Nästa vecka, 13.5, inleds firandet av den Filosofiska fakultetens promotion 2014 i och med Floradagens val av den allmänna kransbinderskan och firandet av vårens ankomst, traditionellt i Gumtäkt tillsammans med Studentkåren. Tillbaka på den minnesplats där universitas skapade Finland så att säga. Jag kommer inte att delta lika aktivt i denna promotion som i de två jag tidigare deltagit i (2003 som magisterpromovend och medlem i promotionskommittén, 2010 som kransbinderska), fastän jag varit medlem i promotionskommittén i år – jag hinner inte på grund av så mycket annat program och som trebarnsmor och företagare. Naturligtvis är jag med i andan och på själva akten, där jag får stoltsera med hatten och värjan. Där får jag vara del av gemenskapen inom alma mater än en gång, men mest av allt finns ju gemenskapen kvar i alla de vänskaps- och kollegiala band jag knutit vid universitetet under de senaste tjugo årens lopp (ja, hösten 1994 inledde jag historiestudierna efter studentexamen samma vår!).
I dagens läge är det många studeranden som redan är ute i arbetslivet under studietiden, men det var även vanligt då - jag började arbeta inom branschen redan hösten 1995 (som guide i Esbo). Kanske det även är en bidragande orsak till att studietiden möjligen drar ut – man måste försörja sig, men ägnar sig kanske även åt en mycket viktig del av studielivet – den akademiska verksamheten utanför kurserna, inom studentpolitiken, vid nationerna, i ämnesföreningarna. Själv är jag mycket tacksam för att jag tog mig dit då och senare att engagera mig i Historicus och Nylands nation. Universitetet är nämligen inte enbart kurser och tvång, en oerhört viktig del av vårt universitas, vilka vi är, vad vi gör, är hurdana nätverk vi bygger – hurdana vi de facto blir påverkas av vår krets inom det akademiska. Ofta är det just dessa nätverk som ger oss arbete i framtiden, efter examen. Så gick det även för undertecknad, bara som ett exempel – via nätverken förverkligar jag de flesta projekt som jag arbetar med idag.
Att knyta vänskapsband inom universitetet är lika gammalt, minst, som universitetet självt. Promotionen är ett ypperligt tillfälle att knyta band på, träffa gamla vänner, lära känna nya, fira målet för våra strävanden, börja något nytt – livet efter examen. Det är inte meningen att vi enbart skall bildas för att bli gråa tjänstemän mot den gråa betongväggen – det har aldrig varit så. På 1800-talet skulle vi bli ”patrioter”, men det finns vissa tankar som inte klingar obekanta heller idag.
Ibland när man som forskare letar efter något, stöter man på något annat som får en att ta sig en funderare. Så gick det för mig en dag, när jag bläddrade Lännetär utgiven av Vest-finska afdelningen på 1800-talet. Walfrid Alftan (1832–1873) från Vestfinska afdelningen skrev redan om betydelsen av de akademiska nätverken år 1874:
”Universitetet har till uppgift icke blott att utbilda vetenskapsmän eller dana mer eller mindre dugliga tjenstemän. En annan och icke mindre vigtig sida af den akademiska verksamheten är studenternas utveckling till en god son af sitt land, en varm patriot och en sjelfständig karakter. Härtill bidrager i icke ringa mon kamratskapet och särskildt de institutioner vid universitet, vilka fordom kallade nation, numer bära namn af afdelningar. Det är särskiltunder de veckomöten, till hvilka samlas medlemmar af samma afdelning, närmast förenade genom gemensam fosterbygd, som studenten blir i tillfälle att genom utbyte af åsigter och tankar i allmänt menskliga och särdeles i fosterländska ämnen vinna en mognare och fastare öfvertygelse; det är inom detta kamratskap, som hans ungdomliga kärlek till fosterland och frihet värmes och uppeldas, hans afsky för det lumpna och usla vinner näring och han sjelf manas till arbete för något högre och ädlare, än sin egen tillvaro; det är slutligen här, som de första fröen till så många herrliga frukter på andens gebit vårdats och omhuldats af kamratkretsen, för att en dag bringa lycka och ära år ett älskadt fosterland.” (s. 157)
Alfthan var känd som orator, till utbildningen historiker och specialiserad på Sveriges politiska historia vid tiden för det moderna genombrottet, han var liberal och aktiv inom den Vestfinska avdelningen och även ordförande för studentkåren. "Busen" deltog även i Lunds universitets 200-årsjubileum 1868. Vid tiden då han avled på 1870-talet hade avdelningarna idkat sina historiska insamlingsresor – materialet från dessa blev basen till universitetets museum, som sedermera blev grunden för Finlands nationalmuseum. Studenterna deltog aktivt i det pågående nationsbygget.
Fastän vi sällan ser oss som nationsbyggare idag, är det ändå de vi deltar i som akademiska medborgare – vi bygger våra nätverk, som bildar finländarna på 2010-talet. En stor årskull möts i den solenna magisters- och doktorspromotionen 2014, en årskull som kan arbeta, men även ha roligt. Man kan också fortsätta att låta sig styras av promotionens anda genom att engagera sig i Promootion ystävät - Promotionens vänner, såklart.
Läs mer om Alfthan, studentkåren och vad mera de hade för sig i:
M. Klinge 1967: Ylioppilaskunnan historia II. Porvoo: WSOY.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar