även framhäva vissa saker: man har rätt att välja det forum där man publicerar, men de bästa är ännu inte öppna och alla har inte projektstöd, alla forum ger ej möjligheter att publicera annanstans. Andra problem är också copyright, anonymitet, forskningsetik... Och hurdana business modeller behövs? Stora förläggare vill inte förlora sin vinst, påpekade Niiniluoto. Vem betalar? Forskaren eller uni? Med vilken mekanism får vissa stöd och andra ej?... Vid free access är det användarna som betalar - å andra sidan är detta samma som med pappersböcker, traditionellt.

Direktör Riitta Maijala från Undervisnignsministeriet talade härefter mer om öppen data, dess möjligheter och svårigheter. Tillgång till info är ej nytt, men 'öppen vetenskapen' nog, påpekade hon. det är ett viktigt sätt att reglera vetenskap och öka vetenskapens betydelse i samhället genom fyra pelare: sustainability, usability, access, trust. Hur kan man ännu stöda utgivningen, men hur kommer oa med i bilden? Vissa projekt har redan betat i detta länge, se t.ex. TTA. Målet är att Finland skall bli ledande med att skapa och upprätthålla oa till år 2017, menade Maijala. Strålande, förhoppningsvis.

Sista talaren var prof. Jari Ojala, historiker från Jyväskylä universitet. Han talade om casen med historievetenskapens utgivningsforum och förändringarna i dessa. På grund av att tidtabeller drog ut med de föregående talarna, fick Ojala ont om tid, men gjorde ett mycket intressant inlägg för oss historiker. I Finland samlar Juuli allt vetenskapligt som utges, vilket är ett blandat material, där historievetenskapen utgör bara någon procent. T.ex. inom historia 302 tidningsartiklar, 709 artiklar i antologier och 79 monografier åren 2011-12, fick vi höra. Journal (referee) skrivandet ökar, monografier däremot minskar sedan 2005. det är ännu viktigt att utge i hemlandet, ca 2/3 av historisk litteratur per år. Just nu är synligheten internationellt sett låg, MEN: ifall mera sammandrag etc på görs på engelska, ökar då synligheten? Troligen!! Historiker syns inte heller i if: Man hänvisar då det är relevant, historiker är ärliga - vi springer inte efter impacts!

Härefter följde en mycket intressant paneldebatt. Johanna Lilja inledde, anställd vid TSV. Hon ville föra fram att föreningarna är mycket beroende av traditioner och de vill vara sina medlemmar till lags, vilket utgör problem dock i att utgivningen blir traditionell. Den görs med talkokrafter och minimibudget med mera. Docent Jessica parland-von Essen har länge funderat på digifrågor i samhället och ville som forskare kommentera följande: varför forskar man i historia och för vem skriver man? Historiker vill även skriva för publiken, så green oa är det som Parland-von essen vill att man satsar på. Har vi börjat skriva mer för andra forskare?frågade hon sig. Detta är dels ett problem, samt det att vi är fast i narrativet, det krävs mera länkar till själva datan, vilket på något vis borde lösas, dvs förhållandet mellan datan och resultatet lyftas fram mer.

Härefter kommenterade debattörerna varandra. Man konstaterade att frågan om forskningsdatan är svår och omfattande: hur bevaras sedan datapaketen på webben som forskarna gör? Forskarna bör få råd hur de hanterar datan och bevarar den så att de inte utsätts för etisk granskning. Vill vi att forskare fokuserar på intraspecialistisk inforpsridning och journaler? Varför väger ej poplärare verk mer? Niiniluoto svarade att han hoppas att också dessa borde beaktas vid sidan av tyngre verken. Skriver folk på engelska för en mindre krets i större omfattning än förr? Numera är sållen ändå noggrannare än förr. Parland-von Essen framhävde att bloggen numera är ett forum för ny diskussion och ett nytt sätt att sprida info om forskning. Vi är ineffektiva idag, tyckte hon: ofta är problemet det att datan försvinner och många historiker kan inte förstå att datan i sig är intressant. Tanken på att ge ut det måste finnas från början, rådatan måste finnas med från början. Att publicera rådata ger inte meriter nu på samma sätt som analys och presentation av resultat, vilket ännu är ett hinder för mycket, tyckte panelen.

Tillställningen avslutades med ett kort tack av Lehtonen, som hoppades att idéerna som diskuterats idag utvecklas vidare. Jag samtycker!